Så kan det skapas bättre förutsättningar för rekrytering

När det gäller räddningstjänst i beredskap har jag, sedan jag själv sökte anställning på brandstationen i min hemstad, ansett att förutsättningarna är alldeles för begränsade.
Det är rent av ett under att så många faktiskt kan få till en kombination av att både familj och arbetsgivare går med på kraven som ställs på en deltidsbrandman under en jourvecka, då man ju ständigt måste befinna sig inom fem minuter från stationen. Det säger sig självt att det gör urvalet skralt.

Av de få som har dessa förutsättningar ska det dessutom finnas både en vilja och fysisk förmåga hos personen som anställs. Slutligen ska man räkna in att ersättningen varierar beroende på larmfrekvens och varaktighet, vilket kan verka avskräckande på förbund med få larm.

Det borde alltså, utöver mig, finnas ett stort antal personer som har både viljan och förmågan, men saknar en eller flera av de resterande förutsättningarna för att kunna ta anställning på en rib-station.

Enligt sajten blideltidsbrandman.nu, som är en informationssida framtagen i samverkan mellan SKR och före detta MSB, tjänar en deltidsanställd brandman i genomsnitt cirka 100 000 kronor per år. Enligt ett annat dokument utgivet av MSB år 2019 (Publ.nr MSB1434) visar man olika exempel på ersättningsnivåer, där man beräknas tjäna ungefär
8 000 kronor per månad med beredskap var fjärde vecka.

Om man i stället för den låga jourersättningen och den höga timersättningen vid larm skulle kunna erbjuda en fast lön motsvarande 25 procent av en heltidsanställning (cirka 8 000 kronor), skulle man möjliggöra för många fler att ta anställning.

Det skulle inte längre krävas att man har ett arbete som ligger nära brandstationen, med både en arbetsgivare som accepterar förutsättningarna samt arbetsuppgifter som går att släppa hur som helst. Det skulle i princip räcka att man bor tillräckligt nära en brandstation, har de fysiska förutsättningarna och skulle kunna tänka sig att gå ner till 75 procent arbetstid på sitt huvudsakliga arbete.

Detta skulle också bidra till en bättre arbetsmiljö för den anställda, som inte behöver känna stressen av att få larm vid “fel” tillfälle. Dessutom skulle det innebära en större ekonomisk kontinuitet för både räddningstjänsten och den anställde, som då vet precis vilka utgifter respektive inkomster som gäller.

Men varför inte bara anställa på heltid då?
Det är en motfråga som jag ofta får, men då har man ju missat att räkna på kostnaden för den faktiska tiden. Vid en heltidsanställning får man betalt för 42 timmar per vecka, men en deltidsbrandman har ju jour dygnet runt. Så arbetsgivaren får alltså 168 timmar per vecka av en deltidsbrandman för en fjärdedel av kostnaden för en heltidsanställd. Det är vad jag kallar en win-win.

Sedan kommer vi till frågan om hur vi ska få in fler kvinnor inom operativ räddningstjänst.
Personligen tycker jag att vi bränner ljuset i fel ände. Det är jättebra och säkert uppskattat att vi visar oss i offentligheten, gör hembesök och bjuder in till prova på-dagar. Men det har man gjort ganska länge, och med tanke på att SMO bara tagit två år (numera 1,5 år) borde det ha gett större effekt vid det här laget. Jag tror helt enkelt att vi måste lägga krut på andra typer av insatser.

En klar majoritet av de kvinnor som gick i min årskurs på SMO, och som senare kom att få anställning i räddningstjänsten, utövade eller hade utövat någon form av idrott på relativt hög nivå. Det är kanske åt det hållet vi borde leta efter framtida brandmän.

Av de som går ett idrottsgymnasium eller kanske rentav fortsätter vara aktiva efter studenten är det tyvärr bara en bråkdel som lyckas nå den absoluta eliten och kan försörja sig på det. Och även de som lyckas vet att man sällan kan hålla på med idrott på professionell nivå särskilt högt upp i ålder.

För många av dessa kvinnor kanske en karriär inom räddningstjänsten kunde passa perfekt, men att de bara inte har tänkt den tanken. Inom idrotten har många erfarenhet av teamwork, har stor vana vid träning och kanske dessutom har grundläggande kunskaper om skador och sjukvård. Kunskaper och egenskaper som värdesätts högt inom räddningstjänsten.

Min tro och tanke är att om vi satsar mer på att nå ut till denna målgrupp, kommer vi se en markant förändring inom bara några år. Men det krävs att myndigheten för civilt försvar tänker efter hur de utformar sitt informationsmaterial, och att räddningstjänster runt om i landet tar ett stort ansvar för att skapa ett välkomnande klimat för de kvinnor som väljer att söka sig till branschen. Annars finns det en risk att man skapar ett rykte om att det bara ska se bra ut på papper och inte i verkligheten.

Vad jag menar är att vi inte bör hamna i en “kvoteringsfälla” där vi sänker kraven på den fysiska förmågan enbart för att jämna ut könsfördelningen. Detta skapar bara irritation och misstro, och i slutändan kan det sluta med att det ändå är fler män än kvinnor som får jobben, då det riskerar att bli en ond spiral. Ju mindre chansen är att få ett jobb, desto färre kommer att söka sig till utbildningen.

Lyckligtvis skulle man inte behöva anpassa de fysiska kraven om urvalet består av både män och kvinnor som redan når upp till dem. Då kan det rentav vara så att man börjar jämföra egenskaper som empati och andra sociala förmågor, för att hitta den mest lämpliga kandidaten. I en sådan situation är det inte säkert att det är en fördel att vara av det ena eller andra könet, utan då kokar det i stället ner till en bedömning från person till person.

vill verkligen understryka att jag inte har några vetenskapliga bevis för att det är så som jag skrivit, men jag är den första att anmäla mig som frivillig att hjälpa till ifall någon skulle vara intresserad av att ta reda på om det kan fungera i praktiken. Anledningen till varför jag skriver detta är ju för att jag vill skapa en bättre, starkare och mer robust framtida räddningstjänst i Sverige.

Jag vill också understryka att samtliga åsikter och förslag i denna text är mina egna och att det förbund jag tillhör varken kan eller ska hållas till svars för något av detta.