Har vi glömt bort faran farligt gods?

Det var mer en översikt över vad farligt gods är, vilka regler som finns och, kanske framförallt, lite kring statistiken om farligt gods.

För en brandforskare kändes det lite ovant (dock, ur positiv bemärkelse), och som brandsoldat bör jag ju rimligtvis känna till detta. Men jag får väl erkänna att jag kände mig lite ringrostig, detta är ju inget som jag arbetat med i någon större utsträckning under min karriär.

Framförallt är statistiken fascinerande: det är helt fantastiska mängder farligt gods som transporteras på våra vägar och det inträffar faktiskt en och annan olycka också. Men de flesta olyckorna är ”mindre” till sin karaktär, inget allvarligt inträffar och de når sällan fram i nyhetsbruset.

Men det finns trots allt en viss olyckspotential. Klass 3 (brandfarlig vätska) är inte helt förvånande den helt dominerande godstypen, oavsett om det sker på landsväg, med järnväg eller till sjöss.

Men att mer än 15 ton klass 9 transporteras via Sturups flygplats varje år kom lite mer som en överraskning. Klass 9 är övrigt kuckelimuck, vilket inte är den officiella benämningen…

Antalet olyckor är kanske trots allt förhållandevis litet, vilket kan bero på att vi har ett fungerande regelverk (ett tack till alla kloka människor kan ju vara på sin plats!). Men hur bra är vi egentligen på att hantera de olyckor som inträffar?

Den offentliga debatten i branschen handlar i stor utsträckning om rökdykning och förmågan att upprätthålla samhällsviktiga funktioner. Visserligen viktiga frågor, men debatten känns inte alltid helt verklighetsförankrad.

Jag är helt övertygad om att det finns ett stort antal ytterst duktiga människor som kan farligt gods på sina fem fingrar och som arbetar med detta dagligen.

Men för oss vanliga dödliga och som ställs inför fullbordat faktum, till exempel en vält ammoniakbil på Norra Ringen i Lund, kan det nog kännas något trevande.

Det intressanta är kanske egentligen hur olika frågor i dagens risksamhälle svänger fram och tillbaka i diskussionen. För ett antal år sedan vill jag minnas att det fanns ett väldigt fokus på transporter av farligt gods och olika metoder för att hantera detta.

Den diskussionen ser jag inte på samma sätt längre.

I dag handlar det om samverkan, Rakel och partiklar i larmkläder. Jag vill inte förringa dessa frågor, men på något sätt bleknar de i jämförelse. Betyder det då att farligt gods inte längre är farligt? Knappast!

Eller är frågan så komplex att vi väljer att inte se den? Vi hoppas på att regelverket ska förhindra olyckor och även hantera de olyckor som uppstår: alla skyddssystem fungerar alltid, åtminstone enligt uppgjorda planer, oavsett om det är utbildning av fordonsförare, skyddsavstånd till bostäder eller tankarnas hållfasthet.

Skulle det inträffa en olycka, hanterar vi det då. Vi tar med lite lagom mycket prylar och ser vad vi kan göra åt saken, utrymmer hela eller delar av samhällen och kallar in expertis.

Hur mycket kraft lägger vi på utbildning och övning kring hanteringen av olyckor med farligt gods?

Jag blir också fascinerad över detta ständiga ”antingen – eller”. Ska det vara så svårt att försöka hålla en lite mer gyllene medelväg, någonstans i mitten? Det kanske finns fler frågor som fortfarande är högaktuella, men som vi tror är färdigavhandlade?

Eller så försöker vi uppfinna hjulet igen i frågor som redan har behandlats.

Det påstås ju ibland inom staten att alla utredningar redan är gjorda, det handlar bara om att hitta dem. Det kanske är dags att börja gräva lite bland rapporter och utredningar?