Svängande lägesbild i komplex skogsbrand

Inledningsvis var osäkerheten stor kring brändernas antal, läge och omfattning. Svårframkomlig terräng och långa avstånd från farbar väg fördröjde arbetet med att lokalisera bränderna och påbörja insatsen, vilket bidrog till att situationen blev resurskrävande och komplex.

På uppdrag av Uppsala brandförsvar har Christer Björkman och Hampus Hagenbjörk, Umeåregionens brandförsvar, genomfört en utredning med fokus på lärdomar ur ett ledningsperspektiv.

I denna artikel belyses erfarenheter kopplade till lägesbild och insatsuppföljning.

Utredningen visar att det under insatsens första timmar var svårt att både skapa och upprätthålla en aktuell lägesbild. Under en längre period fanns egentligen bara två tillfällen då räddningsledningen hade en samlad och uppdaterad bild av läget – i samband med räddningsledarens överflygningar med helikopter.

Däremellan präglades lägesuppfattningen av stora svängningar.
Inledningsvis underskattades brändernas omfattning och spridning. Den låga skogsbrandrisken den aktuella dagen påverkade de mentala ingångsvärdena, och trots observationer som kunde indikera spridning – exempelvis en relativt stor brandyta och tydliga rökpelare – förutsattes att bränderna skulle förbli begränsade.

När ny information senare nådde ledningen om ökad spridning svängde lägesbilden snabbt åt andra hållet. Under en period överskattades istället omfattningen, vilket förstärktes av osäkra uppgifter, bland annat om en längre brandfront. Att uppgiften inte följdes upp bidrog till att den ändå påverkade lägesuppfattningen som en stressfaktor.

Utredningen pekar på att ett mer systematiskt analysarbete, baserat på tillgängliga observationer och data, hade kunnat nyansera bilden. Det hade exempelvis kunnat tydliggöra att spridning inte kunde uteslutas under eftermiddagen, men också att förutsättningarna senare under kvällen var mer ogynnsamma för fortsatt brand.

En sådan förståelse hade kunnat påverka både metodval och tidpunkt för att begära förstärkningsresurser.

Även uppföljningen och delningen av lägesbild brast periodvis. Lägesrapporter till räddningscentralen skedde främst genom trepartssamtal via telefon, vilket ger struktur men begränsar den bredare informationsspridningen.

Under delar av insatsen uppstod därför bristande samstämmighet kring inriktning och taktisk plan, vilket tyder på att kommunikationen inte varit tillräckligt frekvent eller tydlig i alla led.

Tekniska stöd fanns tillgängliga, såsom drönare, polishelikopter och det digitala systemet Daedalos Respons, men nyttjades inte fullt ut. Begränsningar i regelverk, avsaknad av struktur i användningen samt tekniska barriärer mellan olika ledningsnivåer gjorde att systemen inte fick den effekt som varit möjlig.

Sammantaget visar utredningen att en stabil lägesbild kräver mer än tillgång till information. Förmågan att kontinuerligt analysera, verifiera och dela lägesbilden är avgörande – särskilt i komplexa och dynamiska insatser där förutsättningarna snabbt förändras.