Svenska brandmän hämtar lärdomar från kriget

Kiev 21 maj 2026. Det är exakt en vecka sedan en missil slog ner i ett bostadshus och 24 personer omkom.
– Ni står precis där huset stod, berättar Oleg Aksionov, gruppledare för den första räddningsstyrkan på plats.

Ukrainarna är kända för att snabbt röja upp efter attackerna, det finns knappt ens spår av källaren längre. De intilliggande byggnaderna står kvar, men saknar delvis väggar. I en lägenhet är kylskåpet öppet. Man kan se att det ligger en intakt flaska bubbel där som aldrig fick öppnas.

Oleg Aksionov framför femvåningshuset där 22 personer dog förra sommaren. Den yngsta var två år.

De svenska brandmännen är på plats tillsammans med personal från Myndigheten för civilt försvar för att hämta hem erfarenheter från kriget. Detta genom ett erfarenhetsutbyte med den ukrainska räddningstjänsten, Sesu (State Emergency Service of Ukraine).

– Det är ett unikt och viktigt projekt. Fokus är lärande från brandman till brandman, men vi har också med lärare och annan personal från myndigheten. Det här är en uppgift där vi måste jobba tillsammans, säger Pierre Sannemo, brandman på Södertörns brandförsvar och anställd av Myndigheten för civilt försvar som insatschef i projekt Nyman.

Just de här deltagarna har specialistkompetens inom Usar, urban sök och räddning, som handlar om att lokalisera och rädda människor ur raserade byggnader.
De har besökt ukrainska brandstationer och Sesus högkvarter, tittat på utrustning och hört gripande och råa skildringar av hur det är att jobba i kriget.

I dag besöker gruppen fem av de värsta nedslagsplatserna för ryska robotar och drönare i Kiev.

Oleg Aksionov fortsätter att berätta om hur missilen träffade en av de lägre våningarna på niovåningshuset. Ett nytt flyglarm försenade insatsen eftersom räddningstjänsten tvingades dra sig tillbaka till tunnelbanan av rädsla för en ny attack, en så kallad double tap.

Det är något som många från Sesu trycker på under studiebesöken — vikten av att alltid veta var närmaste skydd finns. När de larmar ut anger de alltid koordinaterna till närmaste skyddsrum eller liknande.
Sebastian Nordin-Lalehzar från Räddningstjänsten Syd antecknar noga.
– Det tar jag med mig. Även att de har skyddsrum på brandstationerna, störsändare i bilarna för att störa ut drönare och att de använder förstärkta hjälmar och västar.

Mattias Carlsson, byggnadsingenjör, testar en ballistisk väst.

Frågorna på nedslagsplatserna är många: Hur länge pågick räddningsinsatsen och hur leddes den? När på dygnet inträffade attacken? När kom Usar-teamet? Användes sökhundar? Hittades någon levande i rasmassorna?

På den sista frågan är svaret dessvärre oftast nej. Men i byggnaden där 24 personer omkom räddades en kvinna ur rasmassorna efter att insatsstyrkan hört henne skrika.

– Hon bodde på nionde våningen och överlevde mirakulöst eftersom hon befann sig i badkaret. Plattorna som föll ner hamnade som ett skydd över henne, berättar Oleg Aksionov.

Han säger att det är störst chans att hitta överlevande från våningar högt upp eftersom rasmassorna blir mer kompakta längre ner.
Kvinnan klarade sig utan allvarliga fysiska skador. Men hon var i svår chock och skrek om och om igen att brandmännen skulle rädda hennes man och barn i lägenhet 166.

– Jag tänker på henne hela tiden, hennes ord spelas upp i mitt huvud. Jag undrar vad som hände när hon vaknade upp på sjukhuset och insåg att hon var den enda kvar, säger gruppledaren stilla.

På frågan om han och kollegorna genomgår någon debriefing, reflekterande samtal, efter händelserna rycker han lite på axlarna.

– Vi har blivit härdade. Det är stor skillnad nu mot i början av kriget. Numera pratar jag bara med min fru om det som hänt.

Något de svenska besökarna hajar till på är den ukrainska räddningstjänstens resurser. De kan vara flera hundra man på en nedslagsplats, sedan fyller Usar-teamen på med specialresurser och ledning. Räddningstjänsten har gott om brandbilar, tunga fordon och egna sökhundar.

Det fanns en stor organisation redan innan kriget, även om den förstås har vuxit.

Benny Johansson Winblad von Walter, insatsledare på Södertörns brandförsvar, konstaterar att det är svårt att förstå hur han själv skulle kunna leda en insats i den storleken.

– Vi har ju aldrig varit i närheten av något liknande. Möjligtvis skogsbränder – fast här kan det finnas minor i skogsbränderna och det kanske kommer hot uppifrån… Men det är bättre att ha varit här än att inte veta någonting. Nu har vi åtminstone möjlighet att försöka förbereda oss mentalt.

De ukrainska kollegorna är dessutom mer specialiserade. Brandmännen släcker enbart bränder, kemspecialister håller bara på med kem, Usar-teamen enbart med sök och räddning och så vidare.

– Det är inte hållbart att göra på samma sätt i Sverige, men vi behöver bli fler, få mer resurser och mer tid att öva, menar Pierre Sannemo.

I en annan del av Kiev besöker gruppen resterna av ett femvåningshus som träffades av en missil förra sommaren. 22 personer dog. Även här deltog Oleg Aksionov i insatsen, som pågick i två och ett halvt dygn.

Ryska drönare cirkulerade ovanför, vilket gjorde att de inte vågade använda tunga maskiner för att gräva, något de annars brukar nyttja.
Medan han beskriver arbetet stannar en äldre dam till och iakttar. Hon heter Olena Boiko och bor i huset bakom.

Olena Boiko berättar om när grannhuset träffades av en missil. En tvättmaskin for i väg som en projektil rakt in i hennes sovrum. Ett år senare är hålet i fasaden fortfarande kvar.  Foto: Madeleine Filander

Olena berättar att hon vaknade klockan fyra på morgonen den 28 augusti av två höga smällar, och sprang ut i köket. Det räddade hennes liv.

– När missilen träffade huset framför for en tvättmaskin ut som en projektil och rakt in i mitt sovrum. Titta, hålet är kvar, utbrister hon och pekar mot sin lägenhet.

Hon har bott i området hela sitt liv och förlorade sin son vid fronten 2022.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle hända här. Men jag stannar kvar. Det här är mitt hem, var annars ska jag ta vägen?

Flera av svenskarna blir märkbart påverkade av alla intryck. Då och då väljer en del av dem att gå bort från gruppen en stund för att reflektera.

– Ingen av oss är några dunungar, vi har jobbat länge, men man blir väldigt berörd när man får se vilka kontraster det är mellan vardagshändelser och krigets kontext, säger Pierre Söderström, brandman på Räddningstjänsten Storgöteborg.

På dagens sista nedslagsplats blir sällskapet dessutom påminda om att attacker kan ske när som helst. Flyglarmet börjar tjuta precis när de står vid minnesplatsen för tre brandmän som dött i en drönarattack. Även nu handlar det om drönare och gruppen tvingas ta skydd i en gångtunnel.

Ett besök på en brandbilskyrkogård stod också på schemat.

Än mer omtumlande blir det sista natten i Ukraina, när de åkt vidare till västra delen av landet för att besöka en Usar-träningsanläggning.

Gruppen fick tillbringa fyra timmar i ett parkeringsgarage på kallt betonggolv, med mobilerna i hand för att följa live hur drönare och missiler rörde sig över kartan. Flera uttrycker att de blev rejält omskakade.

Pierre Söderström säger att han ändå är tacksam över hela upplevelsen.
– Det har varit otroligt lärorikt och jag känner stor ödmjukhet inför ukrainarnas mod och ork. Jag önskar egentligen att hela Räddningstjänstsverige skulle få chansen att åka ner för att se vad en räddningstjänst i krig handlar om. Mental förberedelse är A och O.

Vilka var de största lärdomarna för dig?

Christofer Harlegård, lärare på myndighetens skola i Revinge: 

– Många lärdomar men – håll det enkelt och nyttja maskiner! Det behövs inte så avancerad utrustning eller lösningar, man kommer långt med enkla metoder och utrustning. Samt att man breddar blicken och använder utrustning som normalt kanske inte tillhör räddningstjänst,
till exempel entreprenadmaskiner.

Mattias Carlsson, byggnadsingenjör, medlem i myndighetens resursbas: – Det var otroligt givande bara att vara på plats fysiskt. Ur mitt perspektiv var det också lärorikt att få höra om hur viktiga maskinerna var i deras arbete: bulldozrar som skapar framkomlighet och rensar sajten, grävmaskiner som snabbt rensar i rasmassor och kan stötta/stabilisera byggnader med skopan och höga kranar som erbjuder tillgång för räddningsarbetare på annars svåråtkomliga platser/höjder.

Pierre Söderström, brandman, Räddningstjänsten
Storgöteborg: – Att vi har en resa att göra – en resa som inte en enskild räddningstjänst kan ta beslut om och inte med kommunala pengar. Vi är ett blankt blad och alldeles för få. Eftersom den ukrainska räddningstjänsten är statlig har de större muskler att spänna. För att vi ska orka och hålla ut i krigets sammanhang är det viktigt med enighet i räddningstjänsten. Jag hoppas att resan bidrar till att det kommer upp på regeringens bord.