Politikerna har svarat – nu börjar det verkliga testet

Under sommaren genomförde jag Brandmännens Valkompass 2026.
Jag gjorde den för att jag ville lyfta några av de frågor som vi inom räddningstjänsten diskuterar hela tiden, men som sällan får särskilt stort utrymme i en valrörelse.

Politiker och partier fick svara på nio frågor om bland annat bemanning, arbetsvillkor, arbetstider, hälsokontroller, statens ansvar och hur svensk räddningstjänst behöver utvecklas framöver.

Totalt fick jag in 79 svar. Av dessa ingår 71 individuella politiker i sammanställningen. Flera riksdagspartier lämnade dessutom officiella partisvar.

När jag sedan sammanställde svaren var det en sak som förvånade mig.
Politikerna var i flera frågor betydligt mer överens än jag hade förväntat mig. Och den tydligaste samsynen fanns i en fråga som vi inom räddningstjänsten diskuterat och kämpat med i flera år: arbetstiderna.

Sedan reglerna om elva timmars sammanhängande dygnsvila började tillämpas striktare har arbetstiderna förändrats på många håll inom räddningstjänsten.
Möjligheten att arbeta 24-timmarspass har begränsats och frågan har under flera år hanterats genom centrala avtal, förändrade regler och olika dispenslösningar.

Ibland låter debatten som om frågan handlar om att alla brandmän ska arbeta 24-timmarspass. Det är inte vad jag frågade politikerna om.
Frågan var om 24-timmarspass ska kunna användas när arbetsgivare och fack lokalt är överens.

88,7 procent svarade ja.

Sedan ställde jag en bredare fråga. Ska kommuner, räddningstjänstorganisationer och fackliga organisationer få större möjlighet att själva utforma arbetstidsmodeller utifrån lokala behov, inom de ramar som svensk lag och EU:s arbetstidsdirektiv medger?

Där svarade 98,6 procent ja.

Valkompassen är ingen vetenskaplig opinionsundersökning. Politikerna har själva valt att delta och det måste man naturligtvis ha med sig när man läser resultatet.
Men 98,6 procent är ändå svårt att bortse från. Om vi är överens lokalt, varför ska vi inte få bestämma?

Jag argumenterar inte för att alla brandmän ska arbeta 24-timmarspass. Det har aldrig varit min poäng.
Det jag argumenterar för är att en räddningstjänst och de fackliga organisationerna lokalt ska kunna komma överens om hur arbetstiden ska förläggas, inom de skyddsregler som finns.

Förutsättningarna skiljer sig väldigt mycket mellan landets räddningstjänster. Larmbelastning, geografi, bemanning och möjligheten att rekrytera personal ser olika ut.
Det som fungerar i en storstad behöver inte vara rätt lösning i en mindre kommun eller i glesbygd.

Från den 1 januari 2027 förändras reglerna så att arbetsgivare i vissa situationer får större möjlighet att fatta beslut lokalt utifrån den praxis som etablerats av Arbetstidsnämnden. Det är ett steg i rätt riktning när det gäller det lokala handlingsutrymmet.

Men jag kommer ändå tillbaka till samma fråga:
Om en räddningstjänst och de fackliga organisationerna lokalt är överens om en arbetstidsmodell, varför ska de inte kunna komma överens om den inom de skyddsramar som svensk lag och EU-rätten kräver?

Jag vill inte att riksdagen ska bestämma om jag ska arbeta 12, 16 eller 24 timmar. Det är precis tvärtom.
Politiken behöver inte lägga våra scheman. Däremot behöver det finnas regler som faktiskt ger arbetsgivare och arbetstagare möjlighet att hitta fungerande lösningar lokalt.

När 98,6 procent av politikerna som svarat också säger att de vill se större lokalt handlingsutrymme tycker jag att det är rimligt att vi följer vad som händer med frågan under den kommande mandatperioden.

Brandmännens Valkompass handlade förstås om betydligt mer än våra arbetstider.
Frågorna berörde bland annat arbetsvillkor, bemanning, hälsokontroller, statliga satsningar och hur ansvaret mellan staten och den kommunala räddningstjänsten bör utvecklas.

Här fanns också en hel del intressanta svar.
Liberalerna och Vänsterpartiet svarade exempelvis ja på samtliga åtta sakfrågor i Valkompassen, trots att partierna står långt ifrån varandra i många andra politiska frågor.

Centerpartiet lyfte bland annat behovet av fler utbildningsplatser, civilplikt inom räddningstjänsten och att räddningstjänstens roll i totalförsvaret måste motsvaras av resurser och tydliga nationella krav.

Moderaterna var mer återhållsamma i flera frågor och betonade bland annat arbetsmarknadens parter och betydelsen av lokala förutsättningar.
Miljöpartiet lämnade inget centralt partisvar, men flera av partiets politiker deltog individuellt.

Politikerna är alltså inte överens om allt. Det hade varit märkligt om de var det.
Men när jag läser svaren får jag ändå känslan av att de är mer överens om vart svensk räddningstjänst behöver ta vägen än om hur vi ska ta oss dit.
Det tycker jag är intressant. För då borde det också finnas frågor där det går att hitta breda politiska lösningar.

Samtidigt håller räddningstjänstens uppdrag på att förändras.
Vi ska fortfarande klara bränderna, trafikolyckorna, drunkningarna och alla andra olyckor som sker varje dag. Men räddningstjänsten är också en viktig del av det civila försvaret och ska kunna fungera vid allvarliga samhällsstörningar, höjd beredskap och ytterst krig.
Det ställer krav på bemanning, utbildning, materiel, ledning och uthållighet.

Och då tycker jag att frågan om statens ansvar blir svår att komma runt.
Hur mycket ska 290 kommuner bygga upp var för sig? Vad behöver vi samordna nationellt? Vilka förmågor måste finnas över hela landet? Och vem ska betala för dem?

En räddningstjänst som ska fungera i krig måste först fungera väl i fred.
Diskussionen hamnar ibland i om staten eller kommunerna ska bestämma.
Jag tror inte att det behöver vara antingen eller.

Staten kan ta ett större ansvar för exempelvis nationell beredskap, utbildning, samordning och resurser. Samtidigt kan kommuner och räddningstjänstorganisationer få större möjlighet att utforma verksamheten efter sina lokala förutsättningar.
Nationell förmåga behöver inte betyda nationell detaljstyrning.

Samma resonemang går att använda på arbetstiderna.
Vi behöver regler som skyddar vår vila, återhämtning och arbetsmiljö. Men inom de ramarna måste det också finnas utrymme för dem som känner verksamheten att hitta lösningar som fungerar lokalt.

Valet är över. En ny riksdag är vald och regeringsbildningen pågår.
Före valet handlade Valkompassen om vad politikerna ville göra. Nu tycker jag att den blir intressant på ett helt annat sätt. För nu kan vi börja följa vad som faktiskt händer.

Ansvaret ligger inte bara hos den regering som till slut tillträder. Riksdagen, kommunerna, arbetsmarknadens parter och myndigheterna påverkar alla förutsättningarna för svensk räddningstjänst.
Och när det finns en bred politisk samsyn i vissa frågor borde det också finnas möjligheter att komma framåt.

Vad händer med arbetstiderna?
Får de lokala parterna större möjlighet att bestämma själva?
Får räddningstjänsten de resurser som krävs för uppgifterna inom det civila försvaret?
Hur löser vi bemanningen och kompetensförsörjningen?
Och vad innebär ett större statligt ansvar i praktiken?
Det är sådant jag vill kunna gå tillbaka till Valkompassen och följa under mandatperioden.

När jag startade Brandmännens Valkompass var tanken aldrig att tala om för andra brandmän vilket parti de skulle rösta på.
Jag ville få politikerna att svara på frågor som är viktiga för oss som arbetar inom räddningstjänsten.
Nu har vi deras svar.

Därför tycker jag inte heller att Valkompassen ska läggas undan bara för att valet är över.
Tvärtom.
Om ett år kan vi gå tillbaka och se vad som har hänt. Sedan kan vi göra det igen.
Har det lokala handlingsutrymmet ökat? Har bemanningen förbättrats? Har staten tagit ett större ansvar? Har räddningstjänstens förutsättningar att klara höjd beredskap och krig blivit bättre?
Och framför allt:
Blev det någon skillnad mellan det politikerna sa före valet och det de faktiskt gjorde efter det?

Det är först nu Valkompassen blir riktigt intressant.

Marcus Aronsson