Arkivet

Utmaning blev dödshopp

En varm och skön sommarkväll förra året begav sig två yngre män, 20 respektive 24 år, till ett vattenfyllt stenbrott på västkusten för att testa sitt mod genom att hoppa från några höga klippor. Redan det första hoppet från drygt 15 meters höjd slutade med en tragedi. Den yngre av dem, en extremsportare, träffade vattenytan så hårt att han avled.

Klippan vid stenbrottet efter dödshoppet. Bara tre veckor senare skedde en ny olycka efter hopp. Foto: Räddningstjänsten

 

Stenbrottet är beläget vid ett naturområde mellan havet och villabebyggelsen i utkanten av en medelstor stad. Det har ingen förbindelse med havet utan bildar en damm om cirka 100 x 200 meter.

Dammen är omgiven av branta klippväggar och vattenytan är bara åtkomlig med bil på ett fåtal platser. Vattendjupet varierar men är som mest 19 meter.

Stenbrottet exploaterades under 1800 och 1900-talen. Då arbetade där tidvis fler än 100 personer. Numera utnyttjas området främst för friluftsliv som till exempel fågelskådning, bad, klättring, skridskoåkning mm.

De branta klippstränderna skyddas med sten- och betongblock samt med ett nätstängsel som dock är trasigt på flera ställen. Markägare är dels kommunen, dels en samfällighet med ett hundratal fastigheter.

 

De båda ynglingarna hade rekognoserat platsen som även var känd av dem sedan tidigare. De hade valt ut en klipphylla som de bedömde vara lämplig för uthoppet. Höjden uppmättes senare till 15,3 meter.

Vattendjupet vid nedslagsplatsen bedömdes vara cirka sex meter.

Rekommenderade minsta vattendjup vid hopp från hög höjd finns att läsa i Svenska Kommunförbundets ”måttbok” för fritidsanläggningar.

Vid hopp från trampolin som är högst 10 meter skall vattendjupet vara minst 4,75 meter. Där står också att läsa: ”vid övning av svåra hopp kan inblandning av luft i vattnet göras för att mildra negativa effekter av felaktiga nedslag i vattnet”.

 

Den äldre kamraten filmade hela hoppet med kameran i sin mobiltelefon. Av bilderna framgår att det handlade om en så kallad mollbergare med underslag. Det vill säg en baklänges rotation som inte hinner fullföljas innan hopparen slog i vattnet.

Kamraten som filmar uppfattar att tjugoåringen först kom upp till ytan och var blodig i ansiktet men sedan sjönk igen och försvann.

Ett ungt par som befann sig en bit därifrån bevittnade händelsen och slog larm samt hjälpte till att söka efter hopparen.

Av en tillfällighet var räddningstjänstens vattendykarenhet redan i närheten och snabbt på plats. På bara några minuter kunde de lokalisera och bärga hopparen. Hjärt- och lungräddning (HLR) påbörjas genast men allt var förgäves.

 

Vattendjupet på nedslagsplatsen uppmättes senare till cirka sex meter. Några lösa föremål eller annat som hopparen kunde ha slagit i kunde inte upptäckas.

Efter genomförda undersökningar gav Rättsmedicinska avdelningen i Lund följande utlåtande:

  • Den döda kroppen har utbredda stötskador i lungorna och omfattande lungblödningar.
  • Undersökningsfynden talar starkt för att dödsorsaken var de uttalade stötskadorna i lungorna ensamma eller i samverkan med drunkning.

Trots stor lokal uppmärksamhet om dödsolyckan i stenbrottet larmades räddningstjänsten till samma plats bara tre veckor senare.

En 45-årig man hade hoppat från ännu högre höjd och landat fel i vattnet. Han klagade på smärtor i bröstkorgen och buken men röntgenundersökning visade inga inre skador och efter ett par dagar fick han lämna sjukhuset.

 

Artikeln bygger på en rapport av Magnus Rydberg vid räddningstjänsten.

 

 

Faktorer som påverkar faran

Fara för hälsan vid höga hopp i vatten beror bland annat på höjden, islaget, tekniken och hopparens hälsa och fysiska styrka.

Hastigheten ökar med höjden på hoppet.

Vid rimliga hopphöjder som från till exempel ett hopptorn i en simhall räknar man med att en kropp som dyker mot vattenytan endast påverkas av jordens gravitation utan större inverkan av luftmotståndet.

När fallhastigheten blir större ökar luftmotståndets inverkan. Det fallande föremålet slutar att accelerera och fallhastigheten stabiliseras.

En människa som faller fritt får en gränshastighet på cirka 50 m/s (180 km/h) Detta uppnås efter ett fall på cirka 125 meter.

Rättsmedicinalverket har sammanställt vilka skadeutfall som under de senaste tio åren har drabbat människor som hoppat/fallit från hög höjd med islag i vatten.

Tyvärr saknar tabellen information om hur islaget i vattnet har varit men uppgifterna pekar på att gränsen för skador på de inre organen går någonstans mellan 10 och 20 meters fallhöjd.

 

Fallhastighet

  • v = (2gh)
    v = hastighet  (m/s)
    g = jordens gravitation ( = cirka 10)
    h = höjden ( m )
  • Hastigheten vid hopp från 10 respektive 15 meter med initialhastigheten på 0 är:
    v =  (2 x 10 x 10) = 14 m/s = cirka 50 km/tim
    v =  (2 x 10 x 15)  = 17 m/s = cirka 62 km/tim
  • I artikeln i den tryckta tidningen föll tyvärr rot-tecknet bort. Det gjorde att uträkningen av fallhastigheten vid hopp från olika höjder blev helt felaktig.

 

Ansvaret för säkerheten 

Kommunen är delägare i den fastighet där det gamla stenbrottet är beläget och man är väl medveten om den verksamhet som pågår där varje sommar.

Sedan 2002 finns ett stängsel som omringar hela stenbrottet. Sedan dess har kommunen lagat skador på stängslet vid minst 40 tillfällen. År 2009 gjordes en omfattande renovering där staketet ersattes med ett nytt.

Tyvärr hjälpte det inte. Varje år sker skadegörelse av staketet på framför allt på de platser som är populära bad- och hoppställen. Det har blivit en tradition bland ungdomarna att träffas och bada vid det vattenfyllda stenbrottet.

Information om var det går att hoppa från hög höjd sprids på Internet genom bland annat YouTube och Facebook.

Tyvärr fanns vid olyckstillfället inga varnings- eller informationsskyltar om hur man ska bete och förhålla sig i området.

Skyltar med text enligt vidstående bild sattes upp dagen efter olyckan. Samtidigt publicerades en längre varningstext på kommunens hemsida.

Den olycksdrabbade kommunen är en av de få där räddningstjänsten fortfarande har beredskap med vattendykare. Av en tillfällighet befann sig styrkan dessutom i närheten och kunde ingripa osannolikt snabbt. Tyvärr påverkade inte detta utgången av olyckan.  

Erfarenheter

  • Hopp eller fall i vatten från tio meters höjd eller mer kan vid nedslaget ge sådana inre skador att dessa leder till döden. Detta är inte känt bland allmänheten.
  • Tyvärr saknas tillfredsställande statistik över drunkningsolyckor och -tillbud i Sverige. Datainsamlingen om denna typ av olyckor bör struktureras och organiseras av en huvudansvarig myndighet.

Ansvar räddningsinsatser

  • Juridiskt sett har kommunen och dess räddningstjänst ansvar för insatser vid drunkningsolyckor till vattendrag som sjöar åar, hamnar och dammar samt vattenlinjen närmast kusten.
  • Sjöfartsverket har ansvar för räddningsinsatser till havs. Vid strandnära olyckor till havs sker normalt en dialog mellan SOS Alarm och båda de nämnda organisationerna. Det skadeförebyggande arbetet följer motsvarande rutiner.