Reportage

"Bennets väg, det var där eländet började"

De vet inte vilka arbetsdagens uppgifter blir. De vet heller inte om de ska få en sten i skallen. Hur är det att gå till jobbet under dylika förhållanden? Hur är ett vanligt skift? Tjugofyra7 åkte med nattskiftet på Jägersro brandstation.

MALMÖ

Larmet behöver inte ljuda för att adrenalinet ska rinna till.

Vi sitter i köket på brandstationen, klockan är strax före skiftstart, och det har redan varit en turbulent dag.

Alla känner till att en brandman på dagskiftet sjukskrev sig och åkte hem när budet kom om att skiftstyrkan skulle utföra informationsuppdrag i Rosengård.

Efter en orolig tid med hot och stenkastning under larm känner sig brandmännen inte redo för uppdraget. De vill inte till Rosengård och känner sig överkörda av ledningen

Distriktschefen Attila Jensen förklarar situationen för nattskiftet.

– Jag förstår olusten, men vi kan inte förkasta innan vi prövat. Det här kan kanske vara bra, säger han.

Invektiven flyger genom rummet en kort stund. Sen återgår de sju i styrkan till dagliga rutiner.

– Det var första gången jag varit om en sådan konflikt på jobbet, konstaterar Mazen Osman efteråt.

Ken Reimertz och Mats Jönsson hämtar en kvarlämnad brandbil i Rosengård. Därefter har Mats och Anders Svensson i uppdrag att handla för kvällsmat. Hemgjorda hamburgare ska det bli. Övriga klär om för fys – innebandy.
Anders rattar mot Maxi Toftanäs, vänder sig om och säger:

– Ursäkta för min reaktion förut, jag brukar inte vara så förbannad.

Olusten handlar inte bara om risken för hot och våld under larm, brandmännen känner att  diskussionen står dem upp i halsen. Ständiga frågor från utomstående om varför de inte släcker i Rosengård, hur problemet ska tacklas. Som om inget annat existerar.

Mats Jönsson, 62, har varit med ett tag och konstaterar att man hanterar situationen olika. En del reagerar, andra försöker svälja undan.

– Vissa känner kanske oro. Men samtidigt är det vårt jobb, vi måste hantera det.

Han berättar en episod från när det var som mest oroligt. Under bråk med polis krävde en avungdomarna att en kille som stod bredvid med sin hund också skulle delta.

– Han vägrade. Då tog en i gruppen fram en pistol, sköt hunden och slängde den i en container. Okej, känner man, då vet vi att de har vapen också.

På brandstationen har övriga sprungit av sig eventuellt obehag. Köksuret visar 20.30 och magar börja kurra.

Med bakgrund som kallskänka på hotell Tylösand har inte Julio Martin Perez en chans att opponera sig när kvällens kock ska utses. Han lämnade Spanien för åtta år sedan, följde kärleken till Sverige och blev kvar. För ett år sedan gick han ur SMO-utbildningen och hade jobb som brandman tre månader senare.

Anders sköter lökkniven, Julio börjar forma burgare och snart är hela skiftet engagerat i förestående kvällsmål. Kocken får högsta betyg och med matsmältningen följer mer avspända samtal.

Det dukas av, städas och pysslas med vissa pappersjobb. Samtal och aktiviteter är snarare återhållsamma än förhastade. Kanske en effekt av vaksamhet, att vara beredd på snabbt agerande.

Men inget händer. Vid 22-tiden får Rambo allas uppmärksamhet på TVn, utom Mazen Osman som väljer text-TV och nyheter på en annan apparat.

Mazen har bott i Rosengård och känner inget obehag inför de situationer som väcker känslor hos andra.

– För mig är det okej att åka dit, men jag kan förstå andras situation.

Klockan går och nu börjar det tuggas om att det kanske blir en lugn natt, om att det snart är dags att knyta sig.

Då ljuder larmet. 23.38 – brand på Rosengård. Utomhusbrand, såna som man avvaktar besked från polis om de ska släckas eller ej. Två bilar rullar ut, fem i släckbilen, Ken Reimertz och Mats Jönsson i stegbilen. Bilarna stannar fem meter utanför egna porten. Det är inte mycket mer än några stenkast från Rosengård.

Ska nattskiftet till Rosengård finns nya rutiner.

– Vi backar in till insatsen för att kunna lämna snabbt, säger Ken.

– Och vi använder inte centrumrullen. Slang dras ut bakåt. Den ska snabbt kunna kopplas ur och lämnas på platsen, säger Mats.

En stunds tystnad, avvaktan på besked om utryckning eller ej. Ken säger:

– Det är sjukt att det ska vara så egentligen.

Efter elva minuter kommer besked om att avbryta och backa fem meter in bakom dörren.

– Den kortaste insats jag varit på, ler Julio.

– Det brann vid en grillplats. Och är det inte livräddning i det här området, då är det inte självklart att vi åker. Sen är det tyvärr så att många ringer 112 när de själva kunde kastat en hink vatten över branden. Det är väl lättare att ringa SOS än att göra en egen insats, säger styrkeledare Andras Talpai.

Även om inget hänt tar det viss tid att återställa. När de sju kommer tillbaka i huset har Rambo redan gjort sitt.

– Åter en halv film, konstaterar någon och det blir sängen.

00.45 sitter bara Andras Talpai och Anders Svensson uppe, tio minuter senare har även de krupit ner.

01.47 – automatlarm. Garage på Bennets väg, Rosengård.

– Bennets väg, det var där eländet började en gång, säger Ken Reimertz.

– Bennets väg, när jag hörde det förstod jag direkt att det brann, att det inte bara var automatlarm, säger Anders Svensson.

100 meter innan larmadressen passeras en pizzeria där det brann för en månad sedan. Bilarna svänger in, polisen är på plats och visar vägen. Magnus Johansson, ställföreträdande styrkeledare, kopplar på vattnet och pekar över sin egen axel:

– För tre veckor sedan brann det i ett garage på andra sidan vägen. Tre bilar brann upp. Det stod 90 bilar där inne, mycket rökskadades. Restvärdet blev dyrbart.

Den här gången brinner en bil. Anders Svensson, rökdykarledare, har lokaliserat branden, men uppskattar avståndet några meter fel. 50 meter slang räcker inte, Mazen och Julio som ska rökdyka får gå ut tillbaka och koppla på en längd till.

Vid förra branden fanns publik på 30-40 personer. Nu står tre personer och tittar oroligt på, de har sin bil i garaget. Men Anders Svensson litar inte på att det inte döljer sig något annat i mörkret.

– Det går inte en natt utan att jag ser mig om. När man öppnar dörrar och liknande gäller det att vara på tårna.

Ett idogt regnande kanske är gynnsamt, inget att springa ut i för den som inte måste.

Med värmekamerans hjälp kommer Mazen och Julio snabbt till den Saab som brinner. Det går snabbt att släcka, längre tid att få röken ur garaget.

Strax efter klockan tre, en dryg timme sedan larm, är man på väg hem, men återkallas då boende känner röklukt i ett trapphus. Ingen ny brand, bara rök som spridit sig. Trapphuset ventileras.

Det går ytterligare en halvtimme. 03.45 lämnar bilarna Bennets väg. Då har det börjat ljusna för länge sedan.

–Tio minuter släckning, två timmar insats. Röken tog tid, konstaterar Ken Reimertz.

Strax före fyra har alla fått av sig larmställen. Slangar, andningsutrustning med mera tas om hand. En kvart senare pustas ut i köket. Magnus Johansson fyller på vätska, Julio Martin Perez, som rökdykt, tar en rejäl macka.

När klockan går mot fem är alla i säng. Chans till två timmars sömn, om inte larmet ljuder.

Det gör det inte.

07.00 städas i kök och omklädningsrum. En timme kvar till skiftbyte.

Styrkeledare Andras Talpai har åkt på larm sedan 1977, någon adrenalinkick är det inte längre.

Han vet vad som ska göras och hur jobben ska fördelas. Men i fem sex-år har Andras jobbat som inre befäl, nu summerar han sitt första nattskift på länge.

– Det är inte mycket i själva arbetet som förändrats de åren jag gjort annat, utom attityden mot oss då.

Och det här skiftet, det var just en natt på jobbet.