Reportage

Behöver fler kvinnliga förebilder

Om kvinnor är ovanliga i den svenska räddningstjänsten är de närmast unika i tadzjikiska räddningsstyrkor. Traditionella föreställningar om kvinnligt och manligt bidrar till att så få kvinnor är räddningsarbetare.

DUSHANBE
Efter giftermålet förväntas kvinnorna ofta ge upp egna yrkesval för att på heltid ägna sig åt hem och familj.

Två av de tolv elever som gick MSB:s utbildning i Tadzjikistan hösten 2010 är kvinnor – och de satsar på en framtid i den nationella räddningsstyrkan Tsentrospas.

Ett tydligt önskemål från MSB var att åtminstone några kvinnor skulle finnas med i detta kapacitetsutvecklingsprojekt. En av dem, Shabnam Sarkulieva, blev medlem av den nationella räddningsstyrkan redan 2004. I grunden är hon barnmorska och sjukvårdare, men numera utför hon det mesta som tillhör styrkans uppgifter.

– Redan under mitt andra skift hade vi tre larm. Jag gillade verkligen att se hur räddningsstyrkan arbetade och det fick mig att satsa på att bli en i laget.

När hon efter slutövningen sammanfattar MSB-utbildningen säger hon:

– Svenskarna har lärt oss mycket nytt. För min egen del har det varit extra intressant att få jobba med borrmaskiner och andra tunga arbetsverktyg. Det blev en ny erfarenhet.

25-åriga Munira Ikbolshoera växte upp i Pamirbergen i södra Tadzjikistan, ofta kallade ”Världens tak”.

Efter universitetsstudier började hon hos Tsentrospas inom kommunikationsenheten, fick sedan chansen att delta i MSB-utbildningen och nyligen påbörjade hon en internutbildning som ska göra henne till fullvärdig medlem av räddningsstyrkan.

När unga tadzjikiska kvinnor gifter sig måste de ofta ge upp den egna yrkeskarriären för att fokusera på familjen. Men Munira hoppas kunna arbeta länge med operativa insatser i Tsentrospas.

– Ja, jag får väl försöka hitta en trevlig rescuer att gifta mig med och som låter mig fortsatta i räddningsstyrkan, säger Munira med ett förläget leende.

Lite senare sågar hon sig igenom ett betongblock, på ett sätt som får en att tro att det är på ren rutin. Men detta är faktiskt första gången hon på egen hand sågar upp ett hål i den tjocka betongen.

– Nu skulle min mamma uppe i Pamirbergen ha sett mig, säger hon stolt.

Annica Ljungblom, brandman, hemmahörande i Tidaholm, jobbade som instruktör under kurserna i Dushanbe och har på nära håll följt de två kvinnliga kursdeltagarna:

– De har mötts av respekt av de manliga eleverna. Det känns som om båda har växt under utbildningens gång, särskilt Munira som inte har så mycket erfarenhet, säger Annica Ljungblom.

Hon har tidigare arbetat för MSB på liknande kapacitetsutvecklingsprojekt i Pakistan. Där kände hon sig som kvinna inledningsvis lite utanför i mötet med manliga elever.

– Även om det finns kulturella likheter mellan länderna så är öppenheten större i Tadzjikistan. Jag upplever att jag bemötts av de tadzjikiska eleverna på samma sätt som de uppträtt mot mina manliga svenska kollegor, säger Annica.

Maja Herstad, genusrådgivare vid MSB, följde utbildningen i Dushanbe under några dagar och genomförde en övning med eleverna. De fick själva diskutera utsatta gruppers olika behov vid räddningsinsatser.

– Deltagarna kom fram till att det för skadade i vissa områden kan vara livsavgörande att en räddningsstyrka består av både kvinnor och män, berättar Maja Herstad.

Hon och Ronak Bozorgi, trainée vid MSB, utvärderade hur projektets rekommendationer på genusområdet vägts in.

– Det behövs kvinnliga förebilder i de operativa räddningsstyrkorna för att nå såväl kvinnor och män som flickor och pojkar. Därför är det positivt att två kvinnor genomförde vår utbildning i Dushanbe, skiftslagen vinner på att ha både kvinnor och män. Det är svårt att öka andelen kvinnor på svenska brandstationer, ännu svårare i räddningsstyrkor i Tadzjikistan med dess traditionella könsroller. Men någonstans måste vi börja för att få en jämnare könsfördelning, säger Maja Herstad.

Film

MSBs film om fler kvinnor i räddningsstyrkor