Politikerna överens om mycket - men vem tar ansvar för framtidens räddningstjänst?

Jag trodde att Brandmännens Valkompass skulle visa ganska tydliga politiska skiljelinjer.

Höger mot vänster. Mer stat mot mer kommun. Arbetsgivarperspektiv mot arbetstagarperspektiv.

Så enkelt blev det inte.

När svaren från politiker och partier började komma in framträdde i stället en mer intressant bild. I flera av räddningstjänstens stora framtidsfrågor finns en bred samsyn över de traditionella blockgränserna.

Men partierna kommer inte alltid fram till samma slutsatser av samma skäl. Under samsynen finns också en större politisk fråga som förtjänar mer uppmärksamhet inför valet:

Vem ska egentligen ta ansvar för framtidens räddningstjänst?

Nio frågor som sällan får plats i valrörelsen

Jag tog initiativ till Brandmännens Valkompass 2026 eftersom jag saknade räddningstjänstens frågor i den politiska debatten.

Vi pratar mycket om totalförsvar, civil beredskap och samhällets motståndskraft. Betydligt mindre om hur den kommunala räddningstjänsten ska bemannas, finansieras och organiseras för att klara de uppgifter som samhället förväntar sig av den.

Därför fick politiker ta ställning till nio frågor om bland annat arbetsvillkor, arbetstider, pension, hälsokontroller, statliga satsningar och lokalt självbestämmande.

Totalt inkom 79 svar. Av dessa ingår 71 individuella respondenter i sammanställningen. Flera riksdagspartier lämnade dessutom officiella partisvar.

Valkompassen är ingen vetenskaplig opinionsundersökning. Politikerna har själva valt att delta och de individuella svaren kan inte sägas representera samtliga svenska politiker.

Syftet är heller inte att peka ut ett parti som vinnare, utan att synliggöra vad politiker och partier faktiskt tycker om räddningstjänstens frågor.

Och svaren är på flera punkter förvånansvärt tydliga.

98,6 procent vill ge större frihet lokalt

Arbetstiderna är kanske det tydligaste exemplet.

På frågan om 24-timmarspass ska kunna användas när arbetsgivare och fack lokalt är överens svarade 88,7 procent av de individuella respondenterna ja.

På frågan om kommuner och räddningstjänstförbund, i samverkan med de fackliga organisationerna, ska ha större möjlighet att själva utforma arbetstidsmodeller utifrån lokala behov svarade hela 98,6 procent ja.

Det är närmast politisk enighet.

Samtidigt har arbetstiderna varit en av de mest konfliktfyllda frågorna inom räddningstjänsten under de senaste åren.

Engagemanget började heller inte med Valkompassen. Liberalen Martin Melin och moderaten Ann-Sofie Lifvenhage är två riksdagsledamöter som sedan tidigare engagerat sig i frågan om brandmännens arbetstider. Båda svarar i Valkompassen ja till möjligheten till 24-timmarspass när lokala parter är överens och ja till större lokalt självbestämmande.

Lifvenhage uttrycker det tydligt i sitt fritextsvar:

"Det ska vara självklart att blåljuspersonal ska kunna jobba dygnspass igen utifrån att de själva så önskar."

Men den breda bilden är egentligen mer intressant än enskilda politikers svar.

Samma svar, olika politiska vägar

De officiella partisvaren visar nämligen att räddningstjänstens frågor inte enkelt låter sig sorteras längs en traditionell höger-vänsterskala.

Vänsterpartiet svarar ja på samtliga åtta sakfrågor och har också lyft frågan om att utreda ett större statligt ansvar för räddningstjänsten.

Liberalerna svarar också ja på samtliga åtta sakfrågor, men från delvis andra politiska utgångspunkter.

Centerpartiet lyfter bland annat fler utbildningsplatser, utökad civilplikt inom räddningstjänsten och att räddningstjänstens roll i totalförsvaret måste matchas med resurser och tydliga nationella krav.

Moderaternas officiella svar är mer återhållsamt i flera av frågorna om arbetsvillkor och betonar bland annat arbetsmarknadens parters ansvar och vikten av lokala förutsättningar.

Miljöpartiet lämnade inget officiellt partisvar, men flera företrädare för partiet deltog individuellt i Valkompassen.

Det intressanta är alltså inte att utse vilket parti som svarat "bäst".

Det intressanta är att partier kan hamna på samma sida i en fråga trots ganska olika syn på hur lösningen ska se ut och vem som ska bära ansvaret.

Hur kommunal ska räddningstjänsten vara?

Just ansvarsfördelningen mellan stat och kommun kan bli en av de viktigaste framtidsfrågorna.

I svaren finns företrädare som vill se ett större statligt ansvar för räddningstjänsten. Andra vill stärka den nationella samordningen men behålla grundmodellen med kommunalt ansvar. Ytterligare andra betonar kommunernas ansvar och vikten av lokala lösningar.

Samtidigt förväntas den kommunala räddningstjänsten spela en central roll i ett totalförsvar som i hög grad byggs genom nationella beslut.

Var ska då gränsen gå mellan kommunens och statens ansvar?

Totalförsvaret förändrar spelplanen

Beredskap och totalförsvar återkommer i flera av svaren.

Det är knappast förvånande.

Framtidens räddningstjänst ska inte bara klara vardagens olyckor. Den ska också vara en robust del av samhällets förmåga vid stora samhällsstörningar, höjd beredskap och ytterst krig.

Den förmågan går inte att börja bygga den dag krisen kommer.

En räddningstjänst som ska fungera i krig måste först fungera väl i fred.

Det innebär att frågor om bemanning, rekrytering, utbildning och arbetsvillkor också är beredskapsfrågor.

Mer stat och mer lokal frihet behöver inte vara motsatser

Här finns kanske Valkompassens mest intressanta paradox.

Å ena sidan vill nästan samtliga individuella respondenter ge kommuner, räddningstjänster och lokala fack större möjlighet att själva utforma arbetstider efter lokala behov.

Å andra sidan efterfrågar flera politiker större statligt ansvar, nationell samordning eller tydligare nationella krav.

Det behöver inte vara en motsättning.

Staten kan ta ett större ansvar för exempelvis nationell beredskap, utbildning, samordning och de resurser som följer av ökade krav, samtidigt som kommuner och räddningstjänster får tillräckligt handlingsutrymme för att organisera den dagliga verksamheten efter lokala förutsättningar.

Nationell förmåga behöver inte betyda nationell detaljstyrning.

Från svar till politik

Det som överraskade mig mest när svaren sammanställdes var inte vilket parti som svarade mest positivt.

Det var hur stora möjligheter till politisk samsyn som faktiskt verkar finnas.

Men samsyn har bara ett värde om den leder någonstans.

Om staten ska ta ett större ansvar, vad ska det ansvaret innebära?

Om räddningstjänsten ska få en större roll i totalförsvaret, vilka resurser ska följa med uppgiften?

Och om 98,6 procent av de individuella politiker som svarat vill ge större lokalt handlingsutrymme kring arbetstiderna, vad är partierna beredda att förändra för att möjliggöra det?

Det är frågor jag hoppas får större plats under resten av valrörelsen.

För Brandmännens Valkompass visar åtminstone en sak: Det politiska utrymmet att utveckla svensk räddningstjänst verkar vara större än den offentliga debatten hittills gett intryck av.

Politikerna har fått frågorna. Många har gett tydliga svar.

Ann-Sofie Lifvenhage avslutade sitt fritextsvar med en formulering som passar väl för hela Valkompassen: "Det är dags att gå från ord till handling."