De tränas för att klara krigets krav

– Vad har vi för utrustning, har vi splitterskydd?
Grupp 2 har precis anlänt till en fiktiv trafikolycka på Karholmens övningsfält nära Torslanda i Göteborg. Känslan av försommar är påtaglig bland maskrosor och fågelkvitter på området som en gång tillhörde den nedlagda flygplatsen intill. En mild bris blåser och det känns i luften att havet breder ut sig i närheten.

Men kontrasten är stark — de olika scenarion som tränas här bland utbrända fordon, betongblock och containrar är allt annat än idylliska. I övningssyfte har räddningstjänstens ”vanliga” utmaningar försetts med nya och livsfarliga komponenter som personalen tvingas hantera.
Exempelvis har trafikolyckan som Grupp 2 just ska ta sig an råkat ske på en plats där det finns synlig OXA, oexploderad ammunition som blivit kvar efter ett angrepp i området för några veckor sedan. När räddningstjänsten anländer sitter en skadad person kvar i det krockade fordonet och styrkan måste överväga hur den ska agera.

– Under höjd beredskap ska vi utföra våra vanliga uppgifter vid exempelvis en villabrand, men för att ta oss fram dit behöver vi lära oss det här — så att vi inte smäller i luften. Ganska mycket av det som flyger över landsgränsen i krig fungerar inte utan blir liggande kvar, förklarar Daniel Källén som är lärare hos Räddningstjänsten Storgöteborg dit han återvände i höstas efter en tid som chef inom socialtjänsten.

Daniel Källén, lärare Räddningstjänsten Storgöteborg.

Nu arbetar han med den omfattande utbildningsverksamhet som pågår i förbundet, exempelvis kring det nya RUHB-konceptet, räddningstjänst under höjd beredskap.

– Vi måste lära oss att hitta det onormala i den normala miljön. Ett angrepp mot Göteborgs hamn med exempelvis klusterammunition och konsekvensen brand kommer att ställa stora krav på hur vi tar oss fram till olycksplatsen. Det kommer att vara stora områden som vi har svårt att röra oss i. Riskerna med stora bränder där dessutom explosiva hot finns i området blir mångt större och mer komplexa än vad vi är vana vid i fredstid, förklarar han.

Sprängmedel på den fiktiva olycksplatsen innebär ett nytt och farligt riskmoment där svåra beslut måste fattas under press. Ett misstag kan få ödesdigra konsekvenser.

Det finns en ännu mörkare sida av krig, som det pratas om på Karholmens övningsfält. Risken för att behöva skyla sig för aggressiva drönare i luften och de cyniska metoder där ett första anfall lockar fram ambulans- och räddningspersonal — som därefter blir föremål för ett andra angrepp.

Plötsligt blåser gråvit rök in från ett av övningsmomenten som förlagts till en rostfärgad och hårt bränd metallkonstruktion med stegar och rör som ska påminna om en oljedepå. Här kommer den utryckande styrkan att möta en hemmagjord bomb, tillverkad av en plastdunk och en mobiltelefon. Ytterligare ett nytt och illvilligt hot, kanske utplacerat av en sabotagegrupp.
– Detta är den största utmaningen för räddningstjänsten, säger Magnus Rikkinen som har en lång bakgrund inom Räddningstjänsten Storgöteborg.
– Allt annat har vi koll på men det är så mycket nytt och vi har inte all kunskap och alla resurser vi behöver.

Magnus Rikkinen, utbildningsresurs som förmedlar den utbildning Myndigheten för civilt försvar har tagit fram.

Han är en av de så kallade utbildningsresurser runt om i landet som ska förmedla den plan med fyra fokusområden som utformats av Myndigheten för civilt försvar för att höja förmågan hos landets räddningstjänster. Den ska nu omsättas i praktiken för att skapa en gemensam baskunskap, även om utbildningen kan genomföras med lite varierande utformning beroende på lokala förutsättningar i de olika länen.
– Jag var nyligen i Skövde tillsammans med personal från andra delar av landet och det var skitkul att se hur de löste detta tillsammans på plats. Att utbildningen i ammunitions- och minhantering vi bedriver faktiskt fungerar — man kan slå ihop folk och skapa förmåga fast de utbildats hos olika räddningstjänster i landet.

De flesta som övas är förstås rutinerade medarbetare med många verkliga upplevelser i bagaget, men under det inledande teoretiska utbildningssteget om krigets effekter blev reaktionerna ändå starka, berättar Magnus Rikkinen.
– Det är den här omställningen. När vi jobbar som vanligt gör vi allt för att alla ska överleva. Nu kan man hamna i en situation där någon bestämmer att en oljecistern är viktigare för Sverige än en sommarstuga och liv. Det är tuffa beslut.

RUHB-utbildningen genomförs mot en bakgrund av illvilja som är ny för svensk räddningstjänst. Hoten kan vara fysiska på marken men också komma från luften.

I Göteborg inleddes de praktiska övningarna i ammunitions- och minhantering i februari och man kommer att arbeta med detta steg hela 2026 och samtidigt utbilda instruktörer för nästa års moment.
Magnus Rikkinen hoppas att utbildningen kommer att fördjupas framöver, kanske med ny skyddsutrustning och nya metoder som utvecklas. En stor fråga för rustningen av den svenska räddningstjänsten är vem som ska styra, menar han.

– Det finns väldigt många duktiga människor på olika nivåer som arbetar med detta nu, men jag ser att vi skulle behöva samordna mer i utförarledet så att kommunerna är mer kompatibla med varandra — det behöver vara mer enhetligt, precis som detta är.

Madelein Larsson, vakthavande befäl på ledningscentralen.

De övande grupperna cirkulerar över fältet och larmutropen om olika incidenter kommuniceras via radio. Det är allvar i luften. Att vissa medarbetare åker minibuss och knappast är klädda för skarp insats minskar förstås autenticiteten i övningarna, men här är det tankesättet som ska tränas och förändras — hos alla i operativ tjänst inom RSG.

– Jättenyttigt, säger Madelein Larsson som är vakthavande befäl på ledningscentralen i Göteborg och får samma basutbildning som den personal hon vanligtvis dirigerar på håll.
– Jag har fått lite koll på vad jag kan komma att skicka ut styrkorna på. Det är jättesvårt, jättesvårt. Vilka beslut man måste ta!