Satsning på civila växer snabbt

Vikarbyn är en liten ”förort” till Rättvik med mängder av faluröda hus utspridda i det mäktiga skogslandskapet intill Siljan. I ett av dem bor Hanna Norin som varit verksam som civil insatsperson i området i snart två år.

Hon är väldigt hästintresserad (med minnet av en favorit tatuerad på armen), arbetar som hovslagare och i pickupen som står uppbackad på gården ligger den röda CIP-väskan packad med prylar för en insats när telefonens signal tjuter: andningsmask, torniquet för blödningar, varningslampor med mera.

I utrustningen ingår också en skumsläckare, hjälm och en gul varselväst som alltid ska sitta på vid uppdragen för att försäkringen ska gälla.
– Jag har nog fått 20-30 larm sedan jag blev CIP men många är neråt Rättvik och då vet jag att räddningstjänsten kommer att vara före och att det inte är någon idé att jag åker, förklarar hon.

Men, när larmet kom om brand i en lägenhet i just Vikarbyn fick insatsen stor betydelse. Hanna Norin och en annan CIP var först på plats och kunde bromsa utvecklingen med sina brandsläckare och dessutom trösta en drabbad person som Hanna kände igen sedan tidigare.

Försäkringsbolaget som sponsrar satsningen var tacksamt, berättar hon.
– Vi meddelar i appen att vi är på plats, ringer vid behov. När räddningstjänsten kommer backar jag men hjälper till om det skulle behövas, som vid en mindre terrängbrand i Tammeråsen någon mil härifrån. Där fick vi dra slang och flytta ett släp. Men vi ska inte störa eller lägga oss i.

Brandskyddsföreningens CIP-satsning har fått ett stort genomslag sedan starten för ett par år sedan. Över 3 500 personer i landet har registrerat sig och 650 är nu utbildade och aktiva, enligt Mikaela Näslund som är ansvarig för verksamheten.
– De civila insatspersonerna är alltid knutna till en räddningstjänst och larmas ut via SOS Alarm. De har också en kontaktperson för återkoppling efter insatserna.

CIP-satsningen växte fram ur en lokal lösning i Sörmland för drygt tio år sedan och man har också sneglat på konceptet ”Förstärkt medmänniska” i Medelpad, berättar hon.

Allmänhetens engagemang under de stora skogsbränderna och ÖB:s uppmaning om stärkt civilt försvar har också varit motiverande för Brandskyddsföreningen, vars vision är ”ett brandsäkert och hållbart Sverige”.
– Det finns ett gap att fylla mellan händelse och att räddningstjänsten är på plats – det ska finnas något kvar att rädda.

Konceptet sprider sig snabbt över landet. I år har räddningstjänster i Östergötlands län, Vallentuna kommun och på Gotland anslutit. Under hösten tillkommer fler i Västerbotten, Jönköpings och Kalmar län samt Ljungby kommun.

Brandskyddsföreningen har utformat utbildningen och förser deltagarna med väska och utrustning.
– Det enda kravet är att man ska vara 18 år och tala svenska hjälpligt. Många som blir civila insatspersoner har en bakgrund inom blåljus, hälsovård och försvaret. Men det är också byggare, städare och it-folk. Under den presentationsrunda vi brukar ha säger de att de vill göra skillnad – jag tror att det är samhällsutvecklingen, säger Mikaela Näslund.

De lokala räddningstjänsterna bestämmer vilka händelser CIP ska larmas på men aldrig explosioner, dödligt våld eller suicid.
– Det finns också vissa mötesfria vägar som ska undvikas och vi lär dem att tänka på riskerna, det vi trycker mest på är att bedöma när man ska backa eller gå fram. Även den mentala påfrestningen ingår i utbildningen, enligt Mikaela Näslund.

Mikaela Näslund, Brandskyddsföreningen.

Utvecklingen är inte okontroversiell och det finns kritik mot ensamarbete vid bränder och olyckor. Fackförbundet Kommunal har riktat hård kritik mot CIP-konceptet men Brandskyddsföreningen håller inte med om den bilden, utan påpekar att CIP är en frivillig insats av allmänheten utan ersättning och aldrig ska ersätta räddningstjänsten. Utbildningen på tolv timmar har ett starkt fokus på riskbedömning och på att deltagarna inte ska utsätta sig själva för fara, menar föreningen.

Hanna Norin i Vikarbyn är inte orolig för egen del, men så har hon också en bakgrund som kanske gett henne lite extra skinn på näsan. Hon har arbetat som ordningsvakt och varit engagerad i Hemvärnet, jobbat inom begravningsverksamhet och på veterinärklinik. När hennes tidigare sambo fick hjärtstopp i bostaden gjorde hon HLR på golvet och dirigerade räddningspersonalen upp i skogen med lyckad utgång.
– Jag vet att jag är en jäkel på att få superfokus och bli lugn i sådana här situationer. Och det är frivilligt – får man kalla fötter på väg ut kan man vända och åka hem. Man behöver inte känna att man åker ut för att rädda liv, det kan räcka med att återkoppla vad man ser till 112 eller att ge någon en kram.

Hanna Norin har byggt på sin utbildning med extrakurser, om blödning hos räddningstjänsten i Borlänge och barn-HLR i Mora. Inget känns läskigt, säger hon – utom en sak.
– Jag fixar det inte om djur är inblandade. Jag har upplevt det och gjort en känslomässig analys – är det en älg- olycka avböjer jag.

I övrigt är Hanna Norin i Vikarbyn redo.