Bra att branschens högre företrädare ryter till

Stora delar av dagens byggnadstekniska brandskydd formades under 1960- och 70-talet (den så kallade betongforskningsperioden).

Då genomfördes ett intensivt utvecklingssamarbete mellan Statens kungliga byggnadsstyrelse och Statens brandinspektion.

Upprinnelsen till detta initiativ var att man med miljonprogrammet ville bygga invändiga (täta) trapphus utan normal brandgasventilation genom fönster mot det fria.

Under ledning av dåvarande riksbrandinspektören Ingvar Strömdahl samt länsbrandinspektörerna började man utveckla ett balanserat förhållande mellan brandkårens insatsförmåga och ett inbyggt byggnadstekniskt brandskydd.

Under Swen Hultqvist (riksbrandinspektör) fortsatte detta utvecklingsarbete och begreppet insatstid om tio minuter infördes.

Koncentrationen ägnades åt angreppsförmåga/tid som sattes till en minut och exempelvis testades detta praktiskt genom olika drillövningar för att få en uppfattning om hur långt brandkårens insats kunde nå på denna minut.

Därefter kunde det byggnadstekniska brandskyddet anpassas och tider sattes för brandmotstånd på dörrar, väggar och bjälklag som skulle skapa förutsättningar för att kunna överleva i avvaktan på räddning.

Resultaten av detta gedigna och omfattande utvecklingsarbete sammanfattades i olika brandtekniska krav/lösningar i SBN-80 (Svensk byggnorm).

Därefter och fram till i dag har förutsättningarna för räddningstjänstens insatsförmåga successivt reducerats i förhållande till de insatstider som förespeglats och då speciellt angreppstiden.

Ett försök att påvisa detta problem gjordes under senare delen av 90-talet med Räddningsverkets Foth-projekt (från ord till handling).

Syftet då var att påvisa räddningstjänstens realistiska insatsförmåga för politiker samt dem man är till för, och på så sätt skapa insikt om behovet av att återskapa förutsättningarna att rädda liv.

I de kommuner som prövade upplägget ändrades förtroendet dramatiskt när man förstod att räddningstjänstens resurser inte anpassats för den verklighet som resultaten påvisade.

Genom att rubba förtroendet för räddningstjänstens förmåga ökade insikten om behovet av att vidta olika åtgärder.

Tyvärr stannade erfarenheterna lokalt/kommunalt och nådde inte till ett brett nationellt genomslag.

Att återta/bygga upp räddningstjänstens insatsförmåga till den nivå som det byggnadstekniska brandskyddet en gång i tiden krävde är nog tyvärr en förlorad möjlighet.

Jag blir dock glad när några av branschens högre företrädare nu äntligen ”ryter till”.

Hoppas dessa företrädare backas upp i likhet med vad som skedde för 60 år sedan av två andra kloka företrädare.

Och i den bästa av världar kanske deras agerande kan få till ett utvecklingssamarbete med Boverket som kan leda fram till brandskyddstekniska lösningar där den som förväntas få hjälp sätts i centrum.

Kanske kan rentav Foth-processen dammas av och vara ett relevant verktyg, även i dag, för att påvisa vilka ödesdigra konsekvenser Boverkets nya byggregler medför för räddningstjänstens möjligheter att rädda liv.

I ett sådant drömscenario kanske till och med MSB stöttar upp en sådan verksamhetsutveckling i likhet med vad Statens brandinspektion gjorde en gång i tiden.

Mina egna erfarenheter är att genom en realistiskt underbyggd så kallad insatstidsstudieredovisning läggs grund för målstyrning samt kostnadskonsekvensbeskrivning.

Detta behövs för att beskriva räddningstjänstens förmåga i förhållande till det byggnadstekniska brandskyddet, samt fungera som underlag för lokala kommunala budgetäskanden.

KENNETH ERICSON
pensionär
f d räddningschef och
senior rådgivare på MSB