Frivilliga kör blåljusfordon till fronten

Med tanke på att han varit ute på insatser sedan 2011, först i Syrien och sedan i Ukraina, finns det ett nästintill oändligt historiehav att ösa ur.
Den första historien Roger Westerlund återger är när han och en volontärkollega togs av turkisk militär i gränsområdet mellan Syrien och Turkiet.

– Vi blev av med passen och satta på en militärbas ute i en öken där de förhörde oss om vårt samröre med folk i området. Då var man inte så stor och tuff.
Efter en hel dag släpptes de, efter hjälp från en lokal borgmästare.

Anledningen till att svenskarna befann sig i området var för att leverera fordon. Bakgrunden är en tragisk olycka på Stenö havsbad, Söderhamn, där en kurdisk pojke drunknade 2011. Föräldrarna ville använda försäkringspengarna till att köpa en begagnad ambulans och köra till deras hemby i gränstrakten mellan Turkiet och Syrien.

Det blev upptakten till Swedish Rescuers, en förening bestående av frivilliga inom blåljusyrken, Försvarsmakten, utlandsveteraner och fordonsspecialister, startad av Roger Westerlund, sjukhuschef på Sundsvalls sjukhus och Johan Hansson, ambulanssjukvårdare.

De samlade in pengar till ambulanser och brandbilar som de körde ner till området. Vid varje leverans stannade de kvar i cirka tio dagar och utbildade både räddningstjänsten och kommunens personal i saker som losstagning vid olycka, första hjälpen och hjärt-lungräddning.

Men efter några år blev det alldeles för farligt på grund av kriget i Syrien. Organisationen hamnade lite i dvala – tills den fullskaliga invasionen av Ukraina var ett faktum.
– Vi konstaterade att vi kunde göra samma sak som i Syrien: köra ner fordonen, fylla dem med så mycket sjukvårdsmateriel som möjligt och se till att de hamnar rätt.

Den första insatsen till Ukraina ägde rum i april 2022. Sedan dess har organisationen varit på plats ett 40-tal gånger, varav Roger Westerlund varit med vid drygt tio av resorna.
Hittills har de levererat 183 fordon.
– Det låter kanske inte så mycket men det är inte vilka bilar som helst utan brandbilar, ambulanser, casevacs (suvar ombyggda till frontambulanser) eller andra specialfordon.

Bepansrad casevac, ombyggd av elever på Bromangymnasiet i Hudiksvall.

I början gjorde de som de flesta andra som levererar materiel till Ukraina – lämnade över det vid gränsen eller i staden Lviv.
Därefter har föreningen använt sig av en annan metodik.
– Snabbt insåg vi att det finns något som kallas för Lviv-syndromet, när välgörenhetsorganisationer åker till Lviv och lämnar sakerna. Ofta blir grejerna stående där eller så lämnas de till en mellanhand som inte är rätt person och som vill tjäna pengar på det. Vi tyckte att det var bättre att åka hela vägen fram och se till att det hamnar rätt. Det gör också att vi förstår behoven mycket bättre.

Fordonen levereras främst till enheter vid fronten eller räddningsstationer i Dnipro- och Charkiv-områdena. Föreningen har även varit i Poltava samt överlämnat den enda brandbilen som finns i den hårt ansatta Gammalsvenskby.

Roger Westerlund säger att behovet av ambulanser och brandbilar är stort men att de får allra flest förfrågningar om casevacs från stridssjukvårdare på olika enheter.

Fordonen köper de in för donationer från privatpersoner och företag. Sedan ett och ett halvt år tillbaka samarbetar Swedish Rescuers med en rad fordonsgymnasier runt om i Sverige, som bygger om dem innan leveransen.
De rycker ut all inredning förutom sätena fram, bygger bårsläde, bår, sätter in utrustning, belysning och blåljus. Vid ett tillfälle bepansrade de en ambulans. Dessutom gör eleverna det möjligt att stänga av all belysning, inklusive bromsljus. Vid fronten funkar det inte att bromsljusen tänds för då ser drönarna det direkt.

– Jag är djupt imponerad av ungdomarna. De gör ett fantastiskt jobb samtidigt som de får lära sig mer om sin omvärld och känna att de gör något meningsfullt. Många stolta föräldrar har hört av sig, det gör det lättare för oss att orka, säger Roger Westerlund, som lägger ner både kvällar, helger och semestrar på frivilligarbetet.

Just att kroka arm med civilsamhället har blivit något av Swedish Rescuers signum.
Ett annat exempel på det är samarbetet med Brynäs IF, som i samband med matcher samlat in gosedjur till barn som flytt fronten och nu bor på tillfälliga boenden. Hockeylaget har även samlat in pengar till en brandbil.
– Genom att engagera civilsamhället får man ett mycket bredare anslag och folk får chansen att engagera sig i samband med annat de tycker är viktigt.

Swedish Rescuers krokar också arm med civilsamhället i Ukraina genom att införskaffa viss utrustning på plats i landet. Exempelvis paneler som sätts på insidan av casevacs samt elektronisk utrustning för att störa drönare.
– Dels är ukrainarna väldigt duktiga på att tillverka de här sakerna men det blir också ett sätt att stötta deras ekonomi och robusthet som nation på. Man måste tänka i flera lager om man ska hjälpa så mycket som möjligt och få så stor effekt som möjligt.

Under resorna till fronten har medlemmarna hög riskmedvetenhet. Det är därför föreningen består av blåljuspersonal och liknande.
– Då kan man i regel hantera situationen på ett lite annat sätt och dessutom hjälpa till om det behövs. Vi jobbar nära våra mottagare – säger de att det är för farligt så rullar vi inte in i de områdena. Vi vet ungefär var vi inte ska vara och när vi absolut inte ska vara där.

Några gånger har det dock varit nära ögat. En gång attackerades en militär utbildningsanläggning utanför Charkiv, där Roger Westerlund befann sig, av drönare. Som tur var träffade drönarna inte precis där sällskapet tog skydd.
Det närmaste de varit att förlora personal var emellertid i Kiev, när en drönare slog ner i ett skyddsrum.
– Vår personal lämnade skyddsrummet fem minuter innan eftersom en av volontärerna skulle med ett tåg. Ingen som stannade kvar överlevde.

Roger Westerlund avslutar intervjun med att berätta om en händelse från i höstas som han ofta tänker på och som delvis förklarar vad som driver honom.
Han skulle leverera en casevac till en militär enhet och stämde träff med kontaktpersonen en kväll i Dnipro.
Vad han inte var beredd på var att killen var i 20-årsåldern.

– Jag frågade när han skulle rotera ut till fronten igen och han svarade ”i morgon”. Då frågade jag när han skulle komma hem igen. Han tittade mig rakt i ögonen och sa ”jag vet inte om jag kommer hem igen”. Jag fick en kram när vi skulle skiljas åt och han höll fast kramen lite längre än vad man normalt gör. Det minnet sitter kvar.

"Planeringsförutsättningarna är helt fel"

Hur hanterar man krigssjukvård och hur får man den vanliga sjukvården att fungera i krig?
Det är frågor som Roger Westerlund passat på att studera under sina frivilliga resor till Ukraina.

Som sjukhuschef engagerad i Swedish Rescuers är drivkraften förstås att hjälpa, men också att hämta hem erfarenheter.
Vid den senaste resan till Ukraina i höstas fick Roger Westerlund sällskap av två dokumentärfilmare som gjorde en informationsfilm som ska sprida kunskap och skapa diskussioner för Region Västernorrlands, kommunernas och SKR:s räkning.

I den pratar ukrainska organisationer och myndigheter om civil beredskap och civilt försvar.
– Ska man sammanfatta på något sätt så är det att sjukvården inte längre är fredad. Sjukhus har blivit primära mål. Det betyder att de planeringsförutsättningar som hälso- och sjukvården hittills tagit för självklara är helt fel.

Den behöver därför förberedas på att vara mycket mer agil och kunna agera flexibelt utifrån de nya förutsättningar som kriget skapar.
– Det innefattar nya platser, mobil utrustning, möjlighet att försörja oss med el i en tillfälligt uppbyggd förbandsplats. Sverige måste också på bredden börja förbereda befolkningen på att kunna hantera allt vad en väpnad konflikt innebär, såsom första hjälpen och stoppa blödningar. Det är jätteviktigt.

Roger Westerlund levererar materiel till en brandstation i Charkiv.

Något annat som blivit tydligt är att gränsen mellan militärt och civilt suddas ut. Läkare och sjuksköterskor kan jobba dag på sjukhus och sedan kväll som militära sjukvårdare på stabiliseringspunkten vid fronten.
– När jag frågade en sjukhuschef i Dnipro hur de får det att funka sa han ”jag vet inte riktigt men på något sätt löser vi det”. Men det finns förstås en enorm trötthet.

I Region Västernorrland pågår samtal på enheterna om hur man gör sig tjänstbar som medarbetare. Om det värsta händer, vilka förutsättningar har medarbetarna skapat för att kunna vara på jobbet? Det vill säga hur ser hemberedskap och sociala nätverk ut så fokus inte blir på att stanna hemma och ta hand om familjen?
– Många har inte ens tänkt tanken att Sverige kan hamna i väpnad konflikt. Andra förstår. Den vanligaste reaktionen är nog rädsla.

Hur man får den vanliga sjukvården att fungera i krig är en annan stor fråga som Roger Westerlund tittat närmare på. Folk får cancer, diabetes och hjärtinfarkter även i krig och redan i dag är det brist på vårdplatser och personal i Sverige.

Här tar varje sjuksköterska hand om sex, kanske sju patienter. I Ukraina kan en sjuksköterska ansvara för 50 patienter.
– De är i en situation där de måste kunna ta hand om den här volymen, men då kan man heller inte ha samma krav på vårdnivå. Hur förbereder vi vår organisation för att kunna ställa om till att varje sjuksköterska och läkare tar hand om många fler patienter? Det behöver vi jobba med. Att diskutera hur och vad som måste fungera i värsta scenariot ökar den mentala förmågan att hantera situationer.

Ministern uppmanar fler att ta efter

Det blir allt svårare att få tag i brandbilar och ambulanser att skänka till Ukraina.
– Många kommuner och regioner lägger ut sina bilar på auktionssajter i stället för att skänka, vilket trissar upp priserna, säger Roger Westerlund.

– En del regioner, inklusive min egen, har tagit ett politiskt beslut om att skänka utrustning till organisationer som jobbar med Ukraina. Om fler gjorde det skulle det bli mycket enklare.

Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, säger att det redan finns många goda och nödvändiga initiativ från kommunala räddningstjänster, regioner, statliga myndigheter och näringslivet.

– Dessa insatser är mer än bara goda exempel – de visar vägen för vad vi tillsammans behöver göra. Jag vill särskilt uppmana fler kommuner och regioner att ta efter. MSB har i uppdrag att informera om möjligheterna att donera och för att facilitera transport och distribution av materiel.