”En brandman som överlever kan rädda tusentals civila”

Han minns tydligt när kriget kom till den ukrainska huvudstaden, hur han låg hemma och sov och vaknade av en stor explosion. Först förstod han ingenting.
– Vi hade hört gång på gång att det var risk för fullskaligt krig. På jobbet hade vi förberett oss genom att kontrollera utrustning och gå igenom olika scenarion för hur händelserna skulle kunna utvecklas. Men fram tills att det inträffade var det ändå ingen som trodde att det faktiskt skulle ske.

Skrot från den där allra första explosionen i Kyjiv föll ner bara ett par hundra meter från brandstationen där han jobbar. Maxim Marchuk förvarar en del av skrotet i ett vitrinskåp på sitt kontor och tar fram en grå metallbit med vassa kanter för att visa.
– För mig och min personal symboliserar bitarna gränsen mellan liv och död. När man tittar på dem kommer man ihåg varje utmaning, varje risk vi utsatts för. Det är en påminnelse om vad vi kämpar emot.

Skrot från den allra första explosionen i Kyjiv föll ner 200 meter från brandstationen.

Under krigets första dagar var det inte självklart hur arbetet skulle organiseras, och räddningstjänsten har tvingats lära sig mycket nytt. Bland annat hur man jobbar bland delar av missiler, hur man hanterar drönare på bästa sätt samt hur man kan rädda människor medan det pågår hot från luften.

Det sistnämnda handlar inte bara om att rädda civila, utan också sig själva. Upprepade attacker under insatserna, så kallade double taps, är vanligt förekommande. När räddningstjänsten larmas ut får de alltid koordinater till närmaste skydd. Det finns även skyddsrum på brandstationerna.
– Vi letar alltid efter platser där vi tillsammans med civila, och ibland även polis och sjukvårdspersonal, kan gömma oss och vänta ut upprepade attacker. Det är ett stort ansvar att ha, vi är konstant på helspänn.

Knappt hinner han avsluta meningen förrän flyglarmet ljuder. Maxim Marchuk kontrollerar direkt i mobilen vad som är på gång.
– Drönare. De är en bit bort så vi kan sitta kvar här på kontoret. Men om de kommer för nära behöver vi gå ner i skyddsrummet, varnar han med lugn röst.

Så nära kommer drönarna inte – men ändå tillräckligt nära för att sätta lite käppar i hjulet. På grund av ett missförstånd har tolken inte dykt upp, så intervjun genomförs med hjälp av en översättningsapp i telefonen. Lite tidskrävande men det fungerar till en början – tills de ryska drönarna kommer.

För att störa ut dem använder Ukraina så kallade elektroniska motmedel, som ofta även gör att mobilnät, GPS och mobilt internet störs eller helt försvinner.
– För civila är detta ett problem, men vi som räddningstjänst är förberedda och byter omedelbart till reservkanaler. Alla operativa kartor och rutter finns även i pappersformat, förklarar han.
Efter en lång stunds krånglande med appen lyckas vi till slut fortsätta intervjun.

När översättningen strular skriver stationschefen ner sina kontaktuppgifter så Tjugofyra7:s reporter kan ställa följdfrågor vid ett senare tillfälle.

Stationschefen beskriver en händelse nära tunnelbanestationen Teremki, där en hypersonisk Zircon-missil träffat ett lägenhetshus. Hypersoniska missiler kan färdas fem gånger snabbare än ljudets hastighet och sägs vara nästan omöjliga att skjuta ner.
– Det var många offer, men jag minns särskilt hur en pappa kom ut med ett litet barn i famnen. Han var täckt av blod, grät och skrek. Mannen bad oss hjälpa hans fru som inte kunnat ta sig ut ur lägenheten. Senare behövde jag meddela att hans hustru hade dött därinne.

Maxim Marchuk berättar även om helgen som precis passerat vid intervjutillfället, och som Tjugofyra7 rapporterade om i förra numret. Natten till den 24 maj inträffade en av de dittills största ryska attackerna, där svärmar av shahed-drönare kombinerades med missiler.

Räddningstjänsten hade fått information om ett ökat hot. När attackerna drog i gång ordentligt vid midnatt befann sig personalen i skyddsrum.
– Ingen sov och vi hörde hur brandstationen gång på gång träffades av nedfallande skrot. Som tur var skadades ingen personal.

Han säger att alla var väldigt rädda eftersom det flög missiler från alla håll och att medarbetarna höll på med sina telefoner konstant.
– En räddningsarbetare är ingen robot. När du åker ut för att släcka en brand, och explosioner hörs över staden och du vet att Kyjiv just då attackeras med missiler i ett område där din fru, dina barn eller föräldrar befinner sig – då är den psykiska påfrestningen enorm. Det svåraste är att samla sig, kavla upp ärmarna och göra sitt jobb.

På stationen organiserades arbetet som så att en del anställda tog med sina familjer till säkra platser, medan huvuddelen av personalen var i beredskap. Sedan byttes de av undan för undan.
– Vi var tvungna att släcka stora bränder, samtidigt rensa rasmassor och leta efter människor under dem, med vetskapen om att fiendens drönare fortfarande var i luften ovanför oss och vi kunde bli mål för beskjutning.

En annan gång Maxim Marchuk varit rejält rädd på jobbet var när de släckte en brand efter en ballistisk missil och flyglarmet började tjuta igen. 200 meter från brandmännen slog en ny ballistisk missil ner. Den gången blev dessutom brandstationen värre skadad av tryckvågor och nedfallande skrot, liksom en av deras brandbilar.
– Som tur var hade den mesta av personalen tagit skydd. De som inte gjorde det fick några mindre skador och skärsår. Tack gode gud, för det hade kunnat gå så mycket värre.

Det främsta rådet stationschefen vill skicka med till svenska kollegor är vikten av att stanna i skydd så länge det krävs.
– En brandman som överlever kan rädda hundratals civila i ett krig, kanske till och med tusentals!

Andra råd är egna ficklampor, extra batteri och lättviktshandskar, att kontrollera all utrustning noggrant med tanke på strålning och kemikalier, och att se till att allt som behöver laddas alltid är fulladdat.

Han förklarar att de ukrainska brandmännen måste jobba i tyngre skyddsvästar och hjälmar hela tiden. Det tillför ytterligare cirka 15 kilo på utrustningen. Lägg dessutom till räddningsutrustning, slangar och så vidare, och de kan behöva bära på 50 kilo under insatserna.
– Enligt mig är utrustningens tyngd bland det svåraste att hantera. Det – och den moraliska och psykologiska motståndskraften både hos personalen och befolkningen. Kriget är ett maraton av utmattning. I början fanns adrenalinet, men när du har jobbat i åratal under konstant stress, nattliga flyglarm, förstörda hem och transport av döda kroppar visar det sig som emotionell utbrändhet, stark ångest och ackumulerat trötthetssyndrom (en sjukdom som kännetecknas av långvarig utmattning). Det blir svårare för människor att slappna av även under ledigheterna.

Samtidigt betonar han att huvudkontoret ständigt arbetar med personalens psykiska hälsa, både genom debriefing direkt på skadeplats samt genom avlastningsarbete, övningar och individuella konsultationer.
– Dessutom stöttar vi varandra på avdelningen. Om vi ser en kollega som håller på att “slockna” ger vi denna tid att vila eller en förflyttning till mindre belastade områden.

När Tjugofyra7:s utsända återvänt till Sverige svarar Maxim Marchuk på följdfrågor via en krypterad app. En dag skickar han en film på ett gäng brandmän som med stora leenden sitter på huk bredvid en långhårig, rödbrun katt.
”Katten hjälper oss också att hantera den psykiska belastningen”, står det i meddelandet.

Under den gångna sommaren har attackerna mot Kyjiv intensifierats rejält. Kombinerade robot- och drönarattacker har blivit vardag.
Maxim Marchuk beskriver sommaren som ett enda oavbrutet skift, där utmaningarna inte mättes i timmar utan dagar i sträck.
– Vår enhet har jobbat på gränsen av vad som är möjligt.

Vad får dig att orka fortsätta?
– Framförallt känslan av ansvar. För mitt team, för civila som väntar på vår hjälp – och för vilka den röda brandbilen är det sista hoppet.
– Det är också tron på vår seger och de goda exemplen som mina kollegor visar. När jag ser deras trötta men beslutsamma ögon efter 24 timmar av helvete vid en brand, när vi drar ut en levande person eller ett räddat husdjur ur rasmassorna – det ger en sådan kraft. Vi är på vår egen mark, vi försvarar vårt hem och vi har ingen annan väg än att hålla linjen.

Fotnot: Tjugofyra7 har tidigare använt stavningen Kiev. Myndigheten för civilt försvar följer nu Utrikesdepartementets beslut att använda de ukrainska namnformerna för ukrainska städer och geografiska områden, därav stavningen Kyjiv.