Brandchefen redo att vara förebild

En solig dag på Pridefestivalen 2023. Johan Szymanski, då regional insatsledare på Johannes brandstation i Stockholm, viftar med regnbågsflaggor och dansar fram på gatorna iklädd branduniform, tillsammans med andra representanter från räddningstjänsten..

Vid sin sida har han en person som kollegorna inte känner igen.
– Det här är Daniel, min pojkvän.

Numera säger han frasen med lätthet, men den där första gången på Pride var det med en blandning av stolthet och nervositet.

Resan dit hade varit lång och full av förnekelse, mycket på grund av djupt rotade normer inom räddningstjänsten.
– Jag har vetat sedan gymnasiet att jag gillar killar. Men jag ville inte vara annorlunda. I min värld kunde inte en brandchef eller ett brandbefäl vara gay, det bara var så. Om jag jobbat med något annat inom kommunen hade det nog inte haft samma betydelse, men nu kändes det inte ens som ett alternativ, berättar Johan Szymanski, i dag brandchef och förvaltningsdirektör på Uppsala brandförsvar.

Så han hade flickvänner, skrattade åt sexistiska skämt, tänkte att homosexualiteten nog skulle gå över om han inte låtsades om den.

I tio år jobbade Johan i Dalarna, bland annat som räddningschef och förbundsdirektör. Han var Sveriges yngsta brandchef och uppnådde något av en hjältestatus vid de stora skogsbränderna 2018, när han tog beslut om att bomba eldhärden på ett skjutfält i Älvdalens kommun med ett Jas Gripen-plan.

Han blev därefter utsedd till Årets svensk av tidningen Fokus, läste sedan till polis parallellt med jobbet för att utveckla sin kompetens.

Ändå kände han hela tiden att det fanns något kvar att bevisa, även efter flytten till huvudstaden 2020.
– Det bor fler människor i Stockholm, det borde vara lättare att komma ut. Flytten var delvis kopplad till det. Men jag vågade ändå inte. Jag tänkte ”här kommer jag från landet” och kände att jag hade mer att bevisa innan det var aktuellt.

På Johannes brandstation hanterade han många komplexa och framgångsrika insatser, bland annat sprängningar. Men det var två andra händelser som till slut fick honom att våga ta klivet ut, 38 år gammal.

Den första var mötet med en ledningsoperatör som var öppet homosexuell, vilket fick Johan att inse att det kanske inte alls behövde utgöra ett hinder.

Den andra var att han träffade partnern Daniel.
– Då blev det nödvändigt att leva ett vanligt samboliv, jag kunde inte ha ett slags sidoliv med honom.

Först berättade han för familjen, som reagerade på bästa tänkbara sätt. Många av kollegorna fick veta i samband med redan nämnda Pridefestival för tre år sedan, där han introducerade Daniel på samma naturliga sätt som andra presenterar flickvänner och fruar.

– Den första jag presenterade honom för var en av de äldsta vakthavande brandingenjörerna i Stockholm. Han utbrast ”gud vad roligt” och skjutsade sedan ner oss till paraden.

Johan beskriver att det var som att dra ur en propp. Han undrade varför han hade väntat så länge.
– Plötsligt kände jag mig stolt över att ha en pojkvän!

Några negativa reaktioner har han inte stött på i jobbet. Tvärtom upplever han stödet från kollegorna som fantastiskt, även från de forna arbetskamraterna i Dalarna. Kanske hade det gått bra att komma ut redan under den tiden?
– Jag har funderat på om acceptansen skulle ha blivit lika stor även om jag inte hade ”bevisat” mig ordentligt innan. Det får jag förstås aldrig veta, men jag hoppas att det är så och att andra vågar vara mer öppna i dag.
Samtidigt lägger han till att han knappt känner till några andra homosexuella inom räddningstjänsten.
– Och det är klart att av 16 000 brandmän så måste det finnas fler!

Därför känner Johan Szymanski ett ansvar att vara en förebild, något han tror är enda vägen framåt för en mer inkluderande räddningstjänst.
– Det är viktigt att visa att det är okej och accepterat, att det går lika bra att vara gay inom brandförsvaret som någon annanstans. Jag vill vara ett stöd för andra, oavsett om det är direkt eller indirekt. Om inte jag vågar vara en förebild, vem ska då våga vara det, frågar han retoriskt och med eftertryck.

Under sina 22 år inom räddningstjänsten upplever Johan Szymanski att kulturen har blivit betydligt bättre. I början av karriären var den sexistiska jargongen påtaglig, särskilt i brandbilen. Han nämner opassande skämt, ”kolla vilken snygg tjej” och många som var ifrågasättande och negativa till kvinnor inom yrket. Själv blev han ett proffs på att spela med.

– Den typen av jargong eller kultur är naturligtvis negativ för kvinnorna som också är en underrepresenterad grupp inom brandförsvaret, men den blev även negativ för mig och säkert många andra. Att jag skrattade och höll med gjorde att det blev ännu svårare att försöka acceptera att jag inte var som alla andra.

I stället bidrog du till en kultur du inte gillade?
– Ja, det tror jag. Det var ett sätt för mig att skydda och gömma mig på, även om jag förstås utifrån mitt chefsansvar försökte begränsa den kulturen i och med Metoo-rörelsen och allt annat. Vi blev ju klokare, men från att jag blev brandman och framåt har jag absolut bidragit till den kulturen på olika sätt.

Han säger att det fortfarande förekommer uttryck som ”bra jobbat, grabbar” trots kvinnor i arbetslaget och så vidare, och att det är viktigt att våga ta i frågorna som rör genusperspektiv, jämställdhet och mångfald.
För räddningstjänsten är det dessutom en överlevnadsfråga att kunna attrahera och rekrytera personal från en bredare bas än den vite, store, starke heteromannen i 30-årsåldern som fortfarande är normen för en brandman.

– Kanske finns det någon i din arbetsgrupp som inte vågar berätta vem han eller hon gillar? För varje person som vågar bryta normen, är det ett steg närmare till att göra det självklart. Ingen ska behöva känna skuld och skam för att de är annorlunda, det hoppas jag bidra till.

Som brandchef brukar Johan Szymanski ta emot alla nya brandmän och lia-elever (praktikanter) som kommer till Uppsala. Vid ett tillfälle ställde en av de nya killarna en ledande fråga om mångfald och jämställdhet.

– Jag svarade att ”det är fortfarande väldigt låg procent som är homosexuella och få som är öppna, och andelen kvinnor är låg – men jag själv lever med en man så det finns ändå exempel”. Då sa han ”skönt att veta att det är accepterat här” och berättade att han också var gay.

I dag beskriver sig Johan som gladare och piggare än den version av honom som gick runt i en lögn.

Har yrkesmannen Johan Szymanski något kvar att bevisa?
Han funderar en stund.
– Absolut inte på samma sätt, där känner jag mig väldigt trygg i min operativa förmåga som vakthavande räddningschef. Men självklart finns det andra situationer i yrkeslivet där jag kan ha den känslan, vilket nog inte är något negativt. Att tro att man redan kan allt och är bäst från början är sällan en framgångsrik inställning.