Organisering låg bakom effektiv hantering

När flera bränder upptäcktes samtidigt i ett stort och svårframkomligt skogsområde hanterades händelsen som en samordnad insats
i stället för flera separata räddningsinsatser. Utredningen bedömer att detta var ett effektivt val.

Även om organiseringen innebar ökade krav på den skadeplatsnära ledningen skapade den samtidigt betydande samordningsvinster. Flygande resurser kunde användas gemensamt mellan flera brandområden, logistik med mat och avlösningar kunde samordnas och skogsbrandsutrustning kunde fördelas där den gjorde störst nytta. Jämfört med om varje brand hade hanterats som en egen insats krävdes färre kontaktvägar mot räddningscentralen och totalt sett färre lednings- och räddningsresurser.

Utredningen beskriver också hur organisationen successivt anpassades till händelsens utveckling. Ledningsnivåer tillfördes efterhand, kontrollspannet hölls på en hanterbar nivå och tillkommande befäl nyttjades utan prestige. När släckresurser tillfördes förstärktes vanligen även ledningsorganisationen, vilket skapade förutsättningar för fortsatt kontroll över insatsen.

Samtidigt identifierades ett antal utvecklingsområden. Ett av de tydligaste handlar om analysförmåga. Flera ledningsresurser larmades för att stärka organisationen, men i praktiken kom huvuddelen av dessa att användas för personalledning och omorganisation. Därmed saknades under delar av insatsen en dedikerad funktion för analys och prognosarbete.

Utredningen menar att ett mer strukturerat analysarbete hade kunnat ge en tidigare förståelse för såväl risken för brandspridning som de praktiska svårigheterna att nå fram till bränderna. Detta hade i sin tur kunnat påverka val av metod och tidpunkt för att begära förstärkningsresurser, exempelvis flygande resurser från dåvarande MSB.
Ett annat tema i utredningen handlar om det som i MCF:s ledningsmodell ELS beskrivs som ett ”kompenserande system”. Grundtanken är att arbetsuppgifter ska kunna flyttas mellan olika delar av organisationen när belastningen blir ojämn.

I den aktuella insatsen finns flera exempel där räddningscentralen hade kunnat avlasta den skadeplatsnära ledningen i högre grad. Efter räddningsledarens första helikopterflygning behövde ett stort antal koordinater omsättas till användbara kartunderlag.

Arbetet utfördes av räddningsledaren själv, samtidigt som det fanns behov av analys och planering. Utredningen konstaterar att vissa administrativa och stödjande uppgifter i större utsträckning hade kunnat hanteras av räddningscentralen för att frigöra tid till ledning och analys på skadeplatsen.

Liknande iakttagelser gjordes även inom den övergripande ledningen. Under perioder var belastningen hög på vissa funktioner samtidigt som andra delar av organisationen hade kapacitet att ge stöd. Utredningen ser därför ett värde i att fortsätta utveckla arbetssätt där arbetsuppgifter kan omfördelas mellan olika ledningsnivåer beroende på aktuell belastning.

Kommunikationen mellan skadeplats och övergripande ledning är ytterligare ett område som berörs. Från räddningscentralens perspektiv upplevdes organisationen på skadeplats under delar av insatsen som otydlig. Utredningen visar dock att detta i stor utsträckning handlade om att organisering, planering och resursanvändning inte förmedlades tillräckligt tydligt uppåt i systemet. Samtidigt hade den övergripande ledningen kunnat arbeta mer aktivt med insatsuppföljning och riktade frågor kring mål, åtgärder och resurser.

Trots de identifierade förbättringsområdena är utredningens samlade bedömning positiv. Insatsen visar att Uppsala brandförsvar, tillsammans med samverkande räddningstjänster, har en betydande förmåga att hantera mycket omfattande händelser inom ramen för ordinarie organisation.

Den gränslösa samverkan mellan räddningstjänsterna framhålls som en viktig framgångsfaktor, samtidigt som erfarenheterna pekar på värdet av fortsatt utveckling inom analysstöd, informationsdelning och ett mer aktivt nyttjande av principen om kompenserande system.