”Han älskade att vara brandman”

Familjen har svårt att förstå att tre år har passerat. Barnen Alexandra, 21, och Daniel, 22, samt exsambon Vanja minns det som i går. Klockan var tre på natten och det hade redan börjat ljusna ute när två poliser och en räddningsledare knackade på dörren till villan i Munkfors och berättade att det hade skett en olycka.
Andreas Larsen hade fallit från en klippavsats och slagit sig så illa i bakhuvudet att han avlidit.
– Jag var lite omtöcknad och förstod nog inte vad det handlade om. Det var en sådan overklighetskänsla, berättar Vanja.

Alexandra befann sig hos pojkvännen i Hagfors, så efter att Vanja och Daniel mottagit dödsbudet blev de skjutsade de tre milen dit för att meddela henne vad som hänt.
När Alexandra öppnade och fick se sin mamma och bror tillsammans med poliserna, drabbades hon av panik och tänkte ”det händer inte mig”.
– Det var först när syrran bröt ihop som jag också gjorde det. Innan var jag i chock, berättar Daniel.

Flera gånger under intervjun rinner tårarna ner för kinderna på Vanja och Alexandra, och de fattar varandras händer. Blandrasen Milton ligger i Alexandras knä som för att ge stöd. Men numera ler familjen oftare än de gråter vid minnet av Andreas.

Flera gånger under intervjun rinner tårarna ner för kinderna på Vanja och Alexandra.

De beskriver honom som kärleksfull, pedagogisk och rak med ett stort idrottsengagemang. Han var pappan som ringde bara för att kolla läget; hockeytränaren som såg varje individ; assistenten som stöttade utsatta ungdomar och brandmannen som älskade sitt jobb.
– Han gillade även att stå i centrum. Pappa kunde definitivt vara pinsam och dra fåniga skämt. Han fick inte vara med på mina utvecklingssamtal i skolan eftersom han envisades med att säga ”pluttifikationstabellen”, precis som Pippi Långstrump, säger Alexandra med ett skratt.

Under perioden hon övningskörde kunde Andreas utan förvarning vänta på henne när hon kom ut från extrajobbet eller klev av bussen, för att låta henne köra hem.
– Och ibland ringde han för att be mig leverera en nachotallrik från pizzerian några hundra meter bort. Han var otroligt sällskapssjuk. Ibland orkade jag knappt ta upp telefonen när han ringde eftersom jag visste att han bara skulle säga ”vad gör du?” eller ”jag älskar dig”. Nu saknar jag de där samtalen så mycket.

Trots att Vanja och Andreas var separerade sedan några år tillbaka, hade exparet en väldigt god relation och hördes i princip dagligen. De var en del av varandras liv i nästan 25 år.
Därför var det helt naturligt att Andreas svängde förbi hemma hos Vanja och Daniel den där majdagen 2018. Termometern visade runt 30 grader och Andreas var utrustad med en handduk över axlarna, badtofflor på fötterna och jourdosan i fickan på badshortsen. Han frågade om sonen ville med och ta ett dopp, men Daniel avböjde eftersom han skulle ut och åka båt med några vänner.
Det sista mor och son minns av Andreas var att han lämnade dem med ett stort leende på läpparna.

Lite senare på kvällen, ungefär en halvtimme innan jourdosan började larma, pratade Alexandra i telefon med sin pappa för sista gången. Tidigare under dagen hade hon varit i Karlstad med sina bästa vänner och fixat ögonfransarna inför studentbalen.
– Jag skickade en bild till pappa på Snapchat när jag provade klänningen, skorna, smyckena och väskan. Han svarade att jag var jättefin. Det känns bra att han fick se mig.

Strax före 22-tiden på kvällen gick larmet. En pilot hade upptäckt två mindre skogsbränder i närheten av Ransäter. Det var Sunnes larm från början, Andreas styrka från Munkfors kallades in som förstärkning.
Andreas, som var deltidsbrandman sedan några år, skulle egentligen inte haft jour den dagen men ställde upp för en kollega.
– Han älskade att vara brandman. Vem som helst kunde be honom hoppa in och han gjorde det. På insatserna stannade han alltid kvar sist, tills allt var ordnat och de inblandade blivit ordentligt omhändertagna, berättar Vanja.

Det var inga komplicerade bränder som väntade i Ransäter och efter en timme började det bli dags att avsluta insatsen. Mörkret hade sänkt sig och ingen visste var Andreas hade tagit vägen. Kollegorna fann honom livlös, liggande mot ett stenparti. Trots omedelbar hjärt- lungräddning, samt assistans av ambulans och ambulanshelikopter, dödförklarades Andreas Larsen under de första timmarna av den 31 maj. Internutredningen visade att han troligen snubblat baklänges och fallit två, tre meter från en klippavsats.
Polisen misstänker att bränderna var anlagda men ingen har kunnat ställas till svars. Samma sommar inträffade ytterligare två bränder med liknande mönster.

Vanja berättar hur hon mitt i all sorg och förvirring efter dödsbudet plötsligt utbrast ”men gud, Alexandra har studentbal om tre dagar, hur ska vi göra med det?”.
– Jag hade planerat minutiöst för den sedan ett år tillbaka. Pappa ville garanterat inte att vi skulle sluta leva, därför kändes det viktigt att gå. Men jag kommer inte ihåg särskilt mycket, varken från balen eller något annat den veckan, säger Alexandra.

På matbordet står ett inramat foto av Andreas och på väggen ovanför hänger båda barnens studentbilder, som ett bevis för att Alexandra tog sig igenom examen några dagar senare.
Syskonen har sörjt sin pappa på olika sätt. Daniel har inte visat så mycket utåt.
– Jag har mest brutit ihop när jag varit ensam, till exempel i bilen.

Hans bearbetning har annars bestått av att besöka olycksplatsen flera gånger, första gången redan dagen efter, för att bilda sig en uppfattning om hur det gått till.
Han återvände till begravningsbyrån tre gånger för att ta avsked av Andreas. På så vis sjönk det in att hans pappa inte längre fanns kvar.

Syskonen har sörjt på olika sätt. Foto: Tony Welam

Alexandra har pratat mycket med både familj, vänner och en terapeut samt ofta skrivit ner sina känslor. De glasklara minnena från olycksbeskedet gnagde länge i henne. Att någon troligen tänt på med flit gjorde det värre, eftersom hennes pappa annars kunde ha tillbringat en lugn jourkväll i soffan.
– Jag slet väldigt ont med att vi inte fick alla svar. Nu har jag accepterat det, att någon ska stå ansvarig gör ingen skillnad längre. Jag väljer att tro att den personen troligen lever med detta ändå, säger Alexandra stilla.

På terapeutens inrådan besökte även hon olycksplatsen efter några månader, något hon säger varit viktigt. Sorgeprocessen har också underlättats av att obduktionsrapporten visade att Andreas slog i bakhuvudet så kraftigt att han dog direkt, utan att lida.

Han hade inte hjälm på sig eftersom hjälmarna var varma, tunga och otympliga i hettan. Efter dödsolyckan har obligatoriskt hjälmtvång införts och räddningstjänsten har nu fått en lättare hjälm att använda sig av.
Polisens rutinanmälan om arbetsmiljöbrott lades ner senare samma år. Arbetsmiljöverket skrev att det är oklart om utgången hade förändrats om Andreas burit hjälm.

På nationaldagen, en vecka efter bortgången, hedrades Andreas med en kortege och tyst minut. På ettårsdagen samlades hela styrkan vid graven. För Vanja och barnen betydde stödet från ”blåljusfamiljen” mycket.
– Informationen om hur olyckan gått till var till stor hjälp för oss. Vi fick kontakta Räddningstjänsten Karlstadsregionen, som Munkfors tillhör, när som helst med frågor och funderingar. Daniel och Alexandra fick dessutom ta del av en insamling genom ”blåljusfamiljen”. Det kändes stort för oss, berättar Vanja.

Under de tre år som passerat har mycket hänt i barnens liv. Alexandra är i sluttampen av utbildningen till förskollärare och Daniel har flyttat hemifrån och blivit sambo.
– Barnen var Andreas allt. Han tyckte det var jobbigt att de började bli vuxna och självständiga men hade varit så stolt. Det känns hårt att han inte får uppleva det, och att barnen inte får uppleva det med honom, men jag tänker att han ändå är med på något sätt, säger Vanja.
Alexandra nickar.
– Två av mina kompisar har precis förlorat varsin förälder. Jag önskar att de kunde känna som jag känner nu. Vissa dagar är värre, men det går framåt. Livet fortsätter. Precis som pappa hade velat.

Livet fortsätter, trots allt, för barnen Daniel och Alexandra och exsambon Vanja. Foto: Tony Welam