Faror vid släckinsats i torvtäkt

Flera av de senaste årens större torv-, terräng- och skogsbränder i södra Sverige har inträffat tidigt på säsongen.

Bränder i torvmarker, särskilt i kombination med kraftig och varierande vind, har ofta lett till snabb och svårförutsägbar spridning. Förloppet kan i vissa situationer upplevas explosionsartat, vilket även observerades vid branden i Kråkeryd.

Denna artikel är en fortsättning på artikeln som publicerades i september 2025 och belyser särskilt riskerna vid insats i torvtäkt.

Under insatsens inledning tilldelades en räddningsenhet uppgiften att upprätta en begränsningslinje framför brandfronten. Enheten skulle positionera sig cirka 100 meter framför branden och använda andningsapparat som självskydd. Förflyttning skedde med en sexhjuling från en annan räddningstjänstorganisation och genomfördes innan säker vattenförsörjning hade etablerats.

Vid tillfället rådde kraftig och instabil vind, vilket gjorde att brandrök och värme snabbt förändrade förutsättningarna. Enheten hamnade i tät rök med kraftigt begränsad sikt och försämrad orientering. Personalen upplevde att de plötsligt befann sig i eller nära branden, vilket krävde omedelbar reträtt.

I samband med reträtten föll en brandman ner i ett dike. När brandmannen försökte ta sig upp kom dennes hand i kontakt med en brandhärd, vilket orsakade en brännskada trots skyddshandskar. Enheten lyckades därefter omgruppera och ta sig till en säker plats.
Händelsen belyser de särskilda riskerna vid insatser i torvmark, där brandspridning kan ske snabbt och oförutsägbart, samtidigt som terräng, sikt och begränsad tillgång till släckresurser kan försvåra både insats och reträtt.

Den olycksutredning som ligger till grund för artikeln har genomförts av Räddningstjänsten Väst, där utredaren Ulrika Mårebeck särskilt har fokuserat på tillbudet.

Utredningen behandlar främst de initialt genomförda riskbedömningarna, val av placering för begränsningslinje, tillgång till säker vattenförsörjning samt förutsättningarna vid brand i torvtäkt i kombination med kraftig vind.

Även kommunikation, användning av terrängfordon (sexhjuling) samt personalens utbildning och kompetens analyseras. Parallellt pågår annan utredning av händelsen i stort.

De framgångsfaktorer som identifieras omfattar ett väl fungerande samarbete inom den egna gruppen från Räddningstjänsten Väst och med räddningsstyrkan från Hylte, som redan hade påbörjat insatsen. Samverkan präglades av ett lösningsorienterat arbetssätt och en gemensam inriktning utifrån rådande förutsättningar.

Vikten av efterföljande omhändertagande framhålls också, där gruppen fick återkoppling och upplevde att tillbudet togs på allvar, vilket är viktigt i ett långsiktigt säkerhetsarbete.
Utredningen belyser samtidigt flera centrala lärdomar kopplade till operativ riskhantering och beslutsfattande under initiala och dynamiska förhållanden.

Insatsen utvecklades snabbt till att bli mer omfattande och komplex än vad den inledande lägesbilden visade. Personal skickades in i ett område innan grundläggande säkerhetsförutsättningar, såsom säker vattenförsörjning och tydliga reträttmöjligheter, hade säkerställts.

Händelsen visar vikten av kontinuerlig och uppdaterad riskbedömning, särskilt i miljöer med svårförutsägbart brandförlopp, såsom torvmarker vid kraftig vind.

Utredningen konstaterar att tillbudet hade potential att leda till allvarligare konsekvenser, vilket understryker betydelsen av tydliga riskbedömningar och fungerande kommunikation under insatsen.