Sjukvårdspersonal från fronten samlar ny kraft i Skåne

Vita sandstränder fulla av semesterfirare, färgglada badhytter och vackra solnedgångar utan en enda drönare i sikte. Kontrasten mellan ett Österlen i högsommarskrud och fronten i Ukraina kan knappast vara större.

Vid en första anblick kan ukrainarna tas för vilka glada turister som helst när de spelar beachvolley, fotboll och testar diverse vattensporter i ett blott 14-gradigt Östersjön. Åtminstone så här mitt i rehabiliteringsvistelsen.

– Dag ett är det ingen som skrattar eller pratar med varandra. Deltagarna är klistrade vid sina telefoner och följer vad som händer på fronten, och känner dåligt samvete över att vara här, berättar Sebastian Lindström.

Han tillägger att deltagarna efter några dagar brukar förstå att resan är bra för dem – trots att de kanske är dittvingade av sina befälhavare – och att de får en massa viktiga, psykologiska verktyg med sig hem. Elva handplockade, ukrainska psykologer finns till deras förfogande.

– Skuldkänslorna försvinner och de inser att det här är en viktig del för deras egen personliga överlevnad. Den förändringen ser vi i alla deltagare, lite mer dag för dag, och det är anledningen till att jag ägnar 80 procent av min tid åt detta, fortsätter Sebastian och lägger till att i princip alla går igenom något moment när de gråter.
– Det är väldigt fint när de öppnar upp sig så. Att våga gråta och släppa ut känslorna är en del av deras resa.

I början är deltagarna klistrade vid sina telefoner.

Själv kom Sebastian Lindström, filmare och journalist, till Ukraina två veckor efter den fullskaliga invasionen för att arbeta åt den amerikanska välgörenhetsorganisationen World Central Kitchen, som lagar mat i katastrofområden.

Han förklarar hur han blev kär i både landet och kollegan Kateryna Serdiuk. Tillsammans med två andra eldsjälar från World Central Kitchen ville de utforska en idé: Vad händer om man tar läkare och sjukvårdare från fronten till Sverige i tio dagar? Går det att skapa en förändring, ge dem en positiv känsla som kan sitta kvar länge efteråt och ge dem kraft att fortsätta kämpa för ett fritt Ukraina?

Allt hittills pekar på att det funkar.

– Den första återhämtningsresan ägde rum i december 2022. Det var inte meningen att projektet skulle bli så här långvarigt men deltagarna kom tillbaka till fronten utvilade och fulla av energi, förklarar Kateryna Serdiuk, Katja kallad.

Dessutom fick organisationen med sig både den ukrainska försvarsmakten och svenska regeringen på noterna. Den förstnämnda genom att tillåta deltagarna att tillfälligt lämna landet och den sistnämnda genom att, via MSB, stötta ekonomiskt.

Programmet under de tio dagarna är hektiskt. Förutom strandaktiviteterna och terapin står allt från fallskärmshoppning, drejning och ukrainska kosacksånger till studiebesök och klassiskt turistande på schemat. Såväl konst som historia och kultur är viktiga inslag.

Deltagarna får anmäla sig till det som lockar dem och de cirka 15 volontärerna från Sverige, Ukraina, Danmark och USA har minst sagt fullt upp med logistiken när drygt hundra personer ska skjutsas till olika ställen, programpunkterna uppdateras, språk tolkas, fikakulturen upplevas och en uppsjö av andra saker klaffa.

– Repower får stor hjälp av det svenska civilsamhället när det gäller mat, aktiviteter och husrum. Vi är oändligt tacksamma för allt stöd, både det ekonomiska och den tid volontärerna bidrar med, säger Lesia Melnychuk, pressansvarig på Repower.

Deltagaren Victoriia testade elektrisk surfbräda.

Fallskärmshoppning var en av de mer populära aktiviteterna.

Den här gången bor hela skaran i en semesterby i Ystads sandskog, med havet och strandpromenaden precis utanför dörren. Vissa deltagare är mer reserverade och håller sig gärna lite för sig själva, medan andra går in i aktiviteterna med liv och lust.

Intressant nog är surströmmingsprovningen en frivillig aktivitet som lockar så gott som alla deltagare.
– Surströmming har blivit en viral trend i Ukraina, berättar volontären Ludvig Ramestam.

Under en gigantisk ukrainsk flagga som sitter uppspänd i sandskogen har han dukat upp den fermenterade fisken med klassiska tillbehör. Ukrainarna väntar otåligt på att burkarna ska öppnas, skrattar uppspelt och filmar varandra när de provsmakar.

”Helt ok” tycks vara den främsta åsikten efteråt. Flera säger att de ska köpa med några burkar hem för att även deras närstående ska få testa den virala trenden.

En kväll samlas deltagare och volontärer på den långa stranden nedanför semesterbyn för en ceremoni. Vinden gör det svårt för facklorna som stoppats ner i sanden att brinna, i gengäld ramar en rosa solnedgång in den känslomässigt viktiga stunden.

Alla deltagare får varsin ring i en läderrem att ha runt halsen. Ringen symboliserar enighet.

– På fronten finns nu över 600 personer med samma ring. När de möts vet de att den andra har gått igenom samma upplevelse. Det är en del av gemenskapen som är svår att sätta ord på men som deltagarna känner av: sjukvårdarna håller ihop och har en gemensam resa och ett gemensamt ansvar, säger Sebastian Lindström.

För honom är just den här stranden för evigt förknippad med hans kompis Denys, en stridssjukvårdare han beskriver som full av tatueringar och liv.

– För ett år sedan var han här i Ystad på återhämtningsvistelse. Två veckor efter att han återvänt till Ukraina blev han dödad när han evakuerade sårade. Det är det som är det svåra – att träffa alla dessa människor som får tillbaka livsglädjen och veta att en del av dem snart inte kommer leva längre. Hittills har vi förlorat 14 personer. Rent krasst – ju fler vi hjälper, desto fler känner vi som kommer att dö. Det är en väldigt jobbig arbetsmiljö, säger Sebastian med en tår i ögat.

Sebastian Lindström.

Någon ropar på honom och han skakar av sig de jobbiga känslorna. Det ska planeras för golf, yoga, workshops, galamiddag och en båtresa till Köpenhamn.

De sista dagarna ska också ägnas åt att ”bygga ihop” deltagarna igen.
– Det är en sak att mjuka upp dem och få dem att dansa, men i slutändan måste de tillbaka och göra sitt jobb, och det är klart att det skär i hjärtat för många. Men deltagarna har en väldigt hög moralisk klarhet, något som kan vara svårt för oss i Sverige att relatera till eftersom vi inte har upplevt existentiellt krig under vår livstid.

Några veckor efter att sjukvårdspersonalen återvänt till fronten skickar undertecknad utlovade bilder från Skånevistelsen till en av stridssjukvårdarna. Han berättar att en kvinna på bilderna inte längre lever. ”Hon dödades av ryssarna. Det lilla jag hann lära känna henne genom Repower gör att jag med säkerhet vet att hon var en värdig dotter av sitt land”.

Fotnot: Dokumentären ”Can you hear me?”, delvis filmad av Sebastian Lindström, följer en grupp stridssjukvårdare före, under och efter en återhämtningsresa i Stockholm. Filmen är ett samarbete mellan Repower och nyhetssajten The Kyiv Independant, och hittas på Youtube.

Sebastian Lindström har också medverkat bakom kameran på den Emmy-nominerade dokumentären ”We feed people” av Oscars-vinnaren Ron Howard. Den handlar om World Central Kitchen och går att se på Disney+.

14 grader i havet hindrade inte det här gänget.

Surströmmingsprovningen var populär.

Kateryna Serdiuk, Lesia Melnychuk och Dariya Kulynych från Repower-teamet. Repower-ringarna runt halsen symboliserar enighet.

Stridssjukvårdaren Andrii: ”Ett fritt land är allt jag önskar”

”Man vet aldrig vilka som överlever natten”