”Man vet aldrig vilka som överlever natten”

Både pappan och pojkvännen är militärer. Själv arbetar Polina Rahulina som ortopedisk kirurg på ett civilt sjukhus i Dnipro-regionen till vardags, och vid sidan av det som volontärläkare vid fronten i Donetsk och Cherson genom organisationen Hospitallers.

Men hon är lika orolig för sin mamma som är kvar i hemstaden Mykolajiv.
– Ryssarna bombar civila varje natt. I går kanske du befann dig på ett ställe och i dag är det förstört. Man vet aldrig vilka som överlever natten. Det är vår verklighet, konstaterar Polina.

Redan i början av den sex år långa läkarutbildningen visste Polina att hon ville bli ortopedisk kirurg. Hon såg framför sig en framtid när hon hjälpte personer med skador som frakturer och trasiga ligament.

I stället kastades hon ut i en verklighet där 80-90 procent av patienterna på civila sjukhus är militärer, och skadorna orsakade av drönare, granater och stridsvagnar.

Fronten ligger bara fem mil från hennes hus och när hon beslöt sig för att bidra även där, var det med funderingar på om hon verkligen skulle klara av det.
– Men det visade sig att jag var bra på att behålla lugnet och göra vad som krävs. Jag blev extremt motiverad till att lära mig mer och rädda fler liv.

Evakueringskedjan för sårade soldater är lång och i många steg. Polina volontärarbetar både som medevac – medicinsk evakuerare som hämtar sårade soldater i närheten av fronten och kör dem till stabiliseringspunkten – och som läkare på den sistnämnda.

Stabiliseringspunkten är ett tillfälligt och undangömt sjukhus, oftast cirka en mil från fronten, där patienterna får omedelbar, livsavgörande vård innan de kan transporteras vidare i kedjan. Avancerad utrustning gör det möjligt att operera och amputera, däremot finns inte tid för ”finlir”, som Polina säger.

Scenerna hon beskriver är som hämtade ur en skräckfilm. Många patienter har en kombination av allvarliga skador, kanske både på armar, ben, huvud samt invärtes. Hon beskriver grafiskt hur maginnehåll kan hänga utanpå magen och hjärnor utanför huvudet.

Ibland kommer soldater med svåra plågor som inte kommer kunna överleva.
– Då är det vår uppgift att berätta att det enda vi kan erbjuda är en lugn och smärtfri död, förklarar hon stilla.

Till stabiliseringspunkten levereras även döda kroppar från fronten. Vid 26 års ålder har Polina sett fler döda människor än hon kan räkna. Även många av hennes vänner har dött, bland annat en ung kollega vars sjuktransport blev attackerad. Hotet från luften är ständigt närvarande när sjukvårdsteamen jobbar.

För att klara av tillvaron på fronten menar Polina Rahulina att det bara finns ett sätt:
– Övertänk inte! Det gör ingen nytta. Var medveten om varför du är där, gör ditt jobb och hantera känslorna senare.

Ibland gråter hon i hemmet, men främst försöker hon utöva olika sporter för att rensa hjärnan. Hon brukar också hjälpa veteraner och gamla människor med att utföra diverse sysslor.
– Det lugnar mig och jag känner att jag gör nytta. Om mitt liv går ut på att hjälpa andra? Ja, men jag är ukrainare och att hjälpa varandra är det ukrainska folkets styrka!

Polina talar lågmält och eftertänksamt, och utstrålar samtidigt trygghet, beslutsamhet och den där ukrainska styrkan hon nämner. När känslorna bland deltagarna i Repower vid ett tillfälle går heta – sjukvårdspersonal från olika delar av evakueringskedjan diskuterar sina olika förutsättningar – är det Polina som bland hundra personer räcker upp handen och sansat belyser situationen från flera håll. De andra lyssnar, nickar – och föreläsningen om hur explosioner påverkar hjärnan kan fortsätta.

En annan dag föreläser 26-åringen om sina erfarenheter för anställda vid Region Skåne.
– Vistelsen här har varit väldigt bra för mig. Den har hjälpt mig att slappna av och uppleva nya saker, men även genom att få utbyta erfarenheter och skapa kontakt med svenska volontärer som kanske kan hjälpa oss med saker vi behöver, säger hon och nämner medicinsk utrustning, bilar och näringsrik mat till soldaterna som mest angeläget just nu.

Under dagarna i Skåne har Polina hängett sig åt aktiviteter som segling, fallskärmshoppning och surfing på elektrisk surfbräda.

Hon har delat med sig av sina drömmar om en egen familj, hund, hus vid havet och en trädgård full av blommor.

Den här varma sommarkvällen dansar hon dessutom helhjärtat till coverlåtarna av Oasis och John Denver som två trubadurer framför på en strandbar i solnedgången.

För en gångs skull får hon känna sig som den 26-åring hon är.

Stridssjukvårdaren Andrii: ”Ett fritt land är allt jag önskar”

Sjukvårdspersonal från fronten samlar ny kraft i Skåne