Stridssjukvårdaren Andrii: ”Ett fritt land är allt jag önskar”
Publicerad: 03 okt 2025 klockan 09:49
Av: Maria Norell
Som stridssjukvårdare kallas han Räven, men under tio dagar på återhämtningsvistelse i Skåne lystrar han till sitt riktiga namn: Andrii Larionov.
– Jag har inte längre några drömmar för mig personligen. Ett fritt land, det är allt jag önskar.
Den här stekande julidagen, som tillbringas med en föreläsning om Ukrainas historia på vackra Bosjökloster i Höör, fyller Andrii Larionov 27 år. Han ser lätt obekväm ut när volontärerna och de andra deltagarna uppvaktar honom med en present och high fives.
– Nu kanske jag kommer med i Klubb 27. Det passar ju bra eftersom jag har ganska långt hår, säger han med ett torrt skratt och syftar på att rockstjärnor som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain och Jim Morrison dött vid 27 års ålder.
Men det hela är inget skämt. Andrii är högst medveten om att han riskerar att dö så fort han återvänder till hemlandet.
I drygt ett år har han varit stridssjukvårdare i Donetsk-regionen i östra Ukraina. I närheten ligger staden Pokrovsk, ett av de värsta avsnitten på fronten där en enorm mängd ryska drönare cirkulerar i luften dygnet runt.
Andrii framstår som lugn, eftertänksam, ibland ironisk. Blir arg och ledsen när han pratar om kriget och tillvaron på fronten men utan att en enda gång höja rösten.
Under dagarna i Skåne håller han låg profil och deltar helst inte i sportaktiviteterna, mer än fallskärmshoppningen.
– Sport är inget för mig. Vad jag gör i stället? Duschar – länge och varmt, flera gånger om dagen. Vid fronten kan det gå en vecka mellan duscharna, så det är verkligen lyx för mig.
– Jag har också lärt känna några andra deltagare som jag kan prata om kriget med. För trots att jag är i Sverige är tankarna hela tiden kvar vid fronten.
I det civila jobbade Andrii som jordbruksmekaniker på en stor gård utanför staden Radomyshl i norra Ukraina, där kriget inte är lika påtagligt som på många andra ställen. Blåbär och sparris plockades, sorterades och paketerades för att säljas vidare till stora matkedjor. Andrii lyser upp när han berättar om hur de använde de bästa italienska sorteringsmaskinerna och om hur han kunde plocka dyrbar sparris direkt från fälten.
Han valde frivilligt att ansluta sig till armén 2024, när tanken hade mognat tillräckligt länge. Syftet var att bli stridande soldat.
– Men det måste finnas sjukvårdare i gruppen och jag var den som hade mest fallenhet.
Efter en kortare grundutbildning tjänstgör han numera som assistent till en mer erfaren sjukvårdskollega. Uppgiften är att försöka hålla sårade soldater vid liv tills de har evakuerats med bil till stabiliseringspunkter där annan sjukvårdspersonal tar över. Stridssjukvårdarna utför också första hjälpen på civila som bor nära fronten.
Främst handlar det om att stoppa massiva blödningar, vilket är extremt tidskritiskt. När en tourniquet (verktyg som används för att snöra av blodförsörjningen) sätts på för att tillfälligt stoppa blödningen, måste denna plockas bort inom två timmar för att inte orsaka permanenta skador. Något som är omöjligt om patienten inte tar sig till stabiliseringspunkten.
– Om tourniqueten sitter kvar i åtta timmar blir det amputation i hundra procent av fallen.
I början av den fullskaliga invasionen fanns cirka en timmes fönster tidigt på morgonen och sent på kvällen när drönare inte användes. Därmed fanns större möjlighet att på ett säkrare sätt evakuera sårade soldater.
Numera finns inte några säkra tider för evakuering.
– Det är omöjligt för folk som inte varit där att förstå hur många drönare det är i luften. Vi är under konstant attack och kan inte köra på vanliga vägar utan åker över fälten där det skumpar hela tiden, samtidigt som jag ska försöka hålla patienterna stabila.
Vi är under konstant attack och kan inte köra på vanliga vägar utan åker över fälten där det skumpar hela tiden, samtidigt som jag ska försöka hålla patienterna stabila.
Andrii konstaterar stilla att han alltid är rädd.
– Men jag tänker inte på min egen säkerhet, utan på mina kamraters. De skyddade mig under åren jag var civil, nu är det min tur att rädda dom.
Under året som gått har Andrii förändrats både mentalt och fysiskt. Han påpekar att det är oundvikligt när man känt raketer explodera eller haft Shahed-drönare rakt ovanför huvudet.
– Det stärker nervsystemet – eller förstör det, beroende på hur man ser det. Jag hade många föreställningar om kriget tidigare som inte stämmer. Det är inte som på film, verkligheten är svårare än man kan föreställa sig. Som nykomling måste man dessutom förtjäna respekten från de andra i gruppen och det tar väldigt långt tid. Det gör det inte lättare. Samtidigt har kriget fått mig att älska livet mer.
Två gånger har han fått åka hem och hälsa på sin fru och sina föräldrar under det gångna året. Det kan låta lite – men enligt Andrii är det precis tvärtom. Det dåliga samvetet över att inte finnas på plats och bidra vid fronten gnagde ständigt i honom.
– Soldaterna kan ibland inte lämna fronten på tre, fyra år. Så ärligt, två gånger på ett år är för mycket.
Som 27-åring drömmer Andrii Larionov inte längre om att återvända till blåbärs- och sparrisfarmen.
– Ett fritt land, det är allt jag önskar. Men jag vet att efter det här kriget väntar ett nytt. Ryssland vill inte ha människor som kan tänka och göra motstånd. Blir det fred nu kommer de tillbaka om några år med en ny armé.
- Har du tappat hoppet?
Han skrattar till.
– Vet du, jag är ett stort Star Wars-fan. Här vid Bosjökloster hittade jag en plats som ser ut som planeten Naboo (hem för det natur- och fredsälskande naboofolket). Det fick mig att tänka på att det alltid finns hopp.