Inför nationellt system för flaggning av farliga adresser
Varför? En ambulanssjuksköterska har mist livet. Bakom uniformen fanns kanske en fru. En mamma. Någon som älskade sitt jobb, sitt arbetslag. Någon som ville rädda liv.
Nu har hon förlorat sitt.
Och här står vi, kvar med samma frågor som vi ställt i åratal.
Hur kunde det ske? Hur många gånger ska vi behöva säga samma sak innan någon lyssnar? Varför används inte flaggning av farliga personer och adresser, ett verktyg vi inom blåljusverksamheterna har efterlyst gång på gång?
”I dag en ambulanssjuksköterska, i morgon en brandman på vår station?” skrev en deltidsbrandman i en Facebookgrupp. Orden säger mycket. Oron är påtaglig, särskilt nu när tragedin är verklighet.
Det här är inget storstadsfenomen. Det är ett nationellt problem. På små orter är det ofta deltidsbrandmän som rycker ut först på IVPA-larm. En FIP, ofta ensamma, utan polis i närheten. Även jag har stått där, på gårdsplaner, i trapphus, i mörker och känt den kalla oron krypa längs ryggraden.
Vid ett tillfälle stod vi mitt i en brottsplats. Blod på väggarna, runt omkring oss. Ett mord. Och vi var där, mitt i det. Utan information. Utan skydd. Är gärningsmannen kvar? Kommer han tillbaka?
Vi skickas in blint. Det finns inget fungerande system för flaggning. I åratal har potentiella våldsverkares integritet vägt tyngre än säkerheten för oss som responderar på larm. Det måste ändras.
Integritet och skydd av personuppgifter är självklart. Men till vilket pris? Vi inom blåljus har redan tystnadsplikt. Vi vill också ha integritet och trygghet i samhället. Men inte på bekostnad av våra kollegors liv.
Det är dags att myndigheter inför ett nationellt system för flaggning av farliga adresser. Vi kan inte vänta längre. Nästa gång kan det vara en av mina kollegor. Nästa gång kan det vara jag.
Kanske har beslutsfattare genom denna tragiska händelse äntligen fått upp ögonen för problemet.
Men varför ska det alltid krävas en tragedi först? Varför?
Marcus Aronsson
Brandman
Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund