Skillnad på skog och skog – släck inte till varje pris

Det är med inspiration av Mikael Anderssons debattartikel i nummer 67 som jag skriver den här artikeln, men också utifrån mina egna tankar byggda på 25 års erfarenhet av skog och räddningstjänst.

Jag hävdar med bestämdhet att räddningsledare generellt sätt är mycket kunniga på byggnader, bilmodeller, kemhändelser och gängse olyckstyper i urban miljö där system och rutiner skapats utifrån sakkunskap.

Dessa arbetsmetoder och rutiner bygger många gånger på lokalt engagemang och myndigheters välvilja att utbilda räddningspersonal. När det gäller skog hävdar jag med lika stor bestämdhet att vi är tämligen dåliga på att bedöma och hantera skogsbränder.

Det resonemanget bottnar i är att vi ofta släcker skogsbränder till varje pris oavsett vilken typ av skog som brinner. Däremot gör vi stor skillnad på vilken typ av byggnad som brinner och byter metod efter rimligheter för anträngningen kontra kostnader.

Efter de stora skogsbränderna 2014 i Västmanland och 2018 i Kårböle så har det skett en hel del för räddningstjänstens del att organisera sig via ett enhetligt ledningssystem vilket i grunden är förträffligt.

Det som däremot lagts väldigt lite tid på är att undersöka är om räddningstjänsten alltid ska släcka skogsbränder på samma sätt – eller om det är räddningstjänstens ansvar att hantera en skogsbrand i förhållande till vad det faktiskt kostar.

Även om det i Lagen om skydd mot olyckor är givet att så ska ske, sker det sällan eller aldrig en bedömning utifrån kostnader för insatsen, ej heller efter de andra kriterierna i LSO (LSO §2 fyra kriterier) . Det är praxis att räddningstjänsten släcker och ska släcka skog som brinner.

Om åskan slår ner och det börjar brinna på en yta av tre hektar hyggesmark så kommer räddningstjänsten i runda tal åka dit med 15 brandmän och ett antal fordon och resurser för att bemästra branden. Är hygget planterat så betingar det ett värde av cirka
30 000 kronor. Räddningstjänstens kostnader torde bli 30 000 kronor efter två timmar om varje brandman kostar 1 000 kronor i timmen.

Frågan är då given: Ska räddningstjänsten släcka hyggesmark? Det är föga troligt att branden är kontrollerad efter två timmar oavsett väder och vindförhållanden.

Om det däremot är tio hektar 50-årig gallringsskog som brinner betingar virkesförrådet i den skogen ett ekonomiskt värde på cirka
1 100 000 kronor (söder om Dalälven). Får skogen stå till slutavverkning så kan den betinga ett värde av det tredubbla.

Ponera att räddningstjänsten sätter in 30 brandmän i fyra dygn till en kostnad av 1 000 kronor i timmen. Då blir priset knappa tre miljoner kronor och då har vi ändå kostnadsutrymme för helikopter under några timmar.

Med ovanstående resonemang vill jag väcka tankar på om vi ska fortsätta att släcka skogsbränder på samma sätt som i dag. Nämligen att inte göra skillnad på skog och skog, bonitet, beståndsfakta, höjdläge, närhet till vatten, spridningsrisk till byggnader eller ej.

Ska skattebetalarna stå för kostnaderna på bekostnad av beredskapsproduktion för andra olyckor och händelser av mer allvarlig karaktär?

Kanske är det dags att utbilda räddningspersonal i att kunna bedöma skadeläget i förhållande till kostnader för insatsen?
Kanske är det dags för skogsägare och försäkringsbolag och räddningstjänst att sätta i gång bildandet en ”skogsbrandsförening”?
Kanske är det dags att prata RVR i skogen då brandskadad skog också betingar ett värde både ekonomiskt och biologiskt?

Andersson berör detta i sin debattartikel och jag håller fullt ut med om att vi måste börja prata kostnader. Lösningen för att hantera fler och mer skogsbränder är inte helikoptrar, skopande flygplan, skattemedel och minskad beredskapshållning. Lösningen borde sitta i skogsägarens intresse att i någon form hålla med eget brandskydd.

Räddningstjänsten bör rädda byggnader som hotas och låta övrig skog brinna. Detta satt i ett perspektiv då vi ställer om vår räddningstjänst till att förbereda oss inför krig.

Tillsvidare kommer vi ändå inte komma ifrån att hantera bränder i skog. Därmed är det hög tid att utbilda räddningsledare i att bedöma terräng, skogsbestånd och spridningsrisk. Utbilda i att nyttja naturliga begränsningslinjer och använda sig av skogskunskap för att kapa kostnader.

Sveriges mest ekonomiskt viktiga skogsmark, ej sett till biologiska värden, består till största delen av produktionsskog. Den marken kommer kunna producera virke även om den brunnit och räddningstjänsten bör rimligen i huvudsak rädda människor och dess boställen i stället för träd.

Daniel Asp
vakthavande befäl och skogsägare