Bör skogsbrandsbekämpningen organiseras på annat sätt?

Så när jag nu i slutet av augusti har lite tid och utrymme att reflektera över den gångna och under en period intensiva skogsbrandssäsongen, känner jag att jag måste extrapolera en trend och fundera över organiseringen.

När vi kommer få allt fler, större och svårare skogsbränder att hantera, ska vi fortsätta organisera skogsbrandsbekämpning som ett kommunalt ansvar, på samma sätt som för andra vardagsolyckor?

Jorden blir sakta varmare och varmare. Klimatmodellerna innehåller förvisso stora osäkerheter, men många forskare anger att temperaturhöjningarna kommer slå hårdast i Sverige just mot norra Norrland, med medeltemperaturhöjningar på upp mot 5-8 grader mot slutet av seklet, längst i norr ännu mer. Följderna förväntas bli att extremväder kommer öka kraftigt, både nederbörd såväl som längre varma perioder och mycket omfattande skogsbränder, både i antal och i omfång.

Skogsbrandssäsongen är förhållandevis kort, men sammanfaller med svensk semester som arbetsgivaren via lag är skyldig att planera för och jag ser inte framför mig att semesterlagen kommer ändras?
Vidare är kommunal räddningstjänst redan något av en multikonstnär och kanske ligger lite av charmen med yrket däri.

Men ett allt för brett uppdrag betyder också att man inte riktigt är specialiserad på något. Just nu pratar vi mer om behovet av fördjupning kopplat till krigets krav än utveckling av skogsbrandsförmåga och inget fel i det. Det är ett ytterst angeläget behov med tanke på omvärldsläget.

Svensk kommunal räddningstjänst är kanske inte, i en internationell jämförelse, kompetensmässigt experter på skogsbrandsbekämpning (undertecknande inkluderad). I de perioder vi belastas med omfattande skogsbränder pressas beredskapshållningen och den faktiska förmågan att hantera andra olyckor är märkbart lägre.

Sveriges sätt att organisera räddningstjänst, där kommunen ansvarar för hantering av alla olyckor, förutom några specifika områden, är egentligen ganska speciell, särskilt om man tänker på att just skogsbrandsbekämpning inte är statligt.

Skogsbrandsbekämpning (wild fire, bush fire) är i många andra länder med liknande förutsättningar ett federalt, statligt uppdrag eller möjligen regionalt på delstatsnivå. Det är också huvudsakligen en säsongsorganisation, man bygger tillräcklig beredskap under just sommaren och betalar inte för beredskap när den inte används.

Naturligtvis är det inte en helt skarp gräns mellan organisationer och ansvar någonstans i världen. Det finns alltid ett gränssnitt mellan skogsbrands- och byggnadsbrandsbekämpning. Samma perspektiv kring samarbete och samordning, som vi redan har i LSO 1:6, bör rimligen även gälla vid skogsbränder.

Mycket utvecklas positivt, allt från drönare till observation och positionsbestämning till satellitdetektion av bränder, MSB:s flygande resurser och inte minst räddningsledningssystemens ökade ledningsförmåga och ökade samarbeten har stärkt hanteringen. Vi är bättre nu än för 15 år sedan. Men var det gäller personal, tillgänglig, tränad och specialiserad på skogsbrand, så har inga stora steg tagits. Håller det i längden om behoven kraftigt kommer öka?

Antingen tar vi tag i frågan i våra regionala system och bygger då förmåga med en mer specialiserad utökad säsongsorganisation, eller så verkar vi för ett framtida statligt uppdrag att släcka skogsbränder. Vad blir bäst kostnad/nytta för Sverige?

Hur skulle en utökad säsongsorganiserad skogsbrandsberedskap kunna finansieras? Vore det kanske inte skäligt att skogsägarna, där jag själv är en liten sådan, är med och betalar för detta, antingen via krav på någon form av försäkring eller en liten särskild skogsskatt?

Var behöver vi vara om 10 respektive 20 år avseende svensk skogsbrandsberedskap?

Mikael Andersson
brandingenjör och räddningsdirektör
Luleå kommun