"Många överskattar sin hemberedskap"

Det görs just nu historiskt stora satsningar på att återupprätta totalförsvaret, och även den civila delen av det.
Men läggs krutet på rätt saker?
Niklas Kämpargård skulle vilja se mer fokus på hemberedskapen och de relativt enkla åtgärder alla kan ta till i sin hemmiljö för att bli mer motståndskraftiga vid en större kris eller ett krig.

– De stora satsningar som görs hamnar ofta i stora system som är ganska svåra att rodda, och det blir svårt att nå ut till dem som är tänkta att nås av budskapet. Vi har ”Hela Sverige ska leva”, landsbygdsnätverk och en massa bra initiativ, men ofta stannar det i föreningar som jobbar tillsammans. Det blir samma människor som pratar med varandra i olika konstellationer, och det är svårt att nå slutanvändaren.

En robust hemberedskap är basen, menar han. Det kan låta självklart men insikten har inte riktigt sjunkit in hos alla kommuner och myndigheter, menar han. Det har han märkt när han har varit ute och hållit workshops och föreläsningar.
– Många förutsätter att eftersom man kan krigsplacera personalen så kommer de att komma till arbetsplatsen, för att de är krigsplacerade. Då svarar jag att om de inte har rätt förutsättningar hemma så spelar det ingen roll om de är pliktade, de kommer inte att komma.

När han har frågat hur stort personalbortfall arbetsgivarna räknar med i sina risk- och sårbarhetsanalyser så blir svaret ofta att de har bra erfarenheter från pandemin och att de räknar med att klara ett personalbortfall på 10-15 procent.
– Det tycker de är ett jättehögt planerat personalbortfall. Men vad händer om det blir högre? Vad händer om 40 procent är borta, eller 60 procent? Vad gör ni då? Man har svårt att se det sammanhanget.

När det händer något allvarligt är vi faktiskt duktiga på att hantera det i Sverige, menar Niklas Kämpargård.
– Men framgången beror på att det lyckligtvis har varit få saker som hänt samtidigt så vi har kunnat lägga resurser på en sak. Men vid krig händer flera stora katastrofer samtidigt och man måste vara uthållig över tid.

Den uthålligheten kräver att vi börjar med individen, menar han.
– Jag skulle vilja att man släpper in mycket tankeprocess i beredskapsarbetet ute på arbetsplatserna, mycket mer reflektioner, att man inkluderar personalen att bli en del av planeringen. Det är viktigare än att skriva tjocka krisplaneringsmanualer som blir liggande i hyllan. Vi börjar i fel ände. Vi måste börja med att inkludera personalen och stärka medarbetarens roll.

Förutom att ha skrivit fem böcker om krisberedskap – den senaste kom ut tidigare i år – är Niklas Kämpargård aktiv som föreläsare och utbildare. Kommuner, företag och föreningar hör till dem som vill dra nytta av hans kunskaper.

Han dyker också upp i riksmedia emellanåt. Tidigare i år syntes han i TV4:s Nyhetsmorgon där han demonstrerade hur man kan klarar sig hemma vid en kris.
– Vi behöver börja med att stärka den enskilda individens hemberedskap, alltså förmågan att fungera oavsett vad som händer runt omkring. För då kan man fortsätta att gå till jobbet också i höjd beredskap.

I Nyhetsmorgon pratade han bland annat om förvaring av vatten hemma, som är en av grunderna i beredskapen. Men han vill också slå ett slag för första hjälpen.

– Jag kommer från vården ursprungligen, och jag tycker att det är väldigt viktigt att vi återtar förmågan till egenvård. För 30 år sen, om man hade fått något utslag, ont i magen, eller vad som helst, så ringde man till sin mamma, mormor eller någon annan i släkten och frågade hur man skulle göra. I dag sätter man sig på akutmottagningen.
– Vi behöver återta förmågan att tänka, förmågan att klara saker på egen hand, och förmågan att hjälpas åt vad det gäller livet i stort. Kan vi göra det så stärker vi vår beredskap automatiskt med hästlängder.

Han pratar mycket om beredskap och motståndskraft, men han betonar att han inte vill låta alarmistisk.
– Den största risken fortfarande, och förmodligen för lång tid framöver, kommer ändå att vara fredstida kriser, inte krig. Det kommer att vara andra kriser där samhället inte fungerar som vanligt eller normalt. Jag tänker att om vi kan stötta människor till det, att bli lite mer trygga i sin egen roll, så har vi mycket att vinna.

Vad ser du som den största kunskapsluckan hos allmänheten?
– Det är att man gärna kritiserar samhället men vi förstår inte att samhället består av dig och mig. Det är så lätt att säga att myndigheterna gör fel, skolan gör fel, kommunen gör inget, och så vidare, men man måste ju komma ihåg att det är vi allihop tillsammans som är det där. Om vi inte engagerar oss, om vi inte drar vårt strå till stacken, så är det svårt att få en helhet som fungerar. Det är nog den största utmaningen, att få folk att engagera sig, och förstå att man är en del av beredskapen tillsammans.

Niklas Kämpargård är uppvuxen på en gård utanför Sölvesborg med djur och odling, så han lärde sig redan som barn, via äldre släktingar, hur man odlar.
Odling och överlevnad smälte snart samman till ett intresse för hur vi ska klara oss om samhället inte fungerar som vanligt.
– Intresset för beredskap kom från ett intresse för överlevnad. Jag har alltid varit fascinerad av att klara mig själv ute i skogen. Jag har en kompis som i tonåren kallade mig Myrätaren, efter att jag hade varit med i ett reportage om överlevnad, där jag visade att man kunde äta myror. Jag var runt 16 år då, engagemanget kom tidigt.

– Sedan har jag också haft ett engagemang för föreningslivet, och var engagerad i Röda korset i många år.

Niklas Kämpargård är utbildad sjuksköterska i grunden och har arbetat som sjuksköterska inom ambulanssjukvården. Sina kunskaper inom akutsjukvård ville han använda i krisdrabbade länder och via dåvarande Räddningsverket deltog han på insatser i Pakistan, Irak och under tsunamin i Thailand.
– Jag lärde mig mycket från de insatserna.

Vilka är de viktigaste lärdomarna?
– Man kan lära sig från andra länder hur man får vardagen att fungera trots att mycket av det vi tar för givet inte finns eller fungerar där. Och generositeten, hur man hjälps åt i de drabbade länderna. Det finns alltid någon att fråga och få hjälp av om man behöver.

Intresset för hemberedskap ökar i Sverige men alltför ofta stannar det vid saker som vevradio och skyddsrum, när beredskap handlar om så mycket mer.
– Hur vi håller varmt hemma, hur vi får tag på vatten, vad vi ska äta, hur vi tar del av samhället och kommunicerar med varandra, och hur gör vi för att kunna gå på toaletten och sköta hygienen. De fem delarna behöver vi titta på, enskilt och i grupp. Det är inte alltid så att man behöver göra allting själv, det är sällan man behöver göra det själv, men man behöver det i sin familj, i sin trappuppgång, på sin gata, i grannskapet. Tillsammans är ett nyckelord.

Niklas Kämpargård i hans rätta element: ute i naturen.

Niklas Kämpargård märker ett ökat större intresse från allmänheten för de här frågorna på senare år i takt med det försämrade säkerhetsläget och efter att hans böcker har kommit ut. Men det är fortfarande ganska svårt att nå ut, menar han.
– Om man frågar forskare så menar de att engagemanget är minst lika högt i dag som det har varit tidigare. Om man däremot frågar föreningar vad de tycker om engagemanget, så är svaret det motsatta. De säger att engagemanget minskar. Det är svårt att få folk att engagera sig, så det är lite svårt att veta hur det faktiskt är.

– Efter släppet av broshyren Om krisen eller kriget kommer gjordes det en effektmätning. I den undersökningen uppgav 43 procent av de tillfrågade att de tyckte att de hade beredskap hemma för en till två veckor. Jag är ytterst tveksam till om de verkligen har en så god beredskap. Det är alltid svårt med självuppskattningar.

Överskattar människor sin förmåga?
– Ja det tror jag.
Många tänker kanske att de är förberedda om de har pasta och matkonserver och några dunkar vatten, men alla har inte planerat i detalj hur de ska laga maten vid strömavbrott till exempel.

När Niklas Kämpargård deltog i Nyhetsmorgon demonstrerade han bland annat en vattendunk som också innehöll en reningsmekanism, vilket gör att man kan använda nästan vilket vatten som helst.
– Jag talar ofta om trestegsprincipen. Först har man en primär källa, om det handlar om vatten är det vanligt kranvatten. Om det slutar funka har du vatten lagrat på dunk. När det vattnet tar slut så har du ytterligare ett steg, där du kan hämta vatten från en källa och rena det vattnet. Sedan kan man kan lägga på fler steg för att ha ännu bättre resiliens.
En annan sak han tycker att vi behöver bli bättre på i Sverige är att öva.