Flodvågen som förändrade krisberedskapen

Per Larsson var hemma på jullov med sina tre barn när en representant för Räddningsverkets internationella avdelning ringde. Kunde Per åka till Thailand som presskontakt för den svenska insatsen?

I vanliga fall jobbade Per som journalist på Räddningsverkets tidning Sirenen (föregångaren till Tjugofyra7).
– Jag fick tre timmar på mig att ta ett beslut om att åka, minns han.

Totalt dog 543 svenskar i flodvågskatastrofen på annandagen 2004. Den exakta omfattningen var emellertid inte känd på nyårsafton när Per, tillsammans med några kollegor från Räddningsverket, landade i Phuket.

De tillhörde den andra gruppen från Räddningsverket som åkte ner. Den första delen av styrkan landade två dagar tidigare, den 29 december.
– De skrek direkt efter mer folk, så vi åkte ner som förstärkning.

Det var första gången som Räddningsverket skickade katastrofhjälp utomlands för att hjälpa svenskar. Ett regeringsbeslut krävdes, vilket fördröjde insatsen.

Christina Salomonson, vid tidpunkten myndighetens generaldirektör och senare chef för regeringens kriskansli, ringde till försvarsdepartementet första gången redan under annandagens förmiddag.
– Då var ingen intresserad. Kjell Larsson, chefen för Räddningsverkets internationella avdelning, och jag visste att ska vi göra något så måste det gå fort. Vi visste också att det inte handlade om att rädda liv, men att bry oss om våra drabbade medborgare. Det var frustrerande att vänta på besked, sa hon i Tjugofyra7 tio år efter katastrofen.

Innan avfärden till Thailand hade Per Larsson frågat vad som förväntades av honom. ”Det visar sig nog när du kommer fram”, blev svaret från en av dem som organiserade insatsen.
– Jag vet inte om det berodde på att de inte visste, men hur som helst var det ett bra besked. Med på planet var folk från andra nordiska organisationer som satt i möten och drog upp riktlinjer under flygresan. Jag har många gånger undrat om de där planerna verkligen höll när de sedan mötte verkligheten. För mig var det bättre att komma med ett öppet sinne och vara beredd på allt.

För det som mötte dem på plats i Thailand gick inte att förbereda sig för, hur mycket man än hade följt nyheterna, menar Per.

Han minns fortfarande förödelsen och stanken av tusentals döda kroppar i kombination med 30-gradig värme när han besökte tempelplatsen Bang Muang, norr om semesterorten Khao Lak. Där samlades kroppar i väntan på identifiering.

Per gick ständigt runt med tigerbalsam kletat under näsan för att lindra stanken.
– Kropparna svällde upp i värmen och löstes nästan upp, det gick inte att se skillnad på dom. Det började gå rykten om att thailändarna begravde döda kroppar som ännu inte identifierats och tidningarna skrev om detta i Sverige. Det hela var sant – men de gjorde det för att skydda kropparna mot värmen. Sedan grävdes de upp när det fanns tid. Men det var så otroligt många döda att de inte hann med direkt.

Per Larsson som svensk representant på tempelplatsen Bang Muang, där tusentals döda kroppar väntade på att identifieras.Tuben med  tigerbalsam lindrade stanken något. Foto: Privat

Större delen av de drygt två veckorna i Thailand tillbringade han vid den svenska hubben, som låg på ett hotell nära Phukets flygplats. Där samlades representanter från bland annat Räddningsverket, UD, Polisen, hjälporganisationer och kyrkan samt massor av journalister och allmänhet.

Per jobbade från sju på mornarna till elva på kvällarna med att bland annat anordna presskonferenser och intervjuer med svenska företrädare. Främst rörde det sig om praktiska frågor av ”vad gör ni nu?”-karaktär.

Vid ett tillfälle anlitade de svenska myndigheterna polishjälp för att hålla ute anhöriga från en presskonferens om identifieringsarbetet. Inte för att de var rädda för kaos, utan för att skydda de anhöriga från obehagliga detaljer.
– Det kunde bli tuffa beskrivningar av kroppar som inte var lämpligt för traumatiserade människor att höra.

De första dagarna var dock den dominerande uppgiften att möta människor som letade efter saknade anhöriga. Främst handlade det om att lyssna.
– Det gällde alla, oavsett vilken uppgift man egentligen hade. Folk vände sig till oss för att få empati. Jag minns bland annat en man i 30-årsåldern som letade efter sin sambo. Han var helt förstörd och vågade inte gå och lägga sig på natten. En svensk brandman som hjälpte till vid insatsen erbjöd honom att sova i en extrasäng i hans rum. En sådan enkel grej betydde mycket.

Överlag beskriver han stämningen som kaotisk men samtidigt lågmäld. De flesta han mötte var traumatiserade och utmattade, och hade kopplat på autopiloten för att över huvud taget kunna stå på benen.

Medierna ringde till pressfunktionen hela tiden men den 8 januari blev det plötsligt tvärtyst i telefonen under en halv dag. Per gick in på nätet och såg att stormen Gudrun inträffat på hemmaplan.
– Då fick journalisterna i Sverige fullt upp med det ett tag.

Räddningsverkets insats i Thailand avslutades ett år senare, i början av 2006. Per Larsson hade vid det laget varit där som insatspersonal två gånger till, en månad vardera gången, för att bistå vid minnesceremonier och hemsändning av avlidna.

Totalt dog 543 svenskar i flodvågskatastrofen.

Under nära 30 år på Räddningsverket och senare MSB, har han varit på plats vid flera krig och katastrofer, såsom inbördeskriget i Angola, efterdyningarna av inbördeskriget i Sydsudan och jordbävningen på Haiti. Men tsunamin har påverkat honom allra mest.

– Jag mötte bland annat en pappa som letade efter sin 13-åriga dotter, medan min 13-åriga dotter var hemma på jullov. Det är klart att det gör ont i en, även om det förstås inte är någonting mot vad de drabbade går igenom. När lidandet förmedlas på ditt modersmål saknas inga nyanser. Det var först en lång tid efteråt som jag insåg att tsunamin är ett ärr som jag alltid kommer bära med mig.

Hård kritik efter katastrofen

I efterdyningarna av tsunamin togs fler beslut för att stärka den nationella krisberedskapen.
En omgående förändring blev att Räddningsverket inte skulle behöva vänta på regeringsbeslut för insatser.

Efter flodvågskatastrofen fick regeringen mycket kritik för att den svenska insatsen kom iväg för sent. Beslutshanteringen av katastrofen nagelfors så småningom, det blev KU-förhör och granskande tv-program.

2005 års Katastrofkommission lämnade en rapport om hur svenska myndigheter mötte katastrofen.
Hårdast kritik fick utrikesminister Laila Freivalds, som gjordes till ansvarig för att föreskrifterna för beredskapsorganisationen var otillräckliga, och som dessutom gick på teater och inte infann sig på utrikesdepartementet förrän 31 timmar efter det första larmet. Hon tvingades sedan avgå innan riksdagsvalet 2006.

En omgående förändring efter tsunamin blev att Räddningsverket inte skulle behöva vänta på regeringsbeslut när många svenskar drabbades, utan kunna bestämma själv i samråd med ansvarigt departement.
Det togs också beslut om omfattande utökning av Räddningsverkets internationella arbete.

I efterdyningarna togs ännu fler beslut för att stärka den nationella krisberedskapen, bland annat inrättades 2008 regeringens kriskansli med uppgift att hålla landets politiska ledning informerad och uppdaterad.

2009 bildades sedan MSB när Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar slogs ihop.
Den nya myndigheten fick ett uppdrag som ingen av de tidigare haft: att stödja samordning av krishantering och kriskommunikation vid händelser. MSB skulle också se till att nationella och internationella frågor integrerades bättre i det operativa arbetet.

”En annan värld – och en annan myndighet”

”Det kändes nästan övermäktigt”