Vi behöver mer av "just in case"

All offentlig verksamhet ser över sina kontinuitetsplaner, sina beredskapsplaner, och det gör man i näringslivet också. Ett exempel är att Räddningstjänsten i Storgöteborg sökte och beviljades dispens för skyddsmask 90 – inte för att man tror att de kommer att behöva användas, men för säkerhets skull. Just in case.

Så hur god är beredskapen?

Varje kommun, varje region och länsstyrelserna, och därtill ett 20-tal myndigheter ska ställa sig den frågan i sina risk- och sårbarhetsanalyser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gör en bedömning på nationell nivå, i den Nationella risk- och förmågebedömningen. Den senaste publicerades i april 2019.

Av den framgår att det finns en del att göra för att öka motståndskraften för påfrestningar i samhället. Fyra områden har vi lyft särskilt, däribland just behovet av omfattande satsningar för att göra samhället mer robust. Det behövs omfattande satsningar på infrastruktur på nationell, regional och lokal nivå och dessutom extra åtgärder för klimatanpassningar.

Det handlar om viktiga försörjningsområden som energi, transporter, livsmedel och dricksvatten, hälso- och sjukvård samt omsorg, skydd och säkerhet, information och kommunikation samt finansiella tjänster. Inom nästan alla områden ligger ansvaret för den samhällsviktiga verksamheten helt eller delvis hos privata aktörer. I många fall krävs specialkompetens för att upprätthålla verksamheten.

Samhällsutvecklingen har ju gått mot allt mer slimmade organisationer. Försörjningsflöden och logistik bygger på principen "just in time". Men vi behöver mer av "just in case" – för säkerhets skull – i systemet, alldeles särskilt om man ovanpå fredstida krisberedskap ska ta höjd för uppgifter i civilt försvar.

Å andra sidan finns också en hel del beredskap för att snabbt ställa om för att kunna hantera en extremt besvärlig situation, inte minst inom sjukvården. Den förmågan kommer att prövas under de kommande månaderna.

Oavsett hur väl vi klarar att hantera spridningen av coronavirus så står kommunal räddningstjänst inför krävande framtidsutmaningar.

Demografiska förändringar leder till nya utmaningar både i glesbygd och i växande städer. Många kommuner behöver hitta nya former för sin räddningstjänst i beredskap, för att klara sitt uppdrag. Inte ens storstadsregionerna klarar riktigt stora händelser ensamma – alltså behövs samordning och samarbete över gränserna, och redskap för en effektiv ledning och styrning.

Klimatförändringar kommer att öka antalet naturolyckor på grund av extrema vädertyper som torka, skyfall, stormar. Förmågan att hantera farliga ämnen/CBRNE behöver förbättras.

För att klara det behöver vi en ganska stor och snabb omställning, som kommunerna har ansvar för.

• Vi behöver jobba enhetligt och med förmåga att kunna samarbeta sömlöst över kommun- och länsgränser i svensk räddningstjänst.
• Vi kommer att behöva fler människor med räddningstjänstuppgifter, individer som är tränade och väl utrustade för svåra uppgifter.
• Vi kommer att behöva fler frivilliga, med någon form av utbildning för att klara uppgiften.
• Vi behöver utveckla och öva formerna för samverkan i samhället, både för att förebygga olyckor och för att hjälpas åt när något händer.
• Och vi ska bygga en räddningstjänst som fungerar under höjd beredskap, vilket ställer helt nya krav på lokal, regional och nationell nivå.

Det är verkligen inte några enkla uppgifter vi har framför oss.

För att klara det krävs en modern räddningstjänst som med öppenhet och tolerans bejakar mångfald och välkomnar alla kvinnor och män, så att fler söker sig till räddningstjänsterna.

Den moderna räddningstjänsten har kanske nya inslag. Kanske några kommuner löser sitt räddningstjänstuppdrag genom att alla anställda i en kommun har en tydlig roll inom skydd mot olyckor som sidouppdrag, för att snabbt kunna växla upp beredskapen?

Den moderna räddningstjänsten har ett gemensamt regelverk, för att samhällets resurser ska kunna användas klokt och effektivt. I det ingår professionell ledning och styrning.

För staten, genom MSB, är det en balansgång att å ena sidan bejaka den kommunala självbestämmanderätten som leder till att räddningstjänsten organiserar sig så olika – och å andra sidan de faktiska behoven som leder i riktning mot fler nationella "spelregler", med en gemensam målbild.

Min målbild är en räddningstjänst med olika beståndsdelar och olika huvudmän, som fungerar ihop, drar åt samma håll och sömlöst kan hantera stora och små händelser.