När hjälteglorian kommer på sned

Det går helt enkelt ut på att i samband med brand i byggnad, företrädesvis i bostäder, via fönster (vent) ta sig in i ett rum där det kan förväntas finnas en saknad person (enter), stänga en innerdörr (isolate) och därefter söka av rummet (search). Normalt via stege, utan slang och att endast en personal utför manövern, eventuellt två.

Från ett svenskt perspektiv märkligt, reglementsvidrigt och rent av livsfarligt. Ur deras perspektiv rimligt, helt enligt regelboken och inte i närheten så farligt som det kan tyckas.

Notera då att antalet skador på egen personal i samband med denna manöver är lågt. Men inte obefintligt. Men de skador som uppstår tycks i första hand vara relaterade till diverse akrobatiska övningar på stegen.

Personligen är jag något kluven. Jag kan förstå deras perspektiv, men jag kan givetvis även förstå vårt. Men det är inget tillvägagångssätt som jag varken kan rekommendera eller som vi ska öva på eller praktisera.

I detta stora land såväl praktiseras detta förfarande som övas. För mig ligger problemet framförallt i att det kräver en hel del kunskap, så att situationen bedöms korrekt. En hel del kunskap. En hel del.

Till detta ska läggas att det finns organisationer (och individer) i detta stora land i väster som under ett antal år arbetat tämligen målmedvetet mot att öka säkerheten för räddningstjänstpersonal. Men varje gång jag har försökt ta upp en diskussion om den här typen av metoder, som åtminstone jag uppfattar som något riskfyllda, har jag ganska omgående fått rejält mothugg.

Argumentet är bland annat att människoliv faktiskt kan och har räddats på detta sätt samt att antalet skador i sammanhanget är lågt. Det pratas mycket om säkerhet, men att göra förändringar i djupt rotade arbetssätt är inget som det tas lätt på.

Motsägelsefullt? Ja, det är nog det minsta man kan säga. Hjälteglorian kommer lätt på sned, men jag ska återkomma till detta alldeles strax.

Sättet att bygga hus påverkar givetvis. Med en ganska stark och lång tradition av åtgärder som på olika sätt förhindrar brandspridning, såväl mellan byggnader som inom, har vi troligtvis ganska goda förutsättningar att använda ett motsvarande arbetssätt. Men bara för att det går, kanske det ändå inte är lämpligt eller rimligt.

Och om det finns en helt annan byggnadskultur, där brandspridning mellan och inom byggnader kanske inte ligger högst på listan, minskar lämpligheten fort. Ett byggnadstekniskt brandskydd påverkar räddningsinsatsers genomförande stort. Jättestort.

Vår utgångspunkt i detta lilla land är nog snarare:

1 säkerhet för egen personal

2 undsätta grannar och

3 om möjligt undsätta personer i den brandutsatta brandcellen. I den ordningen.

Notera då att även detta är en ganska djupt rotad tradition. Det går nog inte heller att säga att vi skulle rädda ett mindre antal människor genom vårt sätt att arbeta. Vi kanske till och med räddar fler än i många andra räddningstjänstkulturer?

Med risk för att verka tjatig: kombinationen av ett gott byggnadstekniskt brandskydd och välutbildad räddningstjänstpersonal ska inte underskattas.

Men det var egentligen inte det jag tänkte belysa. Jag läste nyligen en artikel där författaren travesterade på begreppet VES och uttolkade det som Victim Expected Search. Det vill säga att det finns en förväntan från allmänheten att räddningstjänsten räddar dem från vilken situation eller knipa de än hamnat i. Utan tvekan och ibland med ett mer eller mindre uttalat dödsförakt.

Detta med förväntan kan vara ett problem, eftersom det kan bli svårt att leva upp till förväntningarna. Och som en direkt konsekvens följer snart även onyanserad och oinitierad kritik.

Visst måste samhället (allmänheten) få ha vissa förväntningar på räddningstjänstens agerande. Men när allmänhetens bild av vad räddningstjänsten kan åstadkomma åtminstone i viss mån baseras på nyhetsbilder från andra länder eller på filmindustrins ibland något spektakulära scenerier när det brinner i byggnader, då kan det uppstå sprickor i realitetens väv.

Vem har inte sett filmerna Backdraft, Ladder 49 eller (min favorit), The Tower Inferno (= Skyskrapan brinner)? Den sistnämnda kan för övrigt ses enkom för att få se Steve McQueen.

Bränder är farliga och de är inte mindre farliga för räddningstjänsten. Skillnaden kan vara att vi har såväl kunskap och övning som erfarenhet. Men vi måste se upp så att inte allmänhetens förväntningar överstiger vad som rimligtvis kan förväntas, utifrån den kunskap (men även den utrustning) vi besitter.

I grund och botten är även räddningstjänstens personal människor och prylarna vi har till vårt förfogande är inga stålmansprylar.

Att det allmänna ibland uttrycker sin beundran i termer av ”hjältar” har jag i princip inget stort problem med. Problemet uppstår när vi själva börjar betrakta oss som hjältar. Och det är något som inte är helt ovanligt i det stora landet i väster. Men så har de också vissa problem med att förändra såväl attityd som arbetssätt. Där vill vi inte hamna.

Risken är att hjälteglorian kommer på sned, långt innan den ens kommit på plats. Förväntningar är bra och viktiga, men de måste också vara realistiska.