Frivillig kraft gav energi – Vi var snabbast och kände många

FÄRILA
Från Annas lägenhet blickar man ut över Färila-folkan. Där är tomt och tyst. Till skillnad från förra sommaren.

Det som då kastades ut som en idé på Facebook var inom några dygn en verksamhet med 80 jobbande per dygn, totalt 300 engagerade.

Färila-folkan servade i princip med allt som efterfrågades under bränderna i Ljusdals kommun, inte bara förnödenheter. Det kunde vara teknikprylar eller massage.

– Staben ringde, de hade beställt powerbanks men leveransen skulle ta fyra dagar. De undrade om vi kunde fixa några under tiden. På en timme ordnade vi 50 färdigladdade powerbanks, berättar Anna Nordlund.

"Jag tror man måste vara snabbare
att ta hjälp från privatpersoner."

Kontakter, kompis till kompis och inga regler att förhålla sig till gjorde att det på Färila-folkan i huvudsak existerade möjligheter, inga hinder.

– Det finns en kraft med att inte vara organiserad, men också risker. Jag tycker arbete ska ske under ordnade former, så jag är lite kluven. Men jag tror man måste vara snabbare att ta hjälp från privatpersoner, en krishanteringsstab måste veta hur man samlar på sig och tar vara på den kraften.

Det var på onsdagen, fyra dagar efter brandstarten, som Färila-folkan öppnade. Sedan några dagar fanns en Facebook-grupp som diskuterade hur man kunde hjälpa till med mat och vatten.

Annas särbo John Munther blev inkallad i hemvärnet och semestern ställdes in, hon var tillgänglig. När någon på Facebook frågade om det gick att ordna en uppsamlingsplats vid exempelvis Folkets hus, svarade Anna att hon bor intill och absolut kunde hjälpa till.

– Gör man inlägg på Facebook händer det saker. När jag gick ner till folkan hade det redan samlats folk, grejer hade ställts dit fast inget var klart. Men vi var tre som började organisera, jag gjorde en skiss på vad jag trodde skulle behöva göras. Sen satte vi igång.

Två dagar senare fanns sex arbetsgrupper som hanterade transporter, lossa varor, administrera och logga varor, sköta arbetsschema, sponsring och Facebook-flödet.

– Vi körde kartor mellan staberna, catering till evakuerade, ansvarade för matsal för inre stab, samordnade massörer som fanns tillgängliga på fyra olika platser, utrustade staben i Föne med tält, sovplatser och skrivare. Vi fick frågan om vi kunde få fram frukost till 300 personer. Jajamen.

Lastbil på lastbil med varor rullade in. Större företag ringde och frågade: vad behöver ni?

– Vi kunde inte ta emot allt på samma gång. Vi hjälpte också till att få fram namn på maskinförare, som staben senare kunde skriva avtal med. Det var så i början av insatsen, innan länsstyrelsen tog över, att de vände sig till oss för vi var snabbast. Och vi var många som kände många.

När länsstyrelsen tog över insatsen byggdes en större organisation, men efter några dagar blev det gnissel.

– Det blev myteri på folkan när det från staben började komma order till oss. Jag fick kontakt med några från MSB som hjälpte mig så jag kunde förklara saken för landshövding Per Bill. Jag sa, att nu kommer ni med stora maskineriet, det kan inte vara meningen att vi ska fixa privat sponsring till er verksamhet. Det är helt orimligt. Efter vi fått kontakt blev det betydligt mer samarbete.

När semestrarna började ta slut blev det svårare att engagera frivilliga, men Färila-folkan var med till insatsen avslutades. Därefter avvecklades verksamheten. Mycket varor fanns kvar, och framförallt stora summor pengar. Större företag hade skänkt upp till 100 000 kronor, privatpersoner hade genomfört insamlingar.

– En revisionsbyrå gick igenom alla räkenskaper åt oss.

Närmare 350 000 donerades, hälften vardera, till Brandmännens cancerfond och Veteranstöd Rapid Reaction (VRR). Pant gav dryga 19 000 som gavs till organisationen Vid din sida. Överblivna varor som inte gick åt under eftersläckningen gick till idrottsföreningar, ålderdomshem, fritidsgårdar och olika hjälporganisationer.

Anna Nordlund har jobbat i statlig myndighet, privata företag och inom föreningslivet. I sitt företag jobbar hon mycket med att stötta upp organisationer med översyner, personalfrågor. Erfarenheter som kom till nytta förra året, samtidigt fick hon nya.

– Men jag är inte intresserad av att göra det här igen, tycker det ska ske i ordnade former. Hade kommunen varit på plats, om det funnits en FRG-grupp eller om Röda korset klivit in tidigare, då hade vår organisation aldrig behövt uppstå. Nu har jag gått med i civila stabspoolen och arbetar frivilligt den vägen.

Det Färila-folkan gjorde finns dokumenterat, men organisationen har upphört. En del uttalanden som gjorts efter bränderna tycker Anna Nordlund har gett lite besk eftersmak.

– Det blev ibland en form av konkurrens i diskussioner och intervjuer efteråt. En del personer från organisationer, kommuner och myndigheter har kanske varit mer fokuserade på vad andra inte gjorde rätt, än att titta på vad de själva kunde gjort annorlunda. Självkritik är en framgångsfaktor. Alla gjorde fantastiska insatser, men diskussionen om vad man själva kan ändra på för att bli bättre nästa gång, den upplever jag inte funnits hos vissa.

”Alla förstod att det var lika viktigt
att städa toan för att folk inte skulle
bli sjuka som att medverka i stabsmöten.”

Hon saknar också Färila-folkans röst i utvärderingar.

– Vi är med i den utvärdering som Försvarshögskolan gjort, i övrigt har vi inte blivit tillfrågade. Vi var en samlingspunkt och ett nav, hade en övergripande koll som inte många andra och många erfarenheter. Men vi verkar inte räknas, det tycker jag är tråkigt.

Själv bär hon med sig många minnen och lärdomar.

– Framförallt har jag fått en annan tilltro till mänskligheten. Det här är bland det mest fantastiska jag gjort i mitt liv. Mitt i det hemska var det en enorm sammanhållning och prestigelöshet. Alla förstod att det var lika viktigt att städa toan för att folk inte skulle bli sjuka som att medverka i stabsmöten.