Arkivet

Allvarligt brandtillbud i Seglora kyrka

En gasoltändare som var monterad på ett stativ hade fallit i golvet och antänts. Följden blev att golvplankorna började glöda och att ett tygdraperi varit nära att fatta eld.  

Seglora kyrka är en populär vigselkyrka på Skansen i Stockholm. Väggarna är timrade och klädda med ekspån som strukits med en blandning av tjära och rödfärg. Fastigheten saknar automatiskt brandlarm eller fasta släcksystem.
Strax innanför kyrkans entré finns ett förråd som normalt är stängt för allmänheten. Där finns även en trappa upp till klocktornet. I utrymmet förvaras förutom en del stegar och stolar även en gasoltändare med stativ som användes för att tända ljusen i kyrkan.

Den aktuella dagen skulle en besöksvärd byta stearinljus i några av lampkronorna i kyrkan. Utan att märka något särskilt hämtade hon därför en av stegarna som fanns i förrådet.

När hon efter avslutat arbete skulle ställa tillbaka stegen kände hon att det luktade rök. Gasoltändaren som var monterad på ett stativ hade fallit i golvet och antänts.
Gaslågan brann fortfarande. Den var riktad snett nedåt och hade fått golvplankorna att glöda till ett djup på cirka 1,5 centimeter. Ett draperi av tyg som hängde omedelbart intill var ytterst nära att antändas.
Besöksvärden reagerade föredömligt. Hon drog undan tygdraperiet och tog bort gasoltändaren och släckte den. Därefter gick hon och hämtade en kanna med vatten som hon kylde de glödande golvplankorna med. Slutligen informerade hon Skansens personal som i sin tur larmade räddningstjänsten för kontroll. 
I samband med en brandsyn för cirka tio år sedan uppmärksammade brandsyneförrättaren att det låg brända tändstickor på flera ställen i kyrkan. De hade uppenbarligen använts då man tände stearinljus. Han påtalade riskerna och uppmanade Skansen att i stället använda en gasdriven tändare med så kallat dödmansgrepp.
Men för något år sedan kom någon på att tändningen av ljusen i takkronorna skulle underlättas om gaständaren saknade dödmansgrepp och var placerad på en förlängningsarm eller ett stativ. Personalen kunde då stå på golvet och tända ljuskronorna utan att behöva gå upp och ner på stegar.

En ny gaständare anskaffades. Enligt bruksanvisningen hade den automatisk tändning och 220 minuters brinntid per påfyllning. När tändningsknappen trycktes in öppnades gasventilen och en gnista antände den utströmmande gasen. Gaslågan brann till dess att gasflödet stängdes eller tills gasen tog slut. Tyvärr saknade antändningsknappen stötskydd. Dessutom var den så placerad på sin förlängningsarm att knappen lätt kunde tryckas in av misstag om konstruktionen föll omkull på ett golv.
Gasoltändaren hade visserligen ett vred som kunde säkra användas för att säkra mot ofrivillig antändning. Men detta vred var troligen inte tillslagen vid händelsen för brandtillbudet.
 
Artikeln bygger på en rapport av Markus Grenting, Storstockholms brandförsvar.

Erfarenheter

  • Gaständare som saknar dödmansgrepp eller skydd mot ofrivillig tändning bör inte användas av personal som saknar särskild utbildning.
  • Kulturellt eller ekonomiskt värdefulla byggnader bör alltid vara skyddade av automatiskt brandlarm och automatiska släcksystem.