Den här webbplatsen använder cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt. Genom att klicka på "Jag förstår" samtycker du till att cookies används. Jag förstår, stäng

– Planera inte för vad ni klarar av - utan för vad som kan hända

– Ni får inte titta på vad som hänt tidigare, utan vad som kan hända. Och vad du är kapabel till kommer inte vara tillräckligt.
Craig Fugate pratade om när krisen eskalerar till katastrof. Slagfärdig och med massor av erfarenhet i portföljen.

Publicerad: 2017-12-08
"Övningar är ett sätt att stärka självförtroendet, vi vill inte visa allmänheten att det här är vi inte kapabla att klara av. Men har ni sett en katastrof som inträffar enligt tidsplan?" Foto: Thomas Henrikson

Craig Fugate var chef för Fema (Federal Emergency Management Agency), USAs nationella krishanteringsmyndighet fram till i år. Bara under 2011 ledde han arbetet vid 80 nationella kriser.

Han skrädde inte orden över krishanteringen.

– Ni gör olycksundersökningar och lär av dem. I USA identifierar vi problemen men ändrar inget. Vi har ändrat från lärdomar till lärdomar identifierade och ignorerade.

Raljerande förstås. Men enligt Fugate är det bara attacken mot World trade center och stormen Katrina som lett till förändringar i krishanteringssystemet. Samtidigt borde han med sin position varit en av de kunnat påverka mest.

Fugate listade krishanterings sju dödssynder och några av huvudbudskapen var:

  • Planera för vad som kan hända, inte för vad ni kan hantera.
  • Öva också vad som kan hända, inte för att visa upp vad ni kan.
  • Allmänheten är en resurs.

– När ni i Sverige hade den stora skogsbranden 2014, tror det var runt 60 organisationer inblandade. Det måste man också öva, går inte säga att "det har aldrig hänt förut" när katastrofen är ett faktum.

Som chef för Fema överraskade Fugate med oannonserade övningar och okända scenarior.

– Övning är att få folk att göra saker de inte är vana vid. Katastrofen är inte anpassad till dina resurser eller arbetstiden. Poängen är, vad ska du göra annorlunda? Personalen hatar såna överraskningar, så de hatade mig.

Fugate startade en övning tidigt på morgonen. Han fick kommentarer som "det är inte kontorstid", "obekvämt för mitt jobb", "sitter i bilkö".

– Hallå, ni jobbar på Fema, svarade Fugate.

Att bara skala upp med mer personal är inte lösningen på en analkande katastrof. Tiden är det mest känsliga, så satsa rejält direkt, var Fugates budskap.

– Ni kommer hur som helst att spendera pengar som knäcker budgeten. Om vi pratar om Fema: skickar vi för mycket folk får vi gå till kongressen och förklara oss. Om vi inte skickar nog med folk och är sena, då får vi också förklara oss – och får sparken.

Den icke-tränade allmänheten räddar ofta flera liv än räddningstyrkorna vid katastrofer, konstaterade Fugate. Vi måste förstå att allmänheten är en resurs.

– Kommuniktationen måste därför vara på allmänhetens villkor, lyssna till allmänheten i sociala medier. Sociala medier är samtal. Men myndigheter har fattat det fel, använder det som en annan form av pressmeddelande.

Krishanteringens sju dödssynder enligt Fugate

  • Vi planerar för vad vi är kapabla att klara av

– Vi utgår från det som passar vår organisation, blir det större skalar vi upp. När det blir värre än på övning, då säger Fema: vi tar hand om det. Men vi måste planera för vad som kan hända.

  • I våra planer placeras de sårbara på särskilda platser

– Vi vänder oss inte till befolkningen som den är, vi vänder oss till en idealisk befolkning som passar våra planer. Äldre? Funktionsnedsättning? Barn? Du måste gå till speciellt skydd för du passar inte in här. Vilka ingår i evakueringsplanen? Är det egna personalen?

  • Vi övar för framgång

– Övningar är ett sätt att stärka självförtroendet, vi vill inte visa allmänheten att det här är vi inte kapabla att klara av. Men har ni sett en katastrof som inträffar enligt tidsplan? Egentligen är övning att få folk att göra uppgifter de inte är vana att utföra. Övning är vad som kan hända, inte vad du normalt kan hantera.

  • Vi tror systemet kan skala upp från räddningsinsats till katastrof

– Om du gör som du alltid har gjort, om du bara skalar upp, kommer du vara framgångsrik till en viss punkt. När du når dit misslyckas du. En del av utmaningen är vad du ska göra annorlunda.

  • Vi bygger krisberedskapen kring myndigheter, utan frivilliga, näringslivet och allmänheten

– Vem är snabbast varje gång? Det är åskådare, grannar, familjer. De är inte certifierade, inte tränade, kan inte systemet. De kommer göra misstag, säger en del. Men om problemet är större än myndigheterna kan hantera kommer du inte ifrån allmänhetens hjälp. Den kommer göra mer de första dagarna än vi någonsin kan göra.

  • Vi behandlar allmänheten som en belastning

– Under översvämningar i Louisiana åkte frivilliga spontant ut i båtar. De lever där och vet vad de gör, känner folk och området. Hur många dog? Ingen. Hur många skadades? Ingen. Nyckeln är spontanitet. De var inte tränade men räddade många innan räddningsstyrkorna räddade dem.

  • Vi värderar risker för lågt, resultatet är att riskerna fortsätter öka

– Vi bygger där privat näring sagt det är idiotiskt att bygga och har medverkat till att kraftigt öka riskerna. Vi har värderat risker lågt även där vi haft orkaner. Här måste vi ändra beteende.

Per Larsson
blog comments powered by Disqus
Om tidningen

Tjugofyra7 bevakar utvecklingen inom MSBs ansvarsområden och ska stimulera till debatt i dessa frågor. Enbart Ledaren är att betrakta som MSBs officiella linje.

Kontakt
Redaktionen