Det var åsikter som kom fram vid den hearing MSB bjöd in till I början av sommaren med anledning av regeringsuppdraget efter skogsbranden i Västmanland. Ett 50-tal personer från statliga myndigheter, kommuner, försvaret, forskningsvärlden, frivilliga med flera deltog.

Under dagen diskuterades vad som var bra respektive dåligt med insatsen vi skogsbranden, både ur ett räddningstjänst- och samhällsperspektiv. Sedan vilka åtgärder som krävs för att utveckla krisberedskapen.

Det alla framhöll som positivt var Ramnäs-andan, den nationella uppslutningen, att alla ville hjälpa till.

– Informationshanteringen fungerade bra liksom förmågan att improvisera och hitta lösningar när det inte finns färdiga system. Det är en oerhörd styrka, säger Åke Jacobsson, konsult.

Norbergs kommunalråd Åsa Eriksson säger att till slut blev det ganska bra. Mycket för att det rätt människor befann sig på rätt plats.

– Man tog initiativ, man var modig och handlingskraftig, såg till att vara flexibel och göra det som behövdes. Man vågade tänka utanför boxen och utmana regler och system.

Hon och hennes grupp under hearingen vill att någon ska ha mandat att säga att nu är det nationell kris och att nu får man bryta mot en del regler. Hon efterlyser också regionalisering av räddningstjänsten och tydliga och standardiserade system för ledning och beslutsfattande i kris. Hur ser beslutshierarkin ut?

– Vi agerade utifrån vårt uppdrag som kommun. Vi gick upp i krisledningsnämnd, vi tog över alla befogenheter i kommunen, men vi visste inte egentligen om det var någon annan som bestämde över oss. Jag skulle vilja veta var finns vi i det här systemet och vad har vi mandat att göra?

Hennes uppmaning till utredarna: Våga trampa på ömma tår! Det är dags nu i den här utredningen.

– Jag tycker mig ha förstått det senaste halvåret att man vet vad som borde göras men ändå sker inte det. Jag vet faktiskt inte vad som bromsar, men jag vet att vårt land inte har råd att inte göra det vi behöver göra och då får det kosta några ömma tår.

En återkommande åsikt var att lagstiftningen behöver revideras.

– Det behöver inte organiseras utifrån de förhållanden vi har nu. Varför ska vi peka ut en speciell kompetens som ska vara räddningsledare i en samhällskris? I det här fallet kanske det varit bättre att ha en kommundirektör eller någon annan eftersom det blev en sån bred insats.

– Lagen om skydd mot olyckor är en kvarleva som lappats och lagats. Nu måste man börja om från början och också baka in extraordinära händelser, säger Patrik Åhnberg, säkerhetschef Stockholms stad.

Liksom Aud Sjökvist är Jenny Deschamps-Berger, Försvarshögskolan/Crismart, kritisk till ansvarsprincipen. Vid en kris ställs ofta större ansvar på en aktör än till vardags och hon menar att strikt tolkad kan ansvarsprincipen uppfattas som att man inte har mandat att ta ett större ansvar i en kris.

– Är det viktigt att lagen följs? Eller är det viktigare att man löser uppgiften? Min erfarenhet är att man bryr sig inte om vilket lagrum man befinner sig i utan man löser uppgiften. Lagar och principer ska vara ett stöd när det händer någonting, de ska inte kännas som ett hinder för att agera.

Hennes medskick till MSB är: Läs Åke Petterssons utredning "Säkerhet i en ny tid" från 2001.

– Han tyckte att myndigheterna med ett särskilt ansvar för krisberedskapen skulle ha ett samverkansansvar men i stället skapade man samverkansområdena. Skriver man in samverkansansvaret i allas instruktioner blir det mycket tydligare vilket ansvar man har, säger Jenny Deschamps-Berger.

Johan Ekermann, försvarsdirektör länsstyrelsen Skåne, ser inga hinder att agera i det nuvarande krishanteringssystemet.

– Vi har ett bra system men vi måste samverka och öva mer än vi gör idag. Systemet ska inte vara detaljstyrt. Statliga myndigheter måste stärka sin operativa förmåga, måste få välsignelse från regeringen att det är viktigt.

Moderatorn Annika N Christensen ställde frågan hur krisberedskapssystemet skulle sett ut om man gjort om det från början idag.

– Vi skulle inte lägga så mycket tid på risk- och sårbarhetsanalyser. Idag håller vi bara på och analyserar, vi gör ingenting åt saker. Vi skulle inte ha så stora sektorsövningar som det läggs för mycket krut på idag. Sen skulle jag fundera på sektorsansvar, det har vi inte idag inom krisberedskapen. Till exempel att Transportstyrelsen borde ha ett sektorsansvar för kollektivtrafiken, följa upp och stödja krisberedskapen i kollektivtrafiken, svarade Markus Planmo, SKL.

De mest radikala förslagen levererade Lars-Göran Uddholm, räddningschef Södertörn, när han redovisade vad hans grupp kommit fram till. Liksom flera ifrågasatte hans grupp värdet av storövningar.

– Om Samö-övningar har vi konstaterat: observerat mycket, lärt lite, så de kunde vi kanske varit utan. I alla fall har det inte blivit någon förändring.

– Lägg ner räddningstjänsten. Räddningstjänst är en uppgift lagstiftaren lagt på kommunen. Sedan har kommunen av någon outgrundlig anledning valt att kalla en organisatorisk del för räddningstjänst vilket gjort att vi har en lagstiftning och ett eget uppdrag skilt från kommunen.

Han vill tona ner frågan om beredskap och i stället satsa på förmåga.

– Vi ska utveckla en krisberedskap, men för mig är en beredskap någonting man gör om utifall någonting händer. Beredskap och förmåga är inte samma sak. Man kan ha jättebra beredskap och kass förmåga. Det är förmåga att hantera kriser vi ska ha.

– Och jag är så trött på allt förebyggande. Det går inte att förebygga bort allt, man måste ha en förmåga att hantera det som händer.

Svar på regeringsuppdraget ska lämnas sista januari nästa år vilket innebär att det mesta måste vara klart i månadsskiftet oktober-november.

– Vi känner att förväntningarna är gigantiska att vi ska göra verkstad av det här. Vi har fått medskick att det är viktigt att vi skapar delaktighet bland aktörerna och det är tveklöst prioriterat. I slutändan är det regeringen som ska fatta kloka beslut av det här, säger projektledaren Jan Wisén, MSB.