Helena Lindholm-Schulz

Överdriver vi betydelsen av att hålla samhället fritt från risker? Helena Lindholm-Schulz såg det som en risk. Foto: Per Larsson.

 

Framtidens kunskapsbehov var rubriken när representanter för offentlig verksamhet, näringsliv och forskning skulle diskutera. Det blev lika mycket ett samtal om tillståndet i dag och vart vi tycks på väg.

Åke Jacobsson, stadsdirektör i Göteborg, målade upp en mörk bild av sin stad:

– Vi ser stenar kastas mot brandmän, bilar eldas upp. Vi har en organiserad brottslighet som systematiserat rekryterar ungdomar. De bygger ett eget samhälle i samhället med egna lagar. Jag känner en stark oro för utvecklingen i vår stad.

 

Trygghet och säkerhet är ett begrepp. Jacobsson citerade den som ”en livskvalité som främst förstås den dag den saknas”. Samtidigt konstaterades att trygghet och säkerhet inte alltid går hand i hand.

– Vi lever säkrare än någonsin men upplever oss osäkrare. Det kan bero på att vi reflekterar mer, sa Helena Lindholm-Schulz, professor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

 

Hon menade att det faktum att MSB ansågs behövas och bildades kan bidra till oron.

– Det medverkar till att vi känner att vi lever i ett osäkert samhälle.

– Det finns en risk att vi överdriver risker, att enskilda olyckor blir kriser. Det finns också en risk att vi överdriver betydelsen av att hålla samhället fritt från risker och att vi inte rätt kan bedöma de risker som finns.

– Vad är det för samhälle vi bygger i dag? Tänk på säkerheten på flygplatser där det läggs resurser på att granska allt ner till tandkrämstuben. Men hoten kommer någon annanstans ifrån, sa Lindholm-Schulz.

 

Hon konstaterade också att skapar vi exkludering skapar vi också ett osäkrare samhälle.

– Utanförskap leder till missnöje som leder till politisk och social oro, eller till våld. Utanförskap är största risken för oro i samhället. Men jag tycker vi ska vända på resonemanget. Vi bör fråga oss vad som bidrar till fred i stället för att fokusera på vad som orsakar krig.

 

Britt-Marie Drottz-Sjöberg, professor i social psykologi vid Trondheims universitet, var inne på vikten av att god grundutbildning och forskning upprätthålls och utvecklas för att få ett samhälle med självständiga och kritiskt tänkande medborgare.

– I dag tycks vi förlora markkontakten och förlitar oss i stället till så kallade experter. Vi behöver människor som kan sovra mellan dumhet och nödvändighet.

 

Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH, menade att det saknas kunskap om dessa irrationella experter, eller pseudoexperter, som fenomen.

– Mest allvarlig är deras närvaro inom klimatområdet. De pseudoexperter som talar emot har lyckats fördröja arbetet. I Sverige är de numera marginaliserade, men inte i USA. Vad driver de som far med falsk flagg, varför syns de så mycket och hur lyckas de ta så stor plats i media?

 

Hansson listade fler områden där han saknade kunskap, och alltså såg ett behov för framtiden.

Ett av dem var vilka säkerhetshöjande åtgärder som ger effekt?

– Öka forskningen där. Inom säkerhet ska forskningen vara praktiskt nära och kräver samarbete med praktiker. Det är inget att skämmas för att den är praktiskt relevant.

 

Åke Jacobsson ville ha radarspaning mot nya kriser och listade därtill en rad ämnen han efterlyste ökad kunskap om: terror, sociala medier, arbetsmiljö, hur trygghet återskapas efter långsiktiga konsekvenser, instrument för ekonomisk bedömning av åtgärder inom trygghet och säkerhet och ledning i kriser.

– Hur duktiga är vi på att leda kriser när fler organisationer blir inblandade? Och hur kan vi säkerställa att våra ledare klarar riktigt svåra kriser.

 

Flera poängterade att forskning inom säkerhetsområdet behöver vara behovsanpassad.

– Säkerhetsforskningen måste också göra nytta för användarna, inte bara i systemen vilket är en tendens, sa Lars Jernbäcker, affärsutvecklingschef för civil säkerhet på Saab.

– Men vem vet vad som är till bäst gagn på sikt, forskare eller samhället? Det kan vi bara komma fram till i samtal, sa Helena Lindholm-Schulz.

Hon poängterade också forskning av nyfikenhet behövs.

– Ett exempel är forskning om islamologi som redan fanns, efter 11 september 2001 blev den intressant.

 

Åke Jacobsson gav exempel på ökade samtal mellan praktiker och forskare, att man i Göteborg bjudit in forskare när olika samhällsfunktioner haft gemensamma möten.

– Vi har diskuterat vilka behov av kunskap som finns och forskningen har då ändrat riktning. Det behöver inte vara krångligare än så.