Hösten 2014 präglades för Martin Sjöholms del av kampen mot ebola. Den ställde stora krav på flexibilitet, inte bara för honom utan för hela organisationen.


Den 2 januari var han hemma över jul- och nyårshelgerna.


— Det känns som hundra år sen rekresan, konstaterar han.


Den gjorde han i början av september tillsammans med den svenske infektionsläkaren Martin Wahl och Morten Helge Hansen från danska Beredskapsstyrelsen.


De rekognoserade då i första hand inför IHP-insatsen (International Humanitarian Partnership) att ordna bostäder, sjukvård och kontor åt internationell sjukvårdspersonal i Liberias huvudstad Monrovia.


Samtidigt bedömdes behovet av fler ebolavårdplatser och mer vårdpersonal som mycket stort.


I mitten av oktober bad världshälsoorganisationen WHO Sverige att upprätta ett Ebola Treatment Center i Monrovia.


Med stöd av Socialstyrelsen snabbrekryterade MSB sjukvårdspersonal och förberedde för insatsen.


Men i början av november när Martin Sjöholm som MSBs Head of mission kom ner tillsammans med ett team hade läget förändrats. Dels hade flera andra organisationer och länder hunnit skapa vårdplatser, dels hade antalet nysmittade i Monrovia sjunkit dramatiskt.


— Det fanns lediga platser på flera av ebolaenheterna, konstaterade Martin Sjöholm.


I stället för att öppna ytterligare en enhet bestämde MSB i samråd med WHO och Liberias Minister of Health att den svenska personalen skulle hjälpa till att förbättra rutinerna på befintliga vårdenheter.


Arbetet koncentrerades till en behandlingsenhet mot ebola, MoD1, inrymt i och runt en byggnad från 1980-talet. Den skulle ha blivit Liberias försvarsdepartement om inte krig hade kommit emellan. MoD1 hade hundra vårdplatser och bemannades med medicinsk personal från hälsoministeriet med stöd från Kuba och Afrikanska unionen.


— Men när vi kom dit såg vi att kubanerna inte var där och jobbade. De tyckte inte att säkerheten var tillräckligt god. Stället var en management-katastrof. Det gick inte att se vilken sida som var röd, smittad, och vilken som var grön och det fanns inga barriärer som hindrade misstänkt smittade från att gå omkring.


Martin Sjöholm bad sjukhusets chef Dr J Soka Moses att stoppa intaget av patienter under tre dagar, medan man listade de mest nödvändiga åtgärderna.


— Vi fick ihop en lista med 63 punkter, högt och lågt: speglar så att personalen ser när de tar av sig skyddsdräkterna, tvål, handdukar, hinkar med lock för diarréer och uppkastningar, patient-ID och journaler, en ordentlig grind till bårhuset…


— Vi införde strukturella förändringar; sånt som att ha olika färger på personalens kläder. Grön för hygienpersonal, blå för dem som höll på med sjukvård, vit för tvätten… Enkla saker, men nödvändiga.


Balansgången är svår. Å ena sidan är läget akut, å andra sidan går det inte att bara klampa in och ge order.


— Det krävs en hel del diplomati. Ofta tyckte personalen på sjukhuset att vi kom in och bara körde över dem. Jag hade många möten med Liberias hälsoministerium och jag var på MoD1 tre gånger om dagen för att diskutera.


— Vi vill ju också bygga kapacitet i landet. Jag tror att vi lyckades förmedla kunskap om management och hygien. Om det skulle bli nödvändigt att starta ett nytt center om ett par år så tror jag att kunskaperna finns kvar.


En stor del av de svenska läkare och sjuksköterskor som MSB hade rekryterat fick vänta på att åka ner, eftersom MSB inte öppnade en egen enhet i Monrovia.


Däremot behövdes medicinsk personal i kustsamhället Greenville, 30 mil söder om Monrovia. Där har svensk personal hjälpt till att färdigställa en Ebola Treatment Unit. Sedan mitten av december är svensk vårdpersonal med och bemannar enheten.


Martin Sjöholm kom hem den 6 december efter att ha jobbat fem veckor i Liberia.


Nio dagar senare satt han på planet igen, på väg till Sierra Leone för att rekognosera inför en insats där. Sedan slutet av december arbetar en läkare och två sjuksköterskor från Sverige med att stötta vården i ett behandlingscenter som organiseras av Sierra Leones Ministry of Health.


— Det svåraste i hela insatsen har varit att få klara besked. Vart ska vi åka? Var behövs hjälpen bäst? Vi hade kunnat vara på plats i Sierra Leone mycket snabbare om vi inte hade fått motstridiga besked.


Han tycker att man inledningsvis överdrev behovet av specialiserad vårdpersonal.


— Det svåra är att jobba med skyddsutrustning. Själva vården är inte avancerad. Den består av antibiotika, malariabehandling och vätska. Den som är för sjuk för att dricka, får vätska intravenöst. Nu har man också börjat ge kaliumtillskott, eftersom man har funnit att de sjuka har mycket låga kaliumhalter, vilket kan ge rubbningar i hjärtrytmen. Vilken sjuksköterska som helst kan sätta dropp.


Ebola omgärdas av skräck och många har tvekat inför att åka. Också det rätt överdrivet, tycker han.


— Det är en kunskapsfråga. Vet jag vilka riskerna är försöker jag undvika dem, precis som med andra risker. Är jag i ett jordbävningsland bor jag inte i ett hus som inte är säkrat. Är jag i ett eboladrabbat land hälsar jag inte i hand och jag kramar inte folk


Själv är han i grunden anestesisjuksköterska. Sedan 2006 är han fast anställd, först på MSBs föregångare Räddningsverket och senare på MSB, men han gör fortfarande ett arbetspass på ambulansen hemma i Alingsås då och då för att hålla kompetensen vid liv.


Redan 1988 gjorde han FN-tjänst i Libanon. Den första internationella insatsen för SRSA var i Rwanda 1994 och han bodde tillsammans med hustrun och de två tonårsbarnen i Pakistan i början av 2000-talet. På senare år har han gjort kortare insatser i Irak, Turkiet, Haiti…


— Det är intressant och spännande, och det lockar att få göra skillnad.


Och ingenstans har insatsen varit mer betydelsefull än på MoD1 i Monrovia, säger han.


— Det hade lika gärna kunnat bli en smittkälla som en bra vårdenhet. När jag skulle åka hem ropade Dr Moses in mig och gav mig en hövdingakäpp och en afrikansk skjorta för att visa sin uppskattning. De tyckte att vi hade gjort ett bra jobb.