SOS Gute, SOS Sommar, Livräddarna, 112 – på liv och död, Stockholm brinner. Blåljusprogrammen har haft olika namn och sänts på olika kanaler. Något har försvunnit, men flera återkommer år efter år med en trogen tittarskara på upp emot 400 000 varje avsnitt.


– Räddningstjänsten får ofta förfrågningar om att vara med i inspelningar, program och reklam och annat, berättar Jan Wisén, tidigare förbundsdirektör för Storstockholms brandförsvar och pionjär i branschen.


Jan Wisén var programledare för Larmet går på TV3 som startade trenden 1993. Ända från början har den inbyggda ”intressekonflikten” mellan tv som lockar tittare och bilden av räddningstjänsten diskuterats.
– Ska vi vara med måste vi ha en uppgörelse som funkar där båda är vinnare. Det fick vi och den byggde på att de vill göra ett tv-program som är intressant för tittarna och vi ville få ut lite PR för vår verksamhet. Visa på bredden, att det inte bara är att åka ut och släcka bränder, säger Jan Wisén.


Det skrivs avtal som reglerar vad som ska visas och vem som har sista ordet.
– Vi sa att i 112- på liv och död vill vi absolut inte ha scener från matlagning, fysträning eller tv-tittande på brandstationer. Vi vill se alla inslag i förväg och förbehåller oss rätten att ta bort något om det blir fel.
– Jag har bara bra erfarenheter. Självklart vill tv göra något actionbetonat som säljer, men det där går att kombinera om man är smart, säger Jan Wisén.


Räddningstjänsterna i Kalmar och Västervik har medverkat i programmet SOS Sommar. I Kalmar är man nöjd med första säsongen.
– Jag ser två aspekter. Det är rätt så roligt att visa upp sin verksamhet. Sen om man ser utanför brandkårens väggar får kommunen reklam. Kalmar var med i 16 program under sensommaren och en reprisomgång direkt efter. 32 gånger var man med i program som sågs av 200 000 – 300 000 tittare varje gång. Att Kalmar lyfts fram var populärt hos vår kommunledning, säger Gert Friberg, räddningschef.


Han tycker inte att programmen spädde på bilden av ett ”machoyrke”.
– Vi frågade produktionsbolaget vid en utvärdering, är det här något som tittarna i landet tycker om? Ja man tycker verkligen om de här programmen. Och det tror jag mer handlar om spänningen, det oväntade; hur löser man det här? Inte hjälterollen. Allmänheter ser våra bilar, det tutar och blinkar men hur går det till, vad gör de på olycksplatsen? Att programmet skulle befästa bilden av he-man eller hjältar, det tror inte jag, säger Gert Friberg.


Även om erfarenheterna är tillräckligt positiva för en fortsättning i år vill man i Västervik utveckla sin medverkan, visa mer av den förebyggande verksamheten.
– Vi för diskussioner med produktionsbolaget om hur vi ska genomföra det här så att vi ger tittarna ett mervärde i form av de lär sig någonting och får en insikt i vad dagens räddningstjänst arbetar med. Det får de ganska dåligt i många av de här programmen.
– Vi förstår ju också att blir det inte intressant för tittarna då kan vi inte heller visa de andra sidorna. Kan vi få med ett förebyggandebudskap kan vi göra det på det här sättet i stället för att stå på stan och informera, säger Joakim Jansson, räddningschef i Västervik.


SOS Gute lades ner efter två säsonger. Ambulansen ansåg att det innebar för mycket merarbete att få patienternas tillstånd att filma och samtalen med dem efteråt. Även polisen var tveksam och produktionsbolaget tyckte att räddningstjänsten hade för liten verksamhet.


Dick Svennefelt, räddningschef på Gotland, tror inte att programmen har någon större inverkan på machobild eller mångfald.
– Det är ett större problem än tv-program. Det är bara att konstatera att vi inte lyckats särskilt bra i Sverige med att få ett jämställt yrke och det beror inte på tv-programmen. Om man tittar på hur många som söker och som går SMO kan det inte bli så hemskt mycket mer jämställt.


För räddningstjänsten kostar tv-programmen tid, men det är inget någon upplevt särskilt belastande.
– Gotland fick hemskt mycket bra reklam och det har gått i repris varje år sedan vi körde. Som helhet är jag övertygad om att Gotland har vunnit mer än det kostade, säger Dick Svennefelt.


Storstockholms brandförsvar är tveksamma till en fortsättning av Stockholm brinner. Det beror inte på att man fått klagomål utan på resurser och programupplägg.
– 112 – på liv och död speglar verksamheten bättre. Stockholm brinner följer enbart räddningstjänsten och fokuserar mer på vissa delar av brandmannayrket. Vi ser fler utvecklingsmöjligheter med 112 – på liv och död där vi finns med i ett sammanhang. Det ger tittaren en bättre bild av helheten. Det tar också ganska mycket kraft att delta i flera produktioner med granskning av inspelningar osv, säger Håkan Filipsson, kommunikationsdirektör på Storstockholms brandförsvar.