Kan vara avgörande - och belastning
Frivilliga kan vara avgörande för att klara en katastrof. De kan också i vissa lägen bli en belastning och hos räddningstjänsten finns en kluvenhet i inställningen till dem. De stora frågorna är spontanfrivilliga och förhållandet frivillighet och ersättning.
– Det som dominerar de diskussioner jag haft är den väldigt ambivalenta inställningen till spontanfrivilliga. Å ena sidan säger man: Jo, vi förstår att vi måste bli bättre på att ta tillvara de spontana initiativen eftersom vi kommer att behöva alla tillgängliga resurser vid de stora, utdragna kriserna. I samma andetag säger man att det är de högorganiserade professionella frivilligorganisationer som ska göra arbetet för vi kan inte kontrollera vilka de spontanfrivilliga är. 
Det säger Veronica Strandh, forskare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, som nyligen genomfört forskningsprojektet Civilsamhällets respons på olyckor och kriser – bistånd eller motstånd.
Det finns omfattande forskning om frivilliga och problem och frågeställningar är de samma överallt. Hur ska de samordnas, hur ser man på spontanfrivilliga, hur kan frivilliga integreras i systemet osv. Efter sommarens skogsbränder har dessutom ersättningsfrågorna kommit att hamna i fokus och därmed också vad det innebär att ställa upp frivilligt.
Forskaren Eva Jeppsson-Grassman, professor eremita vid Linköpings universitet, gjorde under 1990-talet studier om svenska folkets frivilliga insatser och om deras inställning till frivillighet. I studierna beskrevs begreppet så här:
”Vi är intresserade av att kartlägga det som brukar kallas för frivilligt arbete, det vill säga sådant arbete och sådana insatser som utförts på frivillig grund, oavlönat (eller mot symboliskt arvode) och på fritiden. I vissa sammanhang kallas det för ideellt arbete. Det kan vara fråga om många olika slags insatser, till exempel hjälpinsatser, utbildning, styrelseuppdrag, kaffekokning, med mera.”
– Frivillighet kan tolkas på olika sätt. Frivilligt arbete är att göra det av helt fri vilja, inte för lön och inte för att man är tvungen utan för att man vill bidra. När jag i början av 1990-talet kom in i forskningen var det mycket mer kopplat till medlemskap i olika föreningar. Nu har det skett en förskjutning, individuella insatser blir viktigare och då kanske steget kan vara lite kortare till att tycka att man ska ha betalt.
En klassisk fråga inom frivilligforskningen, är motivet: varför gör man det här när man inte får betalt? Gör man det för att själv framstå som präktig eller gör man det för att hjälpa andra?
– Då kom jag fram till att det är både och. Jag gör det för att hjälpa människor i svåra situationer, men det är också något som ger mig själv ett slags tillfredställelse. Sen ska man komma ihåg att frivilliga kan hoppa av precis när de vill. Därför är det problematiskt att tro att man kan ersätta exempelvis äldrevårdspersonal med frivilliga. Den som är frivillig kan ringa och säga att nu vill inte jag göra det här längre, säger Eva Jeppsson-Grassman.
Utvärderingar efter branden i Västmanland 2014 visade på behovet av frivilliga.
– 2014 var det inledningsvis svårt för frivilliga att få vara med. Man visste inte hur man skulle leda dem och var man skulle göra av dem. Sommaren 2018 var det till och med så att räddningstjänsten gick ut och efterfrågade frivilliga, vilket är något helt annat än vi sett tidigare. Tidigare har det snarare varit så att nu spärrar vi av det här området så att inte allmänheten kommer in och stör vårt arbete, säger Erna Danielsson, Mittuniversitetet.
Räddningstjänstens kluvenhet inför frivilliga är ofta av erfarenhet.
– Vi har beskrivningar från 9/11 när det kom så mycket frivilliga att det tog mer tid att ge dem mat än det arbete man fick ut av dem. Man fick avdela räddningstjänstpersonal för att ta hand om frivilliga som kom i tusental. Lösningen är att se till att det redan i förväg finns en organisation som kan ta hand om frivilliga. I Australien har Röda Korset uppgiften att organisera frivilliga, säger Erna Danielsson.
Det Veronica Strandh sett väldigt tydligt i sitt material är att i centrum för den frivilligverksamhet som är relevant för området samhällsskydd och beredskap står de Frivilliga försvarsorganisationerna (FFO).
– De vill se en ökad professionalisering av frivilligverksamheten och med det följer avtal och ersättningar. De Frivilliga resursgrupperna (FRG) är en förlängd arm till de centrala FFOerna. De är kommunens frivilliga så det är klart att de är också mycket mer för att det ska vara avtal och organiserat.
Hon förstår att räddningstjänsten tycker frivillighet kan var problematiskt.
– Det finns hur många historier som helst att man inte vet vilka som var där och fick de här skadorna osv. Det är ett internationellt problem. I länder som Australien och USA, som brukar framhållas som föregångsländer, har man ett lite mer systematiskt tänk med gemensamma blanketter, gemensam registrering och gemensam matchning. Det finns pooler av frivilliga innan nånting sker.
Frivilliga har enligt lag rätt till ersättning, men det har inte varit så tydligt uttalat tidigare. Vid sommarens skogsbränder fick nästan alla som ville ersättning för sina insatser. Frågan är om det förändrar synen på frivilligt arbete.
– Det är klart att det gör någonting med frivilligverksamheten som inte är bra, för det blir en sorts affärsverksamhet. Det går inte att komma ifrån.
– Jag har faktiskt ställt provocerande frågor om det är frivillighet att gå in i staben med lön på 30 000-40 000 kronor. Många tycker att det är ett sätt att vara frivillig medan andra, framför allt trossamfunden, vänder sig mot att frivilligverksamheten utgår från avtal och ersättning. Jag ser tydliga skiljelinjer. I intervjuer med frivilliga försvarsorganisationer börjar nästan alla diskussioner i den änden att man vill klara ut avtal och ersättning. Med trossamfunden börjar man med medmänsklighet och vilja vara där för någon annan. Kommer det en ersättning kanske någon vill ha det men inte alla, säger Veronica Strandh.