Räddningstjänstens krav en utmaning

Räddningstjänstens krav på fysisk förmåga hos brandmannen har varit en fråga i flera decennier. I omgångar försökte dåvarande Räddningsverket i olika projekt fastställa objektiva och relevanta krav.

Frågan såg ut att vara avgjord när Winternet med vetenskapliga metoder tog fram standardiserade, jämförbara, enkla och könsneutrala tester för att mäta den fysiska förmågan.

Winternet-modellen används av många räddningstjänster, ofta i en modifierad form, men blev inte den enhetliga standard för hela landet som förhoppningen var.

Dessutom har de flesta räddningstjänster lagt till egna moment som skapar osäkerhet hos SMO-studenter som söker jobb.

Fyskraven är den stora snackisen

— Man får ofta diskussioner i klassrummet kring tester. Termin ett och två undrar man lite vad det är för tester. Termin tre och fyra är man ute och gör tester och tycker: Oj, där testade man så och där åkte jag ut direkt, säger fysläraren Lasse Carlsson, på MSB i Revinge.

Det fick Lasse Carlsson att tillsammans med kollegan Ulf Ekberg skicka ut en enkät till landets räddningstjänster om vilka fysiologiska tester de har vid anställning. 65 räddningstjänster/förbund svarade. Resultatet blev ungefär vad de väntat, det spretar enormt.

Samtidigt tycks det finnas en delvis ändrad inställning. Det ställs inte längre alltid absoluta krav. Man ser till helheten där fysiken är en del.

— Det genomgående är att riktvärde återkommer. Du behöver inte springa på 13.15, du kan klara dig om du springer på 14 minuter bara du klarar de andra momenten. Winternet kräver 36 poäng, men det kanske räcker med 30. De har en yrkesbana där de satt en tid, ett riktvärde. Du kan göra den på sju minuter om du visar att du jobbar bra. Det kanske är tekniska detaljer som gör att man misslyckas. Det är den stora förändringen på de senaste tio åren skulle jag säga.

En förklaring är att det blivit konkurrens om SMO-utbildade brandmän. När det fanns många sökande kunde man ha absoluta krav.

— I dag slåss man om blivande brandmän. Det är i stort sett en tävling om vem som kan komma ut först med sina rekryteringsdagar.

För de studerande är inte enbart mångfalden av tester ett problem, de måste också lägga tid och pengar på att åka runt till olika räddningstjänster för att göra rekryteringstest.

Räddningstjänsten på Gotland har de senaste åren förlagt sina rekryteringstest till MSBs skolor i Revinge och Sandö,

— Det underlättar både för dom och oss. Studenterna åker runt väldigt mycket ändå och behöver inte vara hos oss i flera dagar. Vi är väldigt nöjda och tycker det slagit väl ut. Det är alltid lite tryggare att vara i sin egen miljö, lite enklare. Vi blir väldigt effektiva när vi är där, studenterna behöver inte sitta och vänta i flera timmar, de får sin tid och så kör vi, berättar Peter Schöön, Visby, ansvarig för rekryteringen vid Räddningstjänsten Gotland.

Men Gotland är undantaget, i övrigt finns inga centrala eller regionala test.

— Vi som jobbar i ämnet kan tycka det är lite konstigt att man ska ha det på det viset. Det är så mycket tradition. En del säger att de verkligen vill se hur de jobbar, men det skulle man kanske kunna göra på en central plats dit arbetsgivarna kommer. Man bestämmer sig för att den här banan använder vi oss av exempelvis, och så kör vi den banan allihop. När en arbetsgivare säger att jag är intresserad av dig är motivationen större att lägga pengar på att resa dit, säger Lasse Carlsson.

Trots att det kan ses en trend mot helhetsbedömning snarare än absoluta krav finns det fortfarande de som kräver att den sökande kan springa under en viss tid och klara ett visst antal repetitioner i bänkpress.

— Det är väldigt många som lägger pengar på att resa dit, blir tidigt bortsållade och får inget jobb. Vid ett vanligt ansökningsförfarande har man 20 sökande och väljer ut fyra som går vidare, man kallar inte alla 20.

— Ta Uppsala som körde Cooper-testet. De som inte klarade det fick åka hem direkt. Man åker till Uppsala, springer i 15 minuter och sen får man åka hem. Jag har en student, han missade en repetition i bänkpress och blev utslagen. Vet inte om det är så seriöst. Man kan tycka att de borde ha ungefär samma grundkrav. En 22-åring är ju inte färdig. Det är med SMOare som med snickare eller undersköterskor, det här är en yrkesutbildning som lägger en grund och där ingår fysiken.

Lasse Carlsson understryker att fyskrav är viktiga, yrket kräver hög fysisk arbetsförmåga och den kan tränas upp.

— Det absolut viktigaste är att du har träning som en livsstil som är naturlig för dig. Din kropp ska hålla för de fysiska belastningarna ett helt arbetsliv, och då går det inte att gå på hundra procent i många operativa insatser, då är risken stor för överbelastningsskador.

Under många år fanns en förening för de som arbetade med fyskrav och träning, Rit, räddningstjänstens idrotts- och testledare. Lasse Carlsson har planer på att återuppväcka föreningen, men i form av ett nätverk.

— Vi har tänkt oss att nätverket har årliga träffar på skolorna. Där kan vi diskutera utmaningar kring anställningar, hur vi jobbar med att få SMO-studenterna anställningsbara fysiskt, vilka förmågor är det ni vill ha, vad som behöver tränas på. Få till någon form av enighet.

— Vid träffarna ska deltagarna också beredas möjlighet att träffa SMO-klasserna, göra lite reklam för sig och berätta om sina anställningsförfaranden, säger Lasse Carlsson.