Värnar om bygden

– De är på larm, en djurlivräddning neråt kusten.

Beskedet när Tjugofyra7 kliver in i den gamla bilverkstaden i Tystberga är något överraskande, men talande.

För, det är knappast tyst kring det här värnet. Tvärtom. Larmen är många, detta är dagens andra får vi veta.

Inte längre undanskymda

2019 hade man 85 uppdrag, året innan var de nästan 140. Ändå – värnet i Tystberga är helt frivilligt, organiserat som en förening som samlar in sina egna pengar och köper sin egen utrustning. Exempelvis de begagnade fordonen; tankbilen, pickupen och bas-bilen som plötsligt backar tillbaka in i vagnhallen efter utfört uppdrag – att hämta upp en nödställd hund ur ett gammalt gruvhål.

– Det är en självklarhet att vara med, konstaterar Mats Lundberg som är operativt ansvarig för verksamheten.

"Den som är hemma och kan, åker" förklarar gänget och hävdar att det trots den frivilliga – men ständiga – beredskapen bara någon enstaka gång genom åren hänt att ingen alls i gruppen har kunnat ge sig iväg.

På dagtid är det glesare i värnet, men skiftarbetarna och ortens pensionärer håller ställningarna.

Det tar cirka sju minuter innan styrkan har samlat sig för att lämna stationen och man åker på allt från bränder till suicidlarm och hjärtstopp.

”Sannolikheten att just värnet kommer
fram först är ganska stor.  Det skapar
den redundans vi behöver.”

Ett vanligt uppdrag är att köra den kurviga landsvägen upp till E4 när något inträffat där. Det är också gott om sjöar och kust i området, som sträcker sig närmare tio mil från norr till söder. Räddningsbåten står redo på släpet i vagnhallen där den återvändande styrkan nu klivit ned från bilen.

Och medan eftermiddagen övergår i kväll vankas kaffe och vetelängd i rummet strax intill.

Det var ilska som låg bakom bildandet av räddningsvärnet i Tystberga. 2003 hade man samlats i bygdegården där räddningschefen lämnade beskedet – den dåvarande kåren skulle läggas ner.

Stämningen då beskrivs som hätsk. Medan räddningschefen ska ha smitit ut bakvägen tog invånarna saken i egna händer. Med en gammal Scania man fick ärva när kommunen drog sig tillbaka bildades föreningen som nu samlar 500 ortsbor och företag.

– Uppskattningen som invånarna visar vid öppet hus tre-fyra gånger om året och de tillställningar som värnet medverkar i är en viktig förklaring till att man blir engagerad, förklarar Mats Lundberg.

Det händer också att det blir tårta. Pernilla Roos är en av värnets tretton medlemmar. Hon flyttade till Tystberga för ett och ett halvt år sedan och bor nu bara några minuter från stationen.

– Jag har velat bli brandman sedan jag var jätteliten, säger hon och berättar att hon sökte till den kommunala räddningstjänsten för femton år sedan.

– Då ansåg de att jag var för ung. Sedan fick jag barn och sedan hände allting, men när jag flyttade hit fick jag chansen. Det är kul, både att man får göra en insats och hjälpa till. Och hela det här gänget, det är bra stämning och ett bra sätt att komma in i samhället när man kommer utifrån, säger hon.

Den ständiga jouren när hon är ledig tycks inte vara några problem.

– Man vänjer sig. Vet man att man inte kan åka så sätter man ju inte på larmet. Det är bara någon enstaka gång jag varit tvungen att hoppa av.

Patrik Kullman som är chef för Sörmlandskustens räddningstjänst, med fyra kommuner i samarbetet, är mycket positiv till räddningsvärnet i Tystberga.

– De är en väldigt viktig resurs. Det är ingen tvekan om att värnet gör nytta, ibland som förstärkning, ibland hanterar de händelser självständigt. Vi har en ganska bra koll på vad de kan genom våra gemensamma övningar höst och vår.

– Vid de händelser värnet bemannar fordon för att åka mot räddningsinsatser minskar övrigt resursbehov, och sannolikheten att just värnet kommer fram först är ganska stor. Det skapar den redundans vi behöver i vår organisation men innebär inte att man kan göra besparingar, förklarar han.

Sörmlandskustens räddningstjänst är inne i ett arbete med att göra satsningar på värnen och kommer att höja ambitionsnivån när det gäller de fyra värn som finns i organisationen. Det handlar om att öka och utveckla övningarna och att stötta med utrustning, samt förbättra de personliga villkoren för personalen i värnen.

– Värnen är en resurs som ger väldigt mycket för ganska lite pengar.

Patrik Kullman bedömer att frivilligheten kommer att öka, och tror att den kommunala räddningstjänsten kan underbygga allmänhetens intresse.

– Det frivilliga engagemanget finns. Sjöräddningssällskapet, SMS-livräddare och Missing People, de blir ett allt viktigare inslag i det totala skyddet. Vi kan stå med kompetens, utbildning, stöd och faktiskt använda resurserna, lyfta dem och visa vilken nytta de gör. Vid många larm är de först och det kommer någon form av hjälp, även om det är en medmänniska. Jag är verkligen glad över deras engagemang.

I Tystberga är kaffet runt fikabordet intill vagnhallen snart urdrucket, men beredskapen, den tar medlemmarna i räddningsvärnet med sig hem. I kväll, liksom alla andra kvällar.