Inte längre undanskymda
De frivilliga räddningsvärnen har i många år haft en tämligen undanskymd roll. Fram till nu, menar Göran Nilsson, ordförande i förbundet Sveriges frivilliga brandkårer som organiserar drygt 70 av landets uppskattningsvis 140 värn och frivilligbrandkårer.
– Jag känner att det är stor skillnad. Förut fick vi kämpa för att få vara med på möten, nu är det ett intresse, säger han och tror att de senaste årens skogsbränder och karavaner av förstärkning från utlandet är förklaringen.
– Antalet armar och ben har minskat medan räddningstjänstens uppdrag har ökat. Det saknas folk.
Göran Nilsson tror dock inte att frivillighet är lösningen på deltidskårernas rekryteringsproblem, men ett alternativ till att lägga ner i små orter och på landsbygden.
– Det är bättre än inget alls. Vi kanske får stå ut med att vi inte kan garantera att någon kommer på fem minuter, chansen är ändå stor att det kommer folk.
Att slippa det vanliga oket med beredskapsdygn som deltidspersonal har tror han kan sänka tröskeln och få fler att engagera sig.
Göran Nilsson ser också ett värn eller en frivillig brandkår som en naturlig trygghetspunkt i händelse av andra påfrestningar än bränder. En plats där man kan få analog information, till exempel.
– Det kommer att öka, säger han om utvecklingen och beskriver hur flera nya värn startats under senare år.
– Nu underlättar MSB verksamheten men den kommunala verksamheten har i många fall svårt att ta till sig fördelarna med frivilliga brandkårer och värn. Det är när det uppkommer bränder på landsbygden och extraordinära händelser som frivilligkårerna märks, då behövs närheten och fler armar och ben.