Fokus på att stärka kommunerna

MSB utgår naturligtvis från Försvarsmaktens och regeringens bedömning att risken för angrepp mot Sverige är fortsatt låg. Men med det sagt:

De spänningar som nu råder i vårt närområde kommer att pågå under lång tid och vi behöver agera därefter. Myndigheter och andra med ansvar för samhällsviktig verksamhet måste vara extra vaksamma, säkerställa sin uthållighet och minska sårbarheter för att klara stora påfrestningar.

Och vi riktar oss till alla myndigheter med ett särskilt ansvar för samhällets beredskap med en uppmaning att överväga att tidigarelägga åtgärder som kan stärka det civila försvaret. Det gäller naturligtvis även kommunerna och det gäller kommunal räddningstjänst.

Hela reformeringen av kommunal räddningstjänst som pågått under de senaste åren har byggt Sveriges beredskap starkare. Det är ett viktigt arbete.

Just nu känns det väldigt bra att det arbetet har kommit en bit på väg, att vi har ett enhetligt ledningssystem på plats och att det förebyggande arbetet lyfts fram. Det finns många steg i det arbetet som redan har gjorts, och det är en hel del som återstår.

Men, på den korta tid jag varit chef för MSB har jag blivit uppmärksammad på ett glapp som vi behöver hjälpas åt att åtgärda.

Hela systemet för krisberedskap utgår i någon mening från de myndigheter som har ett övergripande geografiskt områdesansvar. Kommunen har ansvar för att samordna krisberedskapen på lokal nivå. (Länsstyrelsen har ansvaret på regional nivå och regeringen på nationell nivå – och där har MSB tilldelats en samordnande roll.)

Ansvaret för räddningstjänst ligger ju också på kommunerna, oftast organiserat i gemensamma kommunalförbund. MSB uppmuntrar ju också kommungemensamma samarbeten i föreskrifter och allmänna råd, för att åstadkomma ledningssystem som har den kapacitet och robusthet som krävs för att räddningstjänsten ska kunna utföra sina uppgifter.

Det finns goda exempel på att dessa två hänger ihop – kommunens krisberedskap och räddningstjänstens uppdrag. Men det finns också kommuner där sambandet är delvis brutet. Kanske det är en ren organisationsfråga att knyta ihop banden igen. Även krisberedskap och förmåga i civilt försvar stärks av att vi gör mer tillsammans, över olika gränser.

På alla nivåer behövs ett helhetsperspektiv, hängrännor, som binder samman stuprören, delansvaret för olika verksamheter.

Det är viktigt att kommuner säkerställer att räddningstjänsten och andra aktörer som agerar inom det kommunala ansvarsområdet, oavsett organisationsform, får tillräckliga förutsättningar för att kunna hantera sitt eget tilldelade ansvarsområde – men också inbjuds att medverka till kommunens samlade förmåga både i planeringsarbete och hantering i hela skalan från olyckor, kriser och till krig.

Kommunerna behöver tänka helhet när man arbetar med beredskapsfrågor. Beredskapsplaneringen måste omfatta kommunernas förvaltningar, de kommunala bolagen samt de kommunalförbund man är medlem i.

Kommunerna behöver även hitta former för att bjuda in näringslivet, civilsamhället och allmänheten så att vi alla kan bidra och hjälpas åt, både i planering och hantering.

Förberedelserna som varje kommun behöver göra inom ramen för civilt försvar reser en rad konkreta frågor: Hur säkerställer man bemanningen, det vill säga krigsplacering för en fungerande krigsorganisation? Vilka varor eller tjänster är kritiska för att kunna bedriva samhällsviktig verksamhet? Vilka verksamheter ska inte bedrivas om det blir krig – och kan personal då lösgöras för andra uppgifter inom ramen för en krigsorganisation?

Under höjd beredskap har räddningstjänsten en central, livräddande och väldigt svår uppgift. Men stärkt beredskap behövs också för att tackla andra stora utmaningar, som exempelvis konsekvenserna av klimatförändringar.

Gränsen mellan krisberedskap och civilt försvar är inte absolut, satsa på åtgärder som ger effekt i båda områdena. Viktigast just nu är att satsa på ledningsförmågan av den egna verksamheten och förmågan att samverka med andra.