Ökat fokus på demokratifrågor

De senaste åren har den kommunala räddningstjänstens roll lyfts fram tydligare, och nu finns en beslutad handlingsplan för åren 2020-2022 som förankrats brett. Det innebär att vi kan samla ihop utvecklingen av kommunernas räddningstjänster på ett mer samordnat sätt än tidigare.

Jag vill påstå att vi har ett funktionellt krisberedskapssystem, som i vissa avseenden överträffar den fredstida beredskap som fanns under den tid då det svenska civila försvaret var som starkast. Det har sina brister, systemet behöver fortsätta utvecklas men basen finns där, övas ofta och fungerar.

Arbetet med ett modernt civilt försvar har kommit igång, det bygger på och utgår från krisberedskapen – och kommer steg för steg att stärka vår motståndskraft mot alla kriser, inte bara militära. Men enormt mycket återstår att göra för att skapa ett sammanhållet totalförsvar, och just nu är gapet mellan satsningarna på den civila respektive den militära delen av totalförsvaret mycket stort. Vi kommer att behöva vidta kraftfulla åtgärder de kommande åren även på den civila sidan.

Målen för samhället säkerhet är vägledande och styrande, med stort fokus på liv och hälsa, och samhällets funktionalitet. Även det tredje målet, att värna demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet har under den senaste tiden fått förnyad aktualitet. När vi nu anträder ett nytt decennium för att utveckla samhällsskyddet och beredskapen anar jag att vi kommer att behöva fokusera mer på att värna demokratin och lyfta demokratifrågorna bland annat genom att vårda trygghet och säkerhet i vardagen. Några av våra syskonmyndigheter pekar på att vi befinner oss i en gråzon redan nu, och aktiviteter pågår som sätter våra demokratiska värden under press.

Jag blir alltmer övertygad om att vi kommer att behöva öka tempot längs hela hotskalan och att det beror på alla de risker och sårbarheter vi har identifierat. Det handlar om klimatförändringarnas konsekvenser, cybersäkerheten, försörjningsberedskapen och oron för att stad och land slits isär – glesbygden som ropar efter service, staden som brottas med segregering och grov brottslighet.

Vi som har ett ansvar på nationell nivå behöver stödja kommunerna, som har det primära ansvaret för att hantera samhällsstörningar. Allt startar till syvende och sist i den nära hemmiljön – i familjen, hemorten, kommunen. Det är också där det grundläggande demokratiska samtalet äger rum, vid köksbord, i föreningslokaler och i fikarum.

När jag började på MSB var min övertygelse att den kommunala räddningstjänsten hade anträtt en resa i riktning mot ett förstatligande. Jag har mer än en gång tänkt att det vore klokt, men ju mer jag tänker på den saken har jag rört mig närmare en annan hållning.

Erfarenheterna från skogsbrandssommaren 2018 gav fler nya perspektiv på frågan om hur vi organiserar samhällets förmåga att hantera komplexa olyckor. Det blev väldigt tydligt att stora komplexa skogsbränder behöver många människor med någon form av brandsläckningskunskap, under lång tid.

I dagarna har MSB lämnat en rapport om räddningsvärn till regeringen. Den beskriver utvecklingen under 50 år vad gäller personalförsörjningen:

1969 fanns det 3 800 heltidsanställda på räddningstjänsterna, 17 400 på deltid och till det kom 30 000 organiserade i räddningsvärn. Idag har vi fler heltidsanställda, 4 900, plus 10 600 på deltid – men endast några få tusen i räddningsvärn. På 50 år har alltså antalet krympt från 50 000 till cirka 17 000.

Nu växer intresset för räddningsvärn igen, särskilt i skogsbrandsdrabbade kommuner. Det organiserade engagemanget är viktigt att ta vara på, både för att öka beredskapen och förmågan hos fler att ingripa när något inträffar – och för att det bidrar till att bygga tillit och förtroende mellan människor. Grannar som hjälps åt, det betyder mycket för tryggheten i ett samhälle.

Staten har redan i mycket stor utsträckning tagit bort sin synliga resurs ute i kommuner, och det gäller inte minst på de områden som handlar om trygghet och säkerhet. Tingshus, polisstationer, arbetsförmedlingskontor och så vidare har avvecklats. Posten har inte längre den roll som offentlig hjälpare i samhället som den en gång hade.  Kvar finns brandstationen. Alldeles oavsett hur den bemannas så finns i alla kommuner (utom två) en egen brandstation. Idag tror jag vi ska vara mycket rädda om den resursen, som också är en symbol för vår förmåga att ta hand om varandra. Precis som vi behöver vara rädda om frivilligorganisationerna och deras insatser för att bygga motståndskraft och mellanmänsklig tillit.