Kan jag lita på din hjälp?
Nu har det gått ett par månader sedan jag började som myndighetschef och jag börjar så smått lära mig verksamheten. Den är oerhört komplex och mångfacetterad!
MSB är en kunskapsmyndighet med mycket kompetenta medarbetare, och som läsare av denna tidning redan vet har MSB ett vitt förgrenat nätverk av kontakter och samarbeten.
Under våren har jag har besökt räddningstjänster och räddningstjänstförbund, men också företrädare för kommunledningar, myndigheter, organisationer och företag, och jag möter en stor förväntan på MSB, men också ibland en viss osäkerhet om vad MSB kan och ska göra. Min slutsats är att MSB kan bli tydligare, bland annat i arbetet med att förebygga olyckor och stödja räddningstjänstens utveckling.
Andra områden som jag tror kommer fortsätta vara särskilt viktiga under de kommande åren är informations- och cybersäkerhet, krisberedskap och naturligtvis civilt försvar.
Vi har ett mycket stort arbete framför oss som vi måste klara av tillsammans. Kommunerna behöver rekrytera fler deltidsanställda till räddningstjänst i beredskap, och skapa goda förutsättningar för att rekryterad personal ska stanna kvar. MSB behöver fortsätta utveckla utbildningar, teknik- och metodstöd, och tillsammans behöver vi höja den samlade kompetensen för att kunna möta de krav som ställs på en modern räddningstjänst. Därtill behövs en kompetenshöjning och planering kopplat till civilt försvar.
När jag skriver detta har vi haft tre veckor av rekordtorka och flera större insatser för att stävja skogsbränder, det görs ett mycket bra jobb på flera håll i landet. Beredskapen är bättre, förstärkningsresurserna har förbättrats och det görs heroiska insatser även av frivilliga krafter.
Tråkigt nog omkom en medarbetare i Räddningstjänsten Karlstadsregionen i en fallolycka under ett släckningsarbete vid en skogsbrand. Nu får den fortsatta utredningen visa om det går att förändra något för att inte en liknande olycka ska inträffa igen.
Värmen leder också till fler drunkningsolyckor. Sommaren inleddes med två dödsolyckor där människor istället för att hjälpa till hade tagit upp sina mobiltelefoner för att filma. Händelserna väckte debatt om människors beteende och ansvar vid olyckshändelser.
Sista veckan i maj delades "Om krisen eller kriget kommer" ut till alla hushåll, och huvuddelen av landets kommuner arrangerade en krisberedskapsvecka med kampanjaktiviteter kring temat "Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ner?" Det finns två sätt att läsa den där kampanjen, inser jag. En reaktion kan vara att Jag ska bunkra mat och förnödenheter, och preparera Mig. Ett inåtvänt fokus. Gräva en bunker.
Men det perspektiv vi har försökt uppmuntra är att tänka igenom hur den gamla damen i dörren mittemot skulle kunna klara sig. Hur man kan organisera sig tillsammans med andra. Att ingripa och försöka släcka gräsbranden man just upptäckt, eller dyka efter en människa vid ett drunkningstillbud.
Att göra sin plikt som medmänniska. Det är nog så de flesta människor tänker också, man vill kunna delta i räddningsarbetet och i samhällets beredskap.
Det är våra grannar, vänner eller främlingen på gatan vi har att lita på under den viktiga första minuten när något allvarligt inträffat. Du måste kunna lita på din nästa, att en främling ingriper. Att någon larmar brandkåren, ambulansen, polisen. Och att räddningsinsatsen släpps fram.
Nu ska det också sägas att vid de aktuella drunkningsolyckorna så fanns det människor på plats som gjorde betydande insatser för att försöka rädda liv. De som gjorde något och gjorde så gott de kunde. De som inte uppförde sig som en liten lort, som Astrid Lindgren kunde ha sagt.
Även om vi som enskilda människor måste kunna lita på vår närmaste omgivning när tillvaron vänds upp och ner, så är det fundamentalt att kunna lita på att samhället backar upp med vad det än må vara för insatser som behövs.
Tilliten, förtroendet att samhällets viktigaste funktioner fungerar, är en grundbult. Frågan är om reaktioner som stenkastning mot räddningspersonal, folk som väljer mobilkamera framför att ingripa vid en olycka är tecken på något som handlar om att tilliten till varandra sviktar.
Så rubrikfrågan – Kan jag lita på din hjälp? – den är riktad till dig som medmänniska, men också som professionell i vad du än råkar ha för roll i samhället för att det ska fungera bra i fred såväl som vid kriser och i krig. Vi behöver vårda förtroendet och tilliten till varandra och till viktiga samhällsinstitutioner. Det är allas vårt ansvar!