Dags för systemledarreform?

Nu formas större räddningsledningssystem vilket skapar behov av ”rörliga” ledningsfunktioner även i den övergripande ledningen.

Exempel på ledningsfunktioner ges i ELS-handboken utifrån beskrivningar av enhetliga roller som behöver kunna bemannas.

Enbart ledningsfunktioner för rollerna räddningsledningschef, driftchef och för arbete i ledningscentraler kan dock leda till ensidig organisering utan tillräcklig hänsyn till ledningsbehov utifrån möjliga kombinationer av olyckor samt storleken på det område som ska hanteras.

Eftersom förutsättningarna är olika vore det konstigt om alla räddningsledningssystem, oavsett storlek, blir likadant utformade avseende ledningsfunktioner. Organiseringsmodellen i ELS-handboken möjliggör utformning av ytterligare ledningsfunktioner än de som nämns i boken.

Behov
Räddningsledningssystemens storlek varierar avseende geografi, resurser, antalet räddningsinsatser att hantera och aktörer att samverka med.

Utformningen behöver ske utifrån ”…att områdena inte ska bli för små resursmässigt men heller inte för stora eftersom detta riskerar att skapa en distans till de pågående räddningsinsatserna och till övrig kommunal verksamhet”; prop. 2019/20:176 s 37.

Räddningsledningssystemen behöver fungera ändamålsenligt för olika situationer, exempelvis skyfall och allvarliga bränder samtidigt. Vad innebär distans, som skrivs i propositionen, och hur kan det undvikas?

Att utöva systemledning handlar inte enbart om resursfördelning mellan insatserna, utan också om att ta ansvar för vad som åstadkoms genom användningen av resurserna.

Det behövs beslut om uppdragstillämpning, avsikter, räddningsinsatsers ramar, omfång och ekonomi.

Det handlar också om att bidra med olika perspektiv, hantera längre tidsskalor, följa upp mål, kunna omprioritera och rikta om insatser som inte ger effekt.

Ju mer som ska hanteras, desto mindre kan den övergripande ledningen engagera sig i varje enskild insats, med risk för ökad distans.

Prioritering mellan räddningsinsatser, med utgångspunkt i riskbild och hjälpbehov, behöver fungera även vid hög belastning.

Ett sätt kan vara att övergripande ledning avdelar en ledningsfunktion för att tillfälligt besöka en insats då rollerna i ett skadeområde är belastade.

På så vis möjliggörs förståelse, både hos den övergripande ledningen och de som leder genomförandet ute i fält, för förändringar i skeendet som kan vara svåra att upptäcka.

Räddningsledningssystemen behöver också vid händelser organisatoriskt knytas samman med kommuner och andra aktörer även utanför skadeområdena.

Stora kontrollspann för övergripande ledning leder till behov av ytterligare ledningsfunktioner för att undvika distans till insatserna och till andra aktörer.

Systemledarreform
Mitt förslag är att i den övergripande ledningen inom större räddningsledningssystem exempelvis ha en eller flera ledningsfunktioner i beredskap för att bemanna olika roller för anpassning utifrån ledningsbehov.

Rollerna kan vara optimeringsstöd, organiseringsstöd, stabschef, vara biträdande räddningsledningschef i beslutsfattarsamverkan eller som ansvarig för områdesledning.

Exempel på fördelar blir att vid höga flöden och skyfall samtidigt kunna arbeta med områdesledning (ELS 9.3) över tid.

Vid annat tillfälle kan samverkan etableras samtidigt som rollen organiseringsstöd utövas mellan enskild räddningsinsats och den övergripande hanteringen vid långvarig brand i infrastrukturanläggning.

Jag pläderar varken för små eller stora räddningsledningssystem. Varje sådant system behöver dock ha en utformning som möjliggör olika organiseringar för hantering av de samtidiga olyckor som kan uppstå inom området.

Frågan är vid vilka storlekströsklar behovet av nya ledningsfunktioner finns för hantering av komplexa olyckor?

ERIK CEDERGÅRDH
Västra räddningsregionen
Räddningstjänsten Storgöteborg