För många gör för lite

I Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps, MSB:s, preliminära statistik för 2017 kan man läsa att 113 personer omkommit vid brand under året. Det är den högsta siffran sedan 2010. Utöver detta har ca 900 personer skadats svårt. Av de omkomna är äldre kraftigt överrepresenterade. Inte för att det brinner oftare hos dem utan för att konsekvenserna blir allvarligare. Att göra boendemiljön säkrare för fler och fler äldre som bor kvar hemma är ett ansvar för kommunen och berör flera olika verksamhetsområden. Men faktum kvarstår, dödsbränderna ökar.

Trots att exempel i omvärlden visar att en halvering av dessa tal är möjlig.

Trots att kommunerna och räddningstjänsterna idag har kunskap om orsaker och metoder för att kunna förebygga både dödsbränder och bostadsbränder.

Trots att det utan ökade kostnader kan genomföras ett sådant förebyggande arbete, med befintliga resurser.

Den kommunala räddningstjänsten har sannolikt landets bästa kommunikationsresurs och dessutom skyldighet att genom rådgivning och information underlätta för alla att kunna förebygga och agera vid brand. Räddningspersonal är den grupp som har störst förtroende hos allmänheten av alla yrkesgrupper. De är också den grupp som i detalj vet hur man ska förebygga och agera vid en brand, som enskild. De har dessutom tillgänglig arbetstid till ett sådant uppdrag. Och det inkräktar vare sig på räddningsinsatser eller övning och förberedelser för sådana insatser.

Denna kombination av förtroende, kunskap och tid ger en unik möjlighet att nå människor, öga mot öga, i möten i hemmet med ett livsviktigt budskap. Men det krävs volym för att nå resultat. Uthålligt arbete, vecka ut och vecka in, år efter år, är nyckeln till framgång. Det visar exemplen från både Storbritannien och några räddningstjänster i Sverige. Om varje heltidsbrandman och befäl i Sverige gör ett informationsbesök i hemmen/vecka innebär det 150 000- 200 000 besök per år. Kompletteras dessa besök med kampanjer, riktade besök tillsammans med hemtjänst och biståndshandläggare, anpassningar i boendet, utökad samverkan med andra förvaltningar och myndigheter så kan dödstalen och bostadsbränderna halveras i Sverige också.

Men det sker inte!

Efter flera tragiska bränder 2009, bland annat i Rinkeby och Staffanstorp, påbörjades ett arbete för att utveckla strategier och metoder för att minska dödsbränderna, och bostadsbränderna. Detta arbete utmynnade 2010 i en nationell strategi, beslutad av MSB, med visionen ”Ingen ska omkomma eller skadas allvarligt till följd av brand” och följande mål.

• Antalet döda och svårt skadade vid bränder i bostadsmiljö ska minskas med minst en tredjedel (40 färre omkomna) till år 2020.
• Medvetenheten hos enskilda om brandrisker och hur man ska agera i händelse av brand ska öka.
• Andelen fungerande brandvarnare och brandskyddsutrustning i bostäder ska öka.

Strategin har  under de gångna åren kompletterats med metodutveckling, forskningsprojekt, kampanjmaterial, handböcker, manualer och ett koncept som kallas ”Aktiv mot brand”. Kunskapen om orsaker och metoder är idag fullt tillräcklig för att kunna förebygga både dödsbränder och bostadsbränder på ett professionellt och effektivt sätt. Men om denna kunskap inte omsätts i handling, varje dag, i hemmen och i goda möten med människor så blir inte bränderna färre.

Tyvärr har inte de goda intentionerna i den nationella strategin gett önskat resultat. Såväl dödsbränderna som bostadsbränderna ligger i princip kvar på samma nivå som 2009 - 2010. Antalet omkomna i bränder sedan 2010, då strategin beslutades, är 839 och så många som 7 000 kan ha skadats svårt. Sannolikheten att nå målet med en minskning av dödsbränderna med en tredjedel till 2020 verkar i dagsläget inte realistiskt. Samtidigt har kunskapen om vad som behöver göras ökat under samma period. Internationella och nationella erfarenheter visar att det är volymarbete på den lokala nivån som ger resultat.

Aktuella siffror visar att 25 personer omkom i brand i Norge i 2017 och 261 personer i England. Det innebär ett värde om cirka 5 omkomna/miljon invånare i dessa länder. Att jämföra med Sverige som ligger på ca 11 omkomna/miljon invånare.

Det är det förebyggande arbetet som är avgörande. I England har man sedan 1990-talet arbetat målmedvetet med hembesök och brandskyddsinformation. Då ansåg man att man hade en oacceptabel situation med ca 15 omkomna/miljon invånare. De generella hembesöken har sedan kompletterats med riktade insatser mot särskilt utsatta och samarbete med kommunernas sociala verksamheter för äldreomsorg med mera.

I Sverige har detta uppmärksammats och ett genomtänkt program som bygger på en vedertagen preventionsmodell har utvecklats. Modellen bygger på uppsökande verksamhet med hembesök och informationsarbete på bredden, punktinsatser med särskilda hembesök för särskilt riskutsatta grupper, ett individanpassat brandskydd för de med särskilda behov.

Tyvärr är kunskapen hos allmänheten, skattebetalarna, om möjligheten (och rättigheten) att få denna information och kunskap kostnadsfritt, begränsad. Liksom att räddningstjänsten är skyldig att lämna sådan information. Bilden av räddningstjänstens uppdrag präglas snarare av räddningsinsatser, bränder och trafikolyckor men det är bara den ena sidan av uppdraget. Det är inte bättre räddningsinsatser som kommer att rädda fler liv. Det är kraftfulla förebyggande åtgärder.

Så, kunskapen finns, resurserna finns, metoderna finns – men resultaten uteblir. Det enkla svaret är att alltför många kommuner och räddningstjänster förebygger alldeles för lite.

Per Widlundh
brandingenjör
fd räddningschef i Räddningstjänsten Syd expert i utredningen ”En effektivare kommunal räddningstjänst”