Räddningschefer, varför tiger ni?

Min befattning som räddningschef är en frukt av att jag för många år sedan lockades att bli deltidsanställd brandman. Kamratandan och min dåvarande chefs stolthet över kåren tillsammans med tillfredställelsen att kunna hjälpa och få ett ekonomiskt tillskott för familjen fick mig att ta steget.

Anledningen till att jag skäms är att jag som nu ansvarig chef inte skulle vilja träffa min företrädare och med sorg i hjärtat berätta hur jag och andra kommunala räddningstjänster har förvaltat det arv han och likasinnade lämnade över för många år sedan.

Vi har i min kommun som så många andra svårt att rekrytera nya brandmän. Omsättningen av personal ökar och med det kostnader för utbildning av nya deltidsbrandmän. Jag har i omgångar förklarat för politiken vad det riskerar att leda till. Om vi inte värnar deltiden i landet kommer vi att tvingas anställa heltidsbrandmän även på små orter. Positivt på många sätt, men en ekonomisk katastrof när behovet inte existerar och ett minst sagt slarvigt sätt att hantera skattemedel.

Ansvaret vilar tungt på oss chefer att tala om för förhandlare på SKL/Pacta om deltidsorganisationens behov av uppskattning och inte minst en betydligt bättre lönebild. Det har vi gravt misskött. Vi chefer har ett ansvar att förklara vad som riskerar att hända om inget görs. Misslyckas vi kommer min kommun av drabbas av ännu fler uppsägningar, skenande kostnader och den närhet till hjälp vi har idag kommer att påverkas negativt. Det här får inte ske. I mitt ansvar som räddningschef ligger att förvalta och utveckla verksamheten. Inte att passivt se på när man centralt förstör "min" organisation. Våra medlemsorganisationer SKL/Pacta agerar inte på ett sätt som gagnar kommunerna och underlättar rekryteringsproblemen och så här kan vi inte ha det längre.

Var är rösterna från alla räddningschefer som sitter med dessa rekryteringsproblem? Är Ni nöjda som det är eller varför vill ingen ta bladet från munnen?

SKL/Pactas förhandlare kan omöjligen förstå hur svensk räddningstjänst och deltidsorganisationen fungerar ute i kommunerna och vilka problem vi alla står inför. Förutom rekryteringsproblemen stannar man inte kvar i tjänsten. Jag fasar även för den dagen när våra företag nekar våra deltidsbrandmän att lämna arbetet i huvudanställningen för att åka på larm. Ännu mer när rekryteringsproblemen leder till att samma personer nästan dagligen svarar för beredskapen. Eller när lojaliteten från de kamrater som dagligen svarar upp för sina kolleger ledsnar och säger nej till "att rädda beredskapen". Ska deltiden överleva måste det finnas något som gör att arbetet känns stimulerande.

Jag blev förskräckt när jag vid senaste konflikten kunde ta del av de åsikter som många inom olika kommuner hade då det gällde hur och vad som kunde vara tillåtet som stridsåtgärder. Sen har vi de andra facken och då i huvudsak det stora fackförbundet Kommunal som också jag känner som ett stort hinder för Rib-avtalet. Jo jag är arbetsgivare men kan inte låta bli att fundera. För mig känns det tråkigt att ett fackförbund som knappt har några deltidsanställda kan vara en sådan bromskloss när det gäller att få ett fungerande avtal. Att Kommunal inte stödde konflikten visade bara att de inte hade något intresse av ett avtal som stärker deltidsorganisationerna. För SKL/Pacta är det ju ett bra förhandlingsläge med den andra fackliga organisationen på läktaren, men för oss i kommunerna underlättar det inte våra rekryteringsproblem och jag tycker det var ansvarslöst av ett fackförbund.

Som det är nu sväljer vi kameler och silar mygg. Vi jagar minuter på de anställdas utryckningstider, ger brödsmulor i löneökning, men blundar för problem och orsaker till att vi inte kan göra deltidsanställningen så intressant att vi får behålla dem i mer än ett par år. Jag saknar att vi räddningschefer går ihop och gör vår röst hörd innan deltidsorganisationen totalt havererar. Det är nära nu. Jag känner också att gnistan att arbeta som chef falnar när förutsättningarna rycks undan och jag inte ens får bestämma i min egen organisation. När SKL/Pacta uppmanar min och andra kommuner att blunda för våra behov och lösningar utan tvingas acceptera deras har vi glömt att ställa oss frågan: är detta klokt? Att kollegor till mig i samma mening som man förtvivlar över personalsituationen skrävlar över att man minsann fått tyst på brandmännen genom att hota med ännu sämre villkor är inte klokt och det finns det inga ord för.

Detta inlägg – och att jag dessutom inte skriver under med mitt namn – räknas säkert som att svära i kyrkan, men nu är det dags att det går från mycket snack till verkstad. Det är hög tid för landets räddningschefer att träda fram, förklara för politiken och kraftfullt göra rösterna hörda så att SKL/Pacta börjar lyssna och tar till sig vilken klok organisation landets räddningstjänst har i detta med deltid.

En räddningschef med eskalerande rekryteringsproblem