MSBs roll viktig för nyanserad bild av hushålls krisberedskap

Behovet av en stärkt hemberedskap, det vill säga den beredskap som människor har för att upprätthålla en vardag i händelse av en kris, har länge diskuterats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Diskussionen har intensifierats det senaste året sedan MSB fått i särskilt uppdrag från regeringen att ta fram ett informationsmaterial kring krisberedskap riktat till privatpersoner i Sverige.

Sedan några år tillbaka driver myndigheten även webbsidan dinsäkerhet.se med fokus på individens säkerhet i hemmet och i maj genomfördes en särskild krisberedskapsvecka med syfte att stärka allmänhetens krisberedskap.

Diskussionen om allmänhetens krisberedskap har fått allt större spridning och uppmärksammas nu i så väl traditionell som i sociala medier. Hemberedskapen har också fått en egen rörelse: den så kallade prepperrörelsen med sina rötter i USA har fått fäste även i Sverige.

Prepperrörelsen, så som den framställs av dess utövare i bloggar och i social media, beskrivs som en slags motståndsrörelse till samhällets bristande krishanteringsförmåga. Tonen mot statliga myndigheter med krishanteringsansvar, i synnerhet MSB, är sällan vänlig och karaktäriseras av misstro snarare än tillit.

I bloggar och i twitterinlägg raljeras det över myndighetens otillräcklighet och okunskap. 72-timmars ambitionen döms ut som allt för blygsam, prepperbloggarna framställer det som att när samhället kollapsar behöver vi kunna klara oss själva betydligt längre än så.

Det är inte heller de mer vardagliga krissituationerna, så som en brand i köket, strömavbrott eller problem med dricksvattnet, som prepperrörelsen främst förbereder sig för.

Deras scenarion har betydligt mer dystopiska inslag: här handlar det om att överleva en samhällelig kollaps när samhällets infrastruktur och myndigheter helt har slagits ut. Rörelsen tycks betydligt mer bekymrad över "osäkerheten runt om i Europa" än över de vinterstormar som har ställt till det för hushåll runt om i Sverige de senaste åren.

All beredskap kan tyckas vara bättre än ingen beredskap, men jag tror att den form av krisberedskap som stora delar av prepperrörelsen förespråkar är en typ av krisberedskap som många hushåll har svårt att identifiera sig med.

Krisberedskap handlar i lika stor utsträckning om kunskap om vilka myndigheter man kan vända sig till för information och stöd och att veta om vilket stöd och vilka resurser som finns tillgängliga i lokalsamhället.

Därför tycker jag också att den misstro mot statliga myndigheter, som till stor del tycks ge prepperrörelsen dess bränsle, är oroväckande. Att själv vara förberedd inför en krissituation och att samtidigt lita på att kommuner och myndigheter gör sitt yttersta för att lösa densamma behöver inte stå i motsats till varandra. Tvärtom bör individens och samhällets krisberedskap ses som parallella processer, ömsesidigt beroende av varandra. Här har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap en viktig roll att spela.

Vi behöver också diskutera vad det (till synes) ökade behovet av hemberedskap beror på. Har vi blivit mer sårbara till följd av yttre hot eller på grund av att samhället inte längre erbjuder den trygghet, service och infrastruktur som är nödvändig för att säkra medborgarnas behov av mat, värme och vatten när det blåser hårda vindar?

Är det en rimlig förväntan att privatpersoner skall axla dessa ansvar själva? Går det att hitta en rimlig balans där både medborgare och myndigheter hjälps åt i arbetet med en stärkt krisberedskap i hemmet?

Hemberedskap får inte bli en autonom motståndsrörelse, och den så kallade prepperrörelsen får inte bli en måttstock för hur pass förberett ett hushåll kan förväntas vara inför en kris.

I diskussionen kring hemberedskap är det viktigt att inkludera alla, även de som inte föreställer sig att världen håller på att gå under. Likväl är det viktigt att individers och hushålls kraftansamlingar för en stärkt krisberedskap motsvaras av en likvärdig kraftansamling från kommuner och myndigheter.