Jämställdhet kan lösa rekryteringsproblemen
Jämtlands Räddningstjänstförbund omfattar snart sju av länets åtta kommuner och de som valt att gå med i förbundet har haft en positiv utveckling, inte minst utrustnings- och utbildningsmässigt. Men på ett område har vi misslyckats – nämligen det som handlar om jämställdhet och mångfald.
Trots att räddningstjänsten i Jämtland har cirka åtta procent kvinnor anställda (bättre än i många andra län) är vi alldeles för långt efter andra sektorer i samhället. Därför vill vi förtroendevalda föra in de jämställdhets- och mångfaldsperspektiv i räddningstjänsten som är självklara i många andra politiskt styrda organisationer.
I den lokala debatten får vi politiker kritik för att vi är världsfrånvända och enbart röstfiskar. Kritiken går i stort ut på att vi borde ägna oss åt att garantera att tillräckligt antal deltidspersonal ska finnas och att det då inte är viktigt med kön eller etnicitet. Det är det kanske inte heller. Kanske kan man låta räddningstjänsten få vara den sista ”ojämställda bastionen” i samhället bara man får jobbet gjort?
Nja, problemet är större än så eftersom räddningstjänster i hela landet brottas med svårigheten att rekrytera deltidspersonal överhuvudtaget och det är absolut nödvändigt att man ser alla människor som potentiella medarbetare i räddningstjänsten och inte bara hälften av befolkningen.
Men varför är kvinnor och människor med utomnordisk bakgrund så kraftigt underrepresenterade i svensk räddningstjänst? Kanske för att man helt enkelt inte marknadsfört räddningstjänsten på ett för dessa grupper attraktivt sätt. Kanske verkar det ouppnåeligt för vissa att överhuvudtaget söka sig till räddningstjänsten?
I ”Jämställdhet och mångfald i svenska räddningstjänster” (Karlstad Universitet 2012) påtalas en mängd strukturella orsaker som påverkar detta faktum. Inte sällan är det föreställningar om hur räddningstjänstpersonal, och framförallt brandmän, ska vara, se ut och bete sig, som hindrar utvecklingen.
På vissa håll i landet försöker man komma tillrätta med den genusrelaterade synen på räddningstjänstanställda genom nya titlar, exempelvis handläggare och här och var dyker förslag upp på ”brandhen” istället för brandman (omöjlig ordkombination eftersom hen är ett personligt pronomen som i så fall skulle jämföras med med ”brandhan” eller ”brandhon”). Det blir lätt lite tafatta ansatser som inte förändrar något på djupet.
Även om vi politiker har både vilja och ansvar för förändring på det här området, blir det lätt att vi uppfattas som ”pk-elitens” företrädare när vi framför idéer på lösningar genom uppsatta mål i handlingsprogram och andra policyer.
Därför är förändring utifrån och med hjälp av andra aktörer en möjlig lösning. Av nödvändighet måste mindre kommuner i glesbygden dela på fler tjänster än man gör i nuläget. En kommunalt anställd sjuk- eller undersköterska kanske också kan vara räddningstjänstpersonal, antingen genom fullvärdig extra utbildning eller genom specialutbildning som räcker till ”mindre” och enklare akuta insatser.
Den här typen av kommunalt sambruk blir allt vanligare och det är inte sällan räddningstjänsten som agerar initiativtagare. Ansvaret ligger hos oss politiker att tänka otraditionellt och bidra till att lösa många av de problem som landsbygdskommuner sliter med. Målsättningen är trygghet för alla och på köpet får vi förhoppningsvis jämställdhet och mångfald med kvalitet och dessutom effektivt utnyttjade kommunala tjänster.