Insändare

Det är branden som är farlig för miljön – inte brandskummet

Beredskap för och kunskap om släckning av bränder i brännbara vätskor och i industribyggnader är en viktig del av brandförsvarets uppgifter. Bränder är en stor miljösyndare som årligen släpper ut mängder med persistenta, giftiga och cancerframkallande ämnen i form av  rökgaser som släpps ut i atmosfären och hamnar på marken och i vatten.

Bekämpning av bränder är nödvändigt med hänsyn till säkerhet för liv, hälsa, egendom och miljö. Bränder i brännbara vätskor kan som bekant bara släckas genom att använda skum. Debatten har under lång tid varit att användning av skum är en större miljösyndare än branden i sig. Stämmer detta?

Miljöprofilen på skum kan definieras baserad på dess toxicitet och inverkan på miljö och människa. Alla tester som har gjorts på dagens fluorinnehållande skum med hänsyn till toxicitet för den akvatiska miljön visar att de är väsentlig mindre toxiska än fluorfria skum*. Stora mängder oberoende testdata stöder detta. De fluorinnehållande skummen är samtidigt mycket mer effektiva, och har både en lägre toxicitet och man behöver använda mycket mindre av dem för att släcka bränder. Detta kan för många verka nästan otroligt med hänsyn till den debatt som har varit de senaste åren, men flera tester visar att så är fallet.

När det gäller bioackumulering och hälsofara för människor visar tester att de fluortensider som används idag inte är bioackumulerande och är inte heller toxiska för människor*. Vad är då problemet? Problemet verkar vara att fluortensiderna är persistenta, med andra ord att det tar lång tid att bryta ner dem. Persistens är ett problem om produkten också är toxisk och bioackumulerande/biopersistent, men detta är inte fallet för de fluortensider som används nu.

Alla ingredienser som används i brandskum är mycket lika eller helt identiska med de ämnen som används i produkter som hårschampo, balsam, flytande tvål, handcrème och spolarvätska. Det är med andra ord helt normala dagliga produkter vi omger oss med och använder dagligen. Hemligheten för att utveckla skum med effektiv släckprestanda ligger i hur dessa ingredienser kombineras.

Enligt en rapport från SP 2002 genererar bränder i Sverige varje år stora utsläpp av giftiga ämnen såsom; Vätecyanid (Blåsyra) 600 kg, Bensen, Toluen, Xylen, Fenol, Klorbensen 10 000 - 200 000 kg, Polycykliska aromatiska kolväten (PAH) 2 000 - 10 000 kg och en okänd mängd av dioxiner och isocyanater. Många av dessa ämnen är mycket toxiska, cancerframkallande och persistenta. I kontrast till dessa stora mängder miljögifter som skapas av branden som nämnts ovan, kan man uppskatta att om allt fluorinnehållande skum som säljs varje år i Sverige blev använt skulle den totala mängden fluortensid vara drygt 300 kg – nej det är inte skrivfel. Som vi vet används inte allt skum som levereras utan bara en mindre del, vilket betyder att mängden är ännu mindre.

Med detta som bakgrund kan man fråga sig: var finns logiken i hela debatten? Dessvärre är det ingen logik alls i detta utan debatten är baserad på okunskap och bristande förståelse för de faktiska förhållandena.

Faktum är att fluorinnehållande skum är nödvändiga då det idag inte finns något bra alternativ som kan ersätta dem. Visserligen finns fluorfria alternativ, som är utvecklade efter flera hundratals forskningsbränder över många år och som passar för mindre spillbränder och bilbränder vid skarpa insatser. Men om man känner till detaljerna kring den faktiska effektiviteten på produkten och begränsningarna i deras användning med hänsyn till utrustning och släcksystem, samt dess känslighet för olika typer av bränslen, så inser man att det inte är möjligt att byta ut de fluorinnehållande skummen i dag utan att detta får stora konsekvenser när det handlar om stora kritiska bränder i raffinaderier, kemiska industrier, flygplatser mm.

I ljuset av den samhällsnytta och den låga miljöpåverkan skumanvändning har finns det inget argument att avstå från att använda skum och inte heller möjlighet att i nuläget göra det. För att gå ifrån användandet av fluorinnehållande skum krävs det dramatiska ändringar i befintliga regelverk och designstandarder för skumsystem.

Vi stödjer användning av fluorfria övningsskum för träning av brandkårer, först och främst för att det är logiskt att inte använda dyrt skum till övning. Vad som däremot är nödvändigt är att åter bygga upp brandkårernas kunskap kring användning av skum till den nivå man hade på 90-talet. Man måste också få fram kunskap och korrekt information till kommunerna om skumanvändning och dess faktiska miljöegenskaper.

Idag florerar en mängd utlåtanden och beslut som fattats på felaktiga grunder och som bygger på okunskap om vad skum är och hur det fungerar. Brandförsvaret måste ha befogenhet att ta i bruk de korrekta verktyg som krävs för att släcka bränder. I slutändan är det räddningstjänstens arbete och fackkunskap detta handlar om, deras samhällsuppgift, plikt och egen säkerhet. De måste ha rätt utrustning, rätt utbildning och rätt befogenheter att göra sitt jobb.

John Olav Ottesen
VD Dafo Fomtec

* Källor
1 Extinguishment and Burnback Tests of Fluorinated and Fluorine-free Firefighting Foams with and without Film Formation, Bradley Williams, Timothy Murray, Christopher Butterworth, Zachary Burger, Ronald Sheinson, James Fleming, Clarence Whitehurst, and John Farley, Naval Research Laboratory, Washington, DC, presented on March 25, 2011, at the SUPDET Conference.

2 United States Department of Defense Military Specification, Mil-F-24385, "Fire Extinguishing Agent, Aqueous Film Forming Foam"

3 FAA Advisory Cautionary Non-directive (CertAlert), Aqueous Film Forming Foam meeting MIL-F-24385, No. 06-02, February 8, 2006 and Federal Aviation Administration, National Part 139 CertAlert No. 11-02, Identifying Mil-Spec Aqueous Film Forming Foam (AFFF), February 15, 2011

4 A New High Performance Newtonian Fluorine-Free Foam, Manual Acuna, VS Focum, presented on March 19, 2013 at the 5th Reebok International Foam Conference.

5 Quantitative Determination of Fluorotelomer Sulfonates in Groundwater by LC MS/MS, Melissa M. Schultz, Douglas F. Barofsky and Jennifer Field, Environmental. Sci. Technol. 2004, 38, 1828-1835

6 DuPont 2007a. H-27901: Static, Acute 96-Hour Toxicity Test with Rainbow Trout, Oncorhynchus mykiss. Unpublished report, DuPont-21909.
7 DuPont 2007b. H-27901: Static, Acute 48-Hour Toxicity Test with Daphnia magna. Unpublished report, DuPont-21910

8 DuPont 2007c. H-27901: Static, 72-Hour Growth Inhibition Toxicity Test with the Green Alga, Pseudokirchneriella subcapitata. Unpublished report, DuPont-22048.

9 DuPont 2007d. H-27901: Early Life-Stage Toxicity to the Rainbow Trout, Oncorhynchus mykiss. Unpublished report, DuPont 22219
10 Serex, T. et al, 2008. Evaluation of Biopersistence Potential Among Classes of Polyfluorinated Chemicals using a Mammalian Screening Method. SOT 2008 Poster #958

11 6:2 Fluorotelomer sulfonate aerobic biotransformation in activated sludge of waste water treatment plants, Ning Wang, Jinxia Liu, Robert C. Buck, Stephen H Korzeniowski, Barry W. Wolstenholme, Patrick W. Folsom, Lisa M. Sulecki, Chemosphere 2011, 82(6), 853-858

12 Chengalis, C.P., Kirkpatrick, J.B., Radovsky, A., Shinohara, M., 2009a A 90-day repeated dose oral gavage toxicity study of perfluorohexanoic acid (PFHxA) in rats (with functional observational battery and motor activity determinations). Reprod. Toxicol. 27, 342-351

13 Chengalis, C.P., Kirkpatrick, J.B., Myers, N.R., Shinohara, M., Stetson, P.I., Sved, D.W., 2009b Comparison of the toxicokinetic behavior of perfluorohexanoic acid (PFHxA) and nonafluorobutane -1-sulfonic acid (PFBS) in monkeys and rats. Reprod. Toxicol. 27, 400-406

14 Loveless, S.E., Slezak, B., Serex, T., Lewis, J., Mukerji, P., O'Connor, J.C., Donner, E.M., Frame, S.R., Korzeniowski, S.H., Buck, R.C., Toxicological evaluation of sodium perfluorohexanoate. Toxicology 264 (2009) 32–44

15 A 24-Month Combined Chronic Toxicity/Carcinogenicity Study of Perfuorohexanoic Acid (PFHxA) in Rats, H. Iwai, M. Shinohara, J.Kirkpatrick, J.E. Klaunig, Poster Session, Society of Toxicologic Pathology, June 2011