Användningen av långlivade kemikalier måste begränsas
Ottesen är kritisk mot den debatt om högfluorerat brandskum som pågår, men kritiken baseras enligt vår åsikt på en förvånande okunskap hos en viktig företrädare för brandskumsbranschen.
Vi (Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket och Örebro Universitet) håller med om att fluorerade skum i dagsläget behövs för t.ex. stora petroluembränder.
Men vi kan inte blunda för att vår dricksvattenförsörjning hotas av en omotiverat stor användning av fluorerade skum vid andra typer av bränder och vid brandövningar. Många kommuner i Sverige har det problemet idag (Uppsala, Botkyrka, Halmstad, Ronneby, etc), främst kopplat till brandövningsplatser och det nu förbjudna PFOS-baserade släckskummet.
Den nya generationens fluorskum har också med stor sannolikhet förorenat grundvatten/dricksvatten i flera kommuner (Vallentuna, Hudiksvall, Luleå). Eftersom bland annat perfluorohexansyra bildas från dagens fluorkomponenter i skum kommer vattentäkterna att vara förorenade många årtionden framöver då perfluorohexansyra, liksom PFOS, inte kan brytas ner i miljön. Till detta kommer stora svårigheter att rena vatten från kemikalierna med stora kostnader som följd.
Många fluortensider som kan misstänkas finnas i fluorskum, eller som bildas från komponenter i fluortensidblandningen, har med stor sannolikhet samma toxiska egenskaper som PFOS och är precis lika långlivade i miljön. En förorening av dricksvatten med dessa ämnen kommer att ge ett bidrag till den sammanlagda hälsorisken med PFAS.
Det finns av erfarenhet inga dricksvattenproducenter som oavsett kunskapsläget för toxicitet accepterar att dricksvatten är starkt förorenat med höga halter av t.ex. perfluorohexansyra; en förorening som kvarstår i decennier efter användningen av brandskummet har upphört. För att försäkra sig om ett rent dricksvatten så betalar t.ex. Uppsala kommun 12 miljoner per år för rening av dricksvattnet från högfluorerade ämnen.
Den "stora mängd dokumentation" som Ottesen bygger sitt resonemang på och hänvisar till är dels en affisch/poster som visats på en konferens och som handlar om studier som gjorts i råttor och dels en referens som inte tycks finnas fritt tillgänglig, så betydelsen av dessa referenser för argumentet att fluorskum är mindre giftiga för vattenmiljön än fluorfria skum, är tvivelaktig.
En viktig felaktighet i Ottesens artikel är att de fluortensider som används i dagens brandskum också finns i vanliga konsumentartiklar som t.ex. schampo och flytande tvål, vilket inte kan styrkas med Kemikalieinspektionens register
Från ett kund- och myndighetsperspektiv är det ett stort problem att leverantörerna ofta anser att identiteten av de fluorerade ämnen som finns i brandskum är hemlig. I säkerhetsdatablad anges ofta bara fluortensid, vilket ur ett användarperspektiv kan vara nästan vad som helst. Av det följer att vi som myndigheter/forskare inte heller kan veta vad dessa tensider har för egenskaper.
Fluortensider tillverkas i små volymer men det räcker ändå med en förorening på fel plats för att viktiga vattentäkter ska bli starkt påverkade. De förhållandevis små tillverkningsvolymerna innebär att fluortensiderna inte omfattas av alla testningskrav som finns för högvolymkemikalier i lagstiftningen. Om Dafo Fomtec har gjort egna kostbara tester, utan att det finns regulatoriska krav på det, så är vi myndigheter mycket intresserade av att se resultaten.
Det görs i inlägget också en jämförelse med andra ämnen som frigörs vid bränder. I denna diskussion bör beaktas var utsläppet sker (luft eller mark/vatten) och hur långlivade de bildade ämnena är. Med undantag av de gram-mängder persistenta och giftiga dioxiner som kan bildas vid en brand, så bryts de flesta övriga ämnena förr eller senare ned i luft/mark/vatten under inverkan av solljus eller av biologisk aktivitet. Det är mycket otrevliga ämnen vi ska undvika, men på sikt nedbrytningsbara, vilket vissa högfluorerade ämnen praktiskt taget inte är.
Användning och utsläpp av långlivade kemikalier måste begränsas inom alla områden i samhället. Kemikalieinspektionen har lagt fram ett förslag att skumrester innehållande fluortensider i så stor utsträckning som möjligt måste samlas in efter avslutad släckning. Endast i undantagsfall får övning ske med denna typ av skum. Förslaget är bara ett första steg för att begränsa utsläpp av fluortensider och skydda dricksvattenförsörjningen samt miljön. Det krävs sannolikt mer åtgärder under de kommande åren och mer miljövänliga alternativ måste utvecklas.
Anders Glynn
toxikolog, Livsmedelsverket
Anna Kärrman
docent i miljökemi, Örebro universitet
Bert-Ove Lund
toxikolog, Kemikalieinspektionen