Innan dagen är slut har tre personer tagit sitt liv

Varför? Jo, inom självmordsforskningen talas ibland om den så kallade ”Werther-effekten”(från romanen Den unge Werthers lidanden), att självmord kan ”smitta” genom att en suicidal person påverkas att ta sitt liv när hen läser eller hör om andras självmord.

På riktigt, hur tycker ni att den här hålla-tyst-taktiken funkar?

Idag – då vi alltså inte pratar öppet om självmord – är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna. Under 2018 dog 1 268 personer av suicid i Sverige. Ytterligare 306 fall registrerades där det fanns misstanke om suicid, såsom självmord i trafiken som felaktigt kan ha rubricerats som trafikolycksfall. Utöver detta – suicidförsök är ungefär tio gånger vanligare än fullbordade suicid.

Det förebyggande arbetet inom kommunal räddningstjänst fokuserar framförallt på antalet skadade och omkomna i brand. Siffran brukar årligen landa runt 100 omkomna individer i Sverige. När räddningstjänsten pratar brand så påpekas ofta att hela kedjan måste med i det förebyggande arbetet – brandmännen ska ut och knacka dörr, hemtjänsten ska fungera som ögon hos den enskilde för att identifiera särskilt riskbeteende, socialen ska med för att undersöka kopplingar till missbruk och andra sociala bekymmer, skolan ska med för då når vi barn och unga. Kort sagt – hela förvaltningsklubben ska med när räddningstjänsten sätter nollvision för antalet omkomna i brand.
Men samma diskussion förs inte – i alla fall inte i närheten så högt – om räddningstjänstens bidrag i andra frågor än brand inom det olycksförebyggande arbetet, såsom suicidprevention.  

Utifrån ovan nämnda suicidstatistik samt att räddningstjänsten larmas på vissa typer av suicid/hot om suicid (tex hopp från hög höjd, person framför tåg) hur är det möjligt att det är så tyst om suicid i de kommunala handlingsprogrammen enligt LSO? En snabb koll med nedslag i kommunala handlingsprogram visar att det finns undantag (goda exempel är Storstockholm och Jönköping, säkerligen finns det fler) men överlag konstaterar handlingsprogrammen att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna, men berör sen inte frågan vidare. Fast det är snäppet bättre än i de fall då suicid inte nämns överhuvudtaget.

Idag visar forskningen på att det inte är farligt att prata om självmord och att det inte ökar risken för personer att ta sitt liv. Detta måste vi ta vara på. Det finns mängder av statistik som visar var, när, hur personer tar sitt liv. Genom kunskap kan våra åtgärder också bli bättre. Vi behöver först och främst börja tala om suicid och psykisk ohälsa.

Nio barn under 15 år tog sitt liv under 2018. Det går inte att ta in den meningen utan att det gör ont i hjärtat. Men det är detta vi behöver återkomma till när vi samhällsaktörer ska verka för helhetssyn och säkerställa ett så bra skyddsnät som möjligt för dem som behöver oss.

Vad skulle hända om räddningstjänsten fick i uppdrag att satsa i frågan? Dels att mer aktivt bidra till det förebyggande arbetet, dels att säkerställa att räddningspersonalen får den utbildning och övning som behövs för att hantera händelser med suicid.

På riktigt – taktiken att inte prata om psykisk ohälsa och självmord verkar inte vara en framkomlig väg. Låt oss tillsammans ändra på det.

Källor

Suicidprevention.se

Mind.se